Etikettarkiv: psykiskohälsa

Om faran med att gjuta cement över känslolivet

nordstrom1

I gårdagens Aftonbladet (15/6) skrev jag en debattartikel om faran med att gjuta cement över känslolivet, med anledning av en stort uppslagen DN-intervju med Tina Nordström. Artikeln fick stort gensvar och har delats över 10 000 gånger på Facebook och hundratals gånger på Twitter. Många hundratals uppskattande kommentarer om gillande och personliga meddelande från när och fjärran. Uppenbarligen satte texten fingret på vår svårighet att prata om psykisk ohälsa. Just svårigheten att kunna prata med vänner, familj arbetskamrater, arbetsgivare är något som vi på Mind möter dagligen i vår stödverksamhet.  Läs mer

Fattig kulturarbetare som mår dåligt? – terapi till halva priset

Bild

Foto: Joel Stockman

Jag vill påminna om mitt erbjudande från i våras om terapi till halva priset för några kulturarbetare med taskig ekonomi. Jobbar man med kultur är det lätt att må dåligt. Kanske ännu lättare än om man tillhör verklighetens folk. Kulturarbetare har dessutom ofta sämre och mer osäkra inkomster. Eftersom jag brinner för kultur kommer jag att erbjuda halva priset för samtal och terapi till några fattiga kulturarbetare. Tipsa gärna konstnärer, författare, skådespelare eller någon annan om detta. Min mottagning finns i Hornstull i Stockholm. Ring eller maila mig. jonas(at)mosskin.se eller 073-6505103. Läs mer

Jag börjar svara på läsarnas frågor i tidningen Dagens Arbete

DA-nr6-2014_4

I det kommande septembernumret av tidningen Dagens Arbete börjar jag svara på läsarnas frågor om psykologi, psykisk hälsa och arbete. Dagens arbete är en gemensam tidning för medlemmarna i IF Metall, GS och Pappers. Inför detta blev jag intervjuad i somras om vem jag är och hur jag ser på samhället. Så här svarade jag:

Hallå där … Jonas Mosskin, leg. psykolog och organisationskonsult som ska svara på läsarnas frågor från och med nästa nummer av Dagens Arbete.

Vem är du? En Jämtlänning som bott halva livet i Stockholm, har två barn och är väldigt kulturintresserad.

Vad är din drivkraft som psykolog? Jag tror att samhället blir bättre om fler människor vet mer om psykologi. Min mission är att sprida kunskaper, och hjälpa människor.

Hur mår samhället? Det är stressat, splittrat, krävande och ganska hårt, har svårt att låta alla få plats. Men det är också fantastiskt på många sätt. Dagens samhälle erbjuder fler möjligheter än tidigare, men ger samtidigt många det svårare att känna sig delaktiga och få en känsla av sammanhang.

Hur mår arbetsplatserna? Min bild är ganska blandad. På vissa arbetsplatser mår man jättebra, man får bidra och känna att man är till nytta. På andra arbetsplatser jobbar människor under hård press och får liten förståelse för sina psykiska och sociala behov.Har kraven på människan hårdnat?Ja, det kan man säga. Av sjukskrivningarna idag står den psykiska ohälsan för den största orsaken hos befolkningen. För femton år sedan var det den fysiska ohälsan som stod i centrum. Kunskaperna på både arbetsplatser och samhället i stort är ganska små, när det gäller att jobba systematiskt och förebyggande mot psykisk ohälsa.

Vad är viktigast för att må bra på jobbet, psykiskt? Socialt stöd av arbetskamrater och ledning. Att man blir sedd. Att man får uppskattning när man har gjort något bra, och att man kan påverka sin arbetssituation. Känna gemenskap är oerhört viktigt. Otrygg eller osäker anställning vet vi också leder till oro och stress. Men det värsta som kan drabba en är utfrysning, mobbning.

Vad vill du ha för frågor av läsarna? Jag är en nyfiken person. Jag hoppas på att få ha en dialog och kunna bidra med perspektiv som antingen är nya eller som folk kan känna igen men inte riktigt fått syn på. Läs mer

Våga prata om psykisk ohälsa – inslag med mig i Gomorron Sverige

Igår startade Aftonbladet sin kampanj #Otillräcklig för att bryta tabu kring att prata om psykisk ohälsa. Jag medverkade i SVT:s Gomorron Sverige tillsammans med Christian Dahlström, som själv haft erfarenheter av depression och panikångest och som skrivit en handbok i ämnet. Det är en viktig fråga att vi gör det mer socialt accepterat att våga prata om hur vi mår. Det blir dubbelt börda för alla som mår dåligt om man dessutom inte kan prata om det med kollegor, vänner och familj. Vi vet från forskningen att socialt stöd är viktigt för att undvika sjukskrivning. Det vore önskvärt att vi skapar en kultur där det inte ses som ett tecken på svaghet att berätta om att vi mår dåligt, utan att det är ett tecken på svaghet att inte våga prata om psykiska besvär.

PS: Se även föreningen Minds arbete i ämnet, där jag sitter i styrelsen.  Läs mer

Facebook fyller 10 år – intervjuad av TV4 Nyheterna

BfqNmUVIYAE8rXv

4 februari blev jag intervjuad av TV4 Nyheterna med anledning av att Facebook fyller 10 år. Mycket har hänt sedan dess. Själv har jag varit med sedan sommaren 2007. Sociala nätverk har blivit en del av vårt vardagsliv, och vårt sociala ekosystem. Det är på många sätt en fantastiskt utveckling, då Facebook och andra sociala nätverk har gjort trösklarna lägre för att ta kontakt med ytliga bekanta. Samtidigt är det allt fler psykologiska studier som indikerar att vi blir nedstämda och mindre lyckliga av att vara för mycket på Facebook. Jag har tidigare varit tveksam till den typen av slutsatser men senaste året har det kommit några välgjorda studier som visat att människor jämför sig mer med andra och känner sig ensamma om man är för mycket på Facebook. Det är lätt att tro att alla andra lever perfekta liv, eftersom så många framhäver resor, middagar, fester, och positiva nyheter till sina kontakter. På grupp- och samhällsnivå leder det till att en förskönande och idealiserad bild av våra liv tar över. Vi blandar ihop att våra 300 bekanta på Facebook inte alla är i Thailand, bor i lyxiga lägenheter, har ett fantastiskt jobb och ser snygga ut. Alla gör och är inte detta samtidigt men vi lägger ihop alla dessa berättelser på sociala medier till en sammanhållen bild som vi jämför oss mot. Och då verkar ju just vårt liv, ganska mediokert.

PS: Den här studien visar på ett tydligt sätt hur vi blir mindre lyckliga av Facebook.

 

 

Jonas Mosskin, ny i styrelsen för Föreningen Psykisk Hälsa

ph-logga-500px-C1

Igår var det årsmöte och då blev det klart att jag blir ny styrelsemedlem i Föreningen för Psykisk Hälsa.

– Det känns roligt att få vara med och bidra och utveckla en traditionsrik förening som samtidigt satsat de senaste åren på flera viktiga och nyskapande projekt.

Sedan 2012 driver Psykisk Hälsa såväl Äldretelefonen som en suicidpreventiv webbplats: Självmordsupplysningen där många unga vuxna dagligen kan chatta med volontärer, blogga och få stöd och uppmuntran via mailsvar av professionella.

– Vi lever i en föränderlig medievärld där unga människor vanor på nätet gör det livsviktigt att möta dagens människor där de befinner sig. Jag hoppas särskilt kunna vara med att utveckla Självmordsupplysningen som är ett innovativt projekt och som andra samhällsaktörer kan inspireras av.

Förutom jag valdes även Lars Dencik, professor i socialpsykologi och psykologstudenten Petronella Lindholm in i styrelsen.

 

Danska veteransoldater tar också livet av sig

180px-james_blake_miller_as_marlboro_marine

Jag har flera gånger tidigare skrivit om det tvivelaktiga i att militären skickar iväg unga människor som är illa rustade psykiskt att klara av de påfrestningar som krig och lidande medför. Psykologisk forskning är ganska entydig på området. Äldre personer med mer utbildning och erfarenhet hanterar de psykiska svårigheterna bättre. Särskilt när det handlar om återgången till vardagen som krigsveteran. DN rapporterar om Danmark och en studie som visar att elva personer tagit livet av sig efter tjänstgöring i krig utomlands, under de 2,5 år som undersökningen pågått. Det bygger på siffror från ett projekt; Livlinan, men enligt specialkonsulent Yvonne Tönnesen har inte alla varit i kontakt med Livlinan så det kan vara ännu fler självmord än så. I rapporten sägs även att det troligen är fler som tagit livet av sig sedan 1992 än de 49 soldater som stupat i strid. Det här är förhållanden som militären undanhållit för politiker och rekryter i många länder. Det är i själva verket så att risken att dö är ganska stor som soldat om man räknar in alla självmord. Lägg därtill alla självmordsförsök.Danmarks försvarsminister lovar att se över sin veteranpolitik. Fast det här borde vara försvarets skyldighet att fixa på ett tillfredsställande sätt.

Det är dags att försvarsmakten i de flesta länder börjar ta det här på allvar och att man slutar skicka ut nyexaminerade officerare som är 21-22 år och istället låter erfarna soldater åtminstone över 25 ta sig an dessa uppgifter.

Läs även ett äldre inlägg som handlar om krigsveteranerna i USA efter t.ex. Vietnamkriget.

Patientföreningarna ger sig in i debatten om depression & ångest

SvD kör verkligen en psykologiskt drive just nu. Kul! I debatten om nya riktlinjer kring ångest och depression som Socialstyrelsen tagit fram känner sig anhörig- och patientföreningarna sig bortglömda. Men all rätt. Så här skriver de på SvD Brännpunkt idag:

I debatten ställs psykodynamiker, kbt:are och kliniker mot varandra medan patienter och anhöriga reduceras till bifigurer. Det är en roll vi inte accepterar, skriver representanter för sju patientorganisationer och ger sitt stöd till Socialstyrelsens ­förslag om nya riktlinjer för behandling av ­depression.

I förslaget till nationella riktlinjer för behandling av depression och ångesttillstånd som Socialstyrelsen publicerade i mars föreslås att lindrig och måttlig depression i första hand ska behandlas med kognitiv beteendeterapi, kbt, och i andra hand med läkemedel av SSRI-typ. Förslaget har väckt diskussion inom professionen. Nu är det dags för oss som är berörda att höja vår röst. Sedan Socialstyrelsen lade förslaget till nya riktlinjer har diskussionens vågor gått höga. Psykodynamiker har slagits mot kbt:are. De har i sin tur attackerats av kliniker som vill fortsätta ha läkemedelsbehandling som första alternativ. Patienterna och deras anhöriga har reducerats till bifigurer som bara har att vänta och se vad de stora elefanterna kommer fram till i sitt inbördeskrig. Detta är en roll som vi självfallet inte accepterar.

Verkligen sant. I slutet av debattartikeln konstateras:

Om Socialstyrelsens förslag genomförs, leder det till att ett ensidigt vårdutbud ersätts med ett mer varierat vårdutbud, anpassat efter den enskilde individens behov. För de patienter som inte kan erhålla eller tillgodo göra sig kbt bör riktlinjerna ge dessa personer möjlighet att välja annan terapiform, exempelvis psykodynamisk terapi.

Förvisso. Fast det blir väl ännu bättre variation på vårdutbudet om även andra terapiformer (som dessutom evidensmässigt visat sig fungera nog så bra som KBT) kan erbjudas direkt och inte bara som andrahandsval. Företrädarna för föreningarna tycks tro att det ena alltid måste stå före det andra. Så behöver det naturligtvis inte vara. För ökad valfrihet och pluralism.

Andra som bloggar om detta är t.ex. Kent Persson (M).

Varken kulturen eller psykologin blir valfrågor 2010

Trots att Kulturutredningen och den parallella Skuggutredningen höjde temperaturen i kulturdebatten är det fortfarande i första hand en intern debatt. Tobias skriver på Kulturekonomi om sina dystra tankar efter några dagar i Almedalen:

I måndags samlades företrädare för alla riksdagspartier och om den debatten blir en fingervisning för valåret, hinner alla somna på vägen. Diskussionen visade inga tecken på att bryta med kulturpolitikens största problem, nämligen att intressera någon utanför sin egen sektor; egentligen intressera någon som inte har sin försörjning via kulturpolitiken. Det är som om utbildningspolitiken bara skulle beröra lärare och rektorer, och försvarspolitiken bara militärer.

Tyvärr utstrålade debatten allt annat än nytänkande eller spänst, och den enda som verkade fundera på hur kulturpolitiken ska lyfta sig i nackskinnet var Madeleine Sjöstedt (FP) som ställde frågan (”hur tar vi oss ur vår lilla box?”) och försökte ge ett svar (”Internet – en revolution som kulturlivet inte ser”).

När det gäller kulturen är nog upphovsrätten i vår nya medievärld den kanske viktigaste frågan precis som Sjöstedt tar upp. Hittills verkar det som att kulturen inte uppfattat detta som en kulturfråga, iallafall inte bland de etablerade partierna och bland kulturbyråkraterna.

Lite på samma sätt är det med psykologer och psykologin. Att människor behöver hjälp av psykologer men inte får tillgång till det på vårdcentraler eller att psykiatrin befinner sig i en ständig identitetskris kommer nog inte bli några valfrågor. Trots att dessa handlar om ”välfärdens kärnfrågor”. Psykologerna är en alldeles för liten, självtillräcklig och marginaliserad grupp i samhället för att kunna påverka ordentligt. De saknar både vana att kommunicera så allmänheten förstår och ett kontaktnät med övriga samhället som skulle behövas för att få gehör för sina frågor. Först när det finns på plats kan psykologer börja påverka på allvar.

Uppdatering: Kulturekonomi fortsätter skriva om detta. Läs Tobias analys om mysteriet med upphovsrätt och kulturpolitik.

Det är ju ett faktum att många kreatörer inte har fått särskilt mycket ersättning tidigare, utan har behövt komplettera sin skapande verksamhet men andra – så för många innebär inte en digital attack på upphovsrätten särskilt mycket sett till royaltyersättning…

Om jag ska spåra någon trend i upphovsrättsdiskussionen – utöver flera försök för att komma ifrån skyttegravskrig – kommer vi se mindre fokus på ekonomiska sidan i upphovsrätten och mer på den ideella; att fler kommer börja värna för de ursrpungliga kreatörerna allt mer. Det är en grupp som har förbisetts länge och som buntats ihop med deras uppdrags- och arbetsgivarorganisationer.

Instämmer helt. Som exempel kan man lätt tro att författare och förlag har samma intressen. Det har det inte som jag skrev om här.