Kategoriarkiv: Uncategorized

Psykologer tittar på film visar Gökboet 6 mars

Bild

6 Mars är det äntligen dags för psykfilmernas psykfilm: Gökboet av Milos Forman. Torsdag 6 mars visas klassikern Gökboet som bygger på en bok av Ken Kesey. Filmen är en uppgörelse med dåtidens psykiatri och skildrar en avdelning på ett mentalsjukhus där McMurphy (Jack Nicholson) anländer. Han vill inte sitta i fängelse och hoppas att mentalsjukhuset ska bli en fristad. Vistelsen blir både lustfylld och smärtsam där McMurphys upptåg med de andra patienterna utvecklar sig till en bitter maktkamp med syster Ratchett (Louise Fletcher). 

Har Gökboets antipsykiatriska budskap spelat ut sin roll i 40 år efter premiären eller är det tvärtom så att filmen är mer relevant än någonsin? Har McMurphy en psykiatrisk diagnos? Och vad kan man säga om de grupprocesser som skildras i filmen? 

För att bena ut dessa frågor kommer Lars Dencik, professor i socialpsykologi och samtalar med publiken och med moderator Jonas Mosskin, psykolog. Filmen börjar kl. 18.00, på Filmhuset i Stockholm. Obs: Nyrestaurerad kopia, endast engelskt textning. 

Varmt välkomna!

Dags att nominera till Stora Psykologpriset – jag sitter i juryn

Bild

Stora Psykologpriset instiftades 2009 av Pearson och Psykologförbundet som ett sätt att lyfta fram framstående personer som verkar för psykologin i Sverige. I år tar Psykologförbundet över huvudansvaret för Stora Psykologpriset. Jag har fått det hedrande uppdraget att vara en av jurymedlemmarna. Förutom jag är det Anders Wahlberg, Förbundsordförande i Psykologförbundet, Jenny Klefbom, leg psykolog, Gunn Johansson, professor emerita och Catharina Mabon Tomic, VD Pearson Assessment.

Det är nu öppet att nominera pristagare till Stora Psykologpriset. Sista nomineringsddag är 30 april. Mer information här. Tre finalister kommer att utses och priset delas ut i oktober. 

Om gruppfenomen och gruppdynamik på nätet- intervjuad av Nyheter 24

nyheter24

Jag blev intervjuad av Nyheter24 med anledning av en ung kille skröt på sociala medier om sitt besök hos en prostituerad i Prag. Händelsen väckte många reaktioner, inte minst om den sexistiska tonen i kommentarstråden efteråt. Jag fick några frågor om beteenden på nätet med anledning av denna historia:

Varför väljer man att blogga om en sådan här grej helt öppet?

– Det är antagligen en medveten provokation från hans sida. Man vet att man man går över gränsen. Det vet de som kommenterar också, att man faktiskt går över en moralisk gräns.

Är kommentarerna dessa personers riktiga åsikter?

– För en del är det nog ett uttryck för uppriktiga sexistiska åsikter. Men få skulle stå för detta helt öppet och till exempel ställa upp i radio, teve eller en tidning. Det handlar om att man gömmer sig bakom en anonymitet på nätet.

Är det helt vanliga människor som som skriver sådant här?

– De flesta är vanliga, men det är klart det finns folk med sexistiska och problematiska åsikter. Bland unga killar och män i allmänhet kan det finnas en väldigt grabbig jargong, som förstärks av oreflekterad gruppdynamik. Det får lätt fritt spelrum på nätet.

Om döden – krönika i Modern psykologi (nr 7/2013)

Bild

För en tid sedan skrev jag en krönika i Modern Psykologi (nr 7/2013) om döden och hur barn ibland kan hjälpa vuxna att hantera en sorgeprocess. Här är texten.

***

När jag var nio år dog min farfar. Vi bodde i Jämtland och min pappa åkte ner till Stockholm dagarna innan. På en vecka dog han av lunginflammation, tarmvred och något mer som jag inte minns. Han var en 86-årig farbror som såg uruselt, gick långsamt och åt ett konstigt brunt pulver varje morgon på en sked. Det var svårt att leka med farfar, men ibland brukade vi titta på Wimbledontennisen ihop. Jag önskade att han skulle vara en sån där härlig farfar som vissa kompisar hade, men det var han inte.

På morgonen när farfar dött ringde pappa och berättade. Jag grät, minns jag. Jag blev förvånad över att pappa inte grät och var utom sig. Men det var han inte. Jag sade direkt att jag ville åka ner och titta på farfar. Det ville min bror Johannes också. Vi ville båda träffa honom. Sist vi sett honom var en sommardag när vi åkte buss på Strandvägen. Då kunde han gå med käpp, men nu var han borta. Död. Pappa lät förbryllad. Titta på farfar, han var ju död. Mamma förstod. Vi ville ta avsked.

Några dagar senare var vi i Stockholm. Pappas bror och vår kusin följde också med till bårhuset. Det var en solig höstdag och min bror plockade löv utanför för att lägga på farfar. Det var en mörkt svalt rum. I mitten låg farfar på en bår, klädd i en vit särk. Vi tittade. Kände och tog. Han var kall. Det var ett lik, men han såg fortfarande ut som farfar. Johannes lade löv på honom. Vi tog avsked. Jag minns att det kändes bra. Vi var där. Fick se honom. Förstå. Säga hejdå. Pappa har berättat att vi var 45 minuter i bårhuset och att både han och min farbror ville gå efter fem minuter, men att de stannade kvar för vår skull. Efteråt gick vi på kondis och åt prinsesstårta.

Min farfars önskan var att bli strödd för vinden på den bergssluttning i Dolomiterna där han hade vandrat varje sommar. Så en månad senare åkte vi allesammans till Italien. Två familjer och en änka. Vi hittade en brant åkersluttning i trakten med mäktiga berg i fjärran. Farfars aska låg i en brun pappkartong. Det var vindstilla så askan hamnade mest i en hög på åkern. Vi stod där en stund och pratade. Pappa spelade munspel. Det var ganska fint. När vi var färdiga, klarnade himlen upp och en jättelik bergstopp kom fram. Ett sublimt sken som hämtat från en Kaspar David Friedrich-målning.

Det här var länge min enda upplevelse av döden. Det var också ett barns behov av att ta farväl. Det var viktigt för mig och något jag alltid kommer att minnas. Döden är väldigt olika för oss människor. När min farfar dog, hjälpte vi barn de vuxna att förstå ritualernas betydelse för att vi som människor ska kunna härbärgera dödens oåterkallelighet. Något de vuxna var glada för efteråt. Barn förstår mer om döden än vad vi vuxna tror.

Jonas Mosskin är legitimerad psykolog, bloggare och skribent.

Terapi för kulturarbetare – erbjudande om halva priset

Bild

 

Foto: Joel Stockman

Jobbar man med kultur är det lätt att må dåligt. Kanske ännu lättare än om man tillhör verklighetens folk. Kulturarbetare har dessutom ofta sämre och mer osäkra inkomster. Eftersom jag brinner för kultur kommer jag att erbjuda halva priset för samtal/terapi till några fattiga kulturarbetare. Tipsa gärna konstnärer, författare, skådespelare eller någon annan om detta. Jag finns i Hornstull i Stockholm. Ring eller maila mig. jonas(at)mosskin.se eller 073-6505103

Psykologer tittar på film gör gästspel på Gtöeborgs Filmfestival visar Twin Sisters

Bild

För femte gången gör Psykologer tittar på film ett gästspel på Göteborgs Filmfestival. Den här gången visas norska dokumentären Twin Sisters. I filmen får vi följa den osannolika historien om två kinesiska enäggstvillingar som bortadopteras till en norsk respektive amerikansk familj. Barnen och familjerna försöker upprätthålla kontakten med kluvna känslor. En mycket starkt film som väcker frågor om anknytning, miljö och adoption. Gäst är Psykologen och skådespelaren Göran Parkrud. Moderator är Jonas Mosskin, psykolog.
Filmen visas i Göteborg 31 januari, kl. 10.00 och samtalet äger rum efteråt kl. 12.00.

Varmt välkomna!

Här är en trailer till filmen:
http://www.youtube.com/watch?v=Ol2et55jdxk

Söker du terapi i Hornstull?

Från och med 1 februari kommer jag att ta emot klienter för samtal och terapi på en privat praktik i Hornstull i Stockholm. Vill du komma i kontakt med mig eller är nyfiken på detta ber jag dig att maila jonas(at)mosskin.se eller ringa mig på 073-6505103. Jag kommer även att ha coachning med klienter om detta skulle vara intressant. Coachning kan ske i Hornstull men kan också vara på annan plats som vi kommer överens om. Mer info om detta inom kort.

PS: Jag kommer ge möjlighet till några kraftigt rabatterade terapier för klienter som jobbar med kultur och har dålig ekonomi.

Om psykiatriska diagnoser i tv-serier – samtal med mig i P1-morgon

Image

23 december medverkade jag i Sveriges Radio och P1-morgon och talade om hur psykiatriska diagnoser skildras i kulturen och då särskilt i populära tv-serier. Här kan du höra klippet där jag medverkar och som börjar 39.50 in i programmet. För mig är hjältar med psykiatriska diagnoser mer komplexa och det gör dessa karaktärer mer intressanta. Dessutom kan hjältar med psykiatriska diagnoser göra att stigmatiseringen mot människor med psykiska problem minskar. Kan det bli mindre tabubelagt att tala om psykiska problem i samhället vore mycket vunnet. Kanske kan tv-serier leda till detta?

Psykiatriska diagnoser blir sprängstoff i tv-serier – essä i Psykologtidningen

BildBild

I senaste numret av Psykologtidningen (nr 10/2013) finns en essä, där jag analyserar hur psykiatriska diagnoser skildras i tv-serierna Bron och Homeland. I fokus står Saga Norén, på Länskriminalen i Malmö som antyds ha asberger syndrom. I Homeland är huvudpersonen CIA-agenten Carrie Mathison, hon har diagnosen bipolär sjukdom. Det går att läsa hela artikeln på Psykologtidningens hemsida.