Etikettarkiv: diskussion

Ny säsong av Psykologer läser böcker

Foto: Joel Stockman

 

Psykologer läser böcker är tillbaka med en ny säsong. Under fyra torsdagar i höst kommer publiken att analysera och diskutera romaner tillsammans med inbjudna gäster. Moderator för samtalen är Jonas Mosskin, psykologstudent och bloggare samt Jenny Jägerfeld, psykolog och författare.

Den här säsongen lämnar vi samtidens psykologiserande bakom oss och vänder blickarna mot de moderna klassiker som på olika sätt etsat sig kvar i vårt minne. Vi tar oss an en brottsanklagad tjänsteman, en skrivande flicka med nervsammanbrott, en kåt medelålders kvinna samt en tärningspelande psykoanalytiker. I centrum står de inre processerna hos karaktärer som ställer den viktiga frågan: Hur ska man egentligen leva sitt liv?

Först ut den 15 september är Franz Kafkas Processen. I den får vi följa Josef K som häktas utan att få veta vad han står anklagad av. Processen är en ångestframkallande vandring i rättsväseendets labyrinter. Situationen blir alltmer klaustrofobiskt för Josef K som blir desperat och paranoid. Processen är en existentiell roman som väcker många psykologiska frågor, utan att ge några givna svar. Gäster är advokat Claes Borgström och psykoanalytikern Agnes Mesterton.

På analyssoffan den 20 oktober hamnar också Sylvia Plath klassiska bok Glaskupan. Det är en delvis självbiografisk skildring av en begåvad ung kvinna med skrivarambitioner. Som student vinner hon ett novellpris och får praktisera på en damtidning i New York. Sommarens dålighetsliv i kombination med en begynnande depression leder fram till ett nervöst sammanbrott och självmordsförsök. Glaskupan gestaltar en ung kvinnas inre liv i ett begränsande 1950-tals USA. Gäst är författaren och psykologen Kristina Sandberg.

3 november analyserar vi Kerstin Thorvall skandalomsusade bok Det mest förbjudna. Den blev föremål för hätska diskussioner i 1970-talets Sverige och väcker än idag mycket känslor. I den självbiografiska romanen förvandlas en hämmad flickas uppväxt till en utsvävande medelålders kvinna som sätter sig själv i främsta rummet. Maken och barnen kommer i andra hand. Hon har en uppdämt aptit på livet inte minst sexuell hunger som behöver tillfredställas. En modern medelålders kvinna eller bara en otrogen och ansvarslös mamma? Bakom alla laddade omdömen skymtar dessutom en psykologisk problematik. Gäster är Alexandra Billinghurst, psykolog och psykoanalytiker samt Ola Jameson psykolog med KBT-inriktning.

1 december avslutas säsongen med Luke Rhinehearts kultbok Tärningsspelaren. Huvudpersonen, en uttråkad psykoanalytiker bestämmer sig för att göra sitt liv mer intressant. Han slår tärning om olika liv och påbörjar en genomgripande förändring av sin livssituation via okonventionella metoder såsom våldtäkter, mord och tärningspartyn. Boken har inspirerat många tonåringar att sätta krydda på sitt liv. Gäst är psykoanalytikern och författaren Tomas Böhm.

Psykologer läser böcker äger rum på Kulturhusets Bibliotek Plattan, torsdagar kl. 19-20.30. Samtalen har fri entré. Psykologer läser böcker genomförs i samarbete med tidningen Modern Psykologi och Psykologförbundet.

Varmt Välkomna!

PS: Gå med i Psykologer läser böcker på Facebook. Missa inte heller premiären av Psykologer tittar på film den 27 september. Mer om det inom kort.

Psykologer läser böcker analyserar Ursäkta att man vill bli lite älskad

Torsdag 31 mars kl 19 är det åter dags för Psykologer läser böcker. Då kommer den prisade författaren Johanna Thydell och analyserar sin senaste ungdomsroman Ursäkta att man vill bli lite älskad, en vansinnigt rolig men på samma gång vemodig bok om att vara kär, om att ha en bästis som är lite coolare, snyggare och populärare än man själv och om att gå lite för långt bara för att få en gnutta bekräftelse.

”Det finns de som orädda räcker upp handen när någon frågar om det existerar några frivilliga. Det finns de som kör sitt eget rejs och faktiskt inte bryr sig så mycket om vad andra tycker. Det finns de som har tillit till sig själva, som innerligt tror och vet att de klarar av saker. Och så finns det Nora Jonasson.”

Moderator är författaren och psykologen Jenny Jägerfeld. Samtalen äger rum på Bibliotek Plattan, Kulturhuset. I samarbete med Modern Psykologi och Psykologförbundet. Fri entré.

Varmt Välkomna!

PS: Gå med i vår nya sida för Psykologer läser böcker på Facebook och ”gilla den” så får du all information om allt som händer. Övrigt under våren:

19 april, kl. 18, analyserar vi Just Kids, av Patti Smith. Gäster är Kajsa Grytt, musiker och David Frydman, psykiater och psykoanalytiker.

31 maj, kl. 18, pratar vi om Min Kamp, av Karl-Ove Knausgårds. Gäst är Björn Philips, psykolog.

Psykologisk analys av No country for old men

Psykologer tittar på film analyserade brödernas Cohens fantastiska men våldsamma film No country for old Men igår på Kulturhuset. För första gången kan du nu ta del av det filmade samtalet. Diskussionen mellan mig och journalisten Åsa Sandell och psykoanalytikern Tomas Böhm börjar cirka 5 minuter in i sändningen. En sak vi kom in på och som gör filmen särskilt obehaglig är att den nästan saknar aggressivitet. Det finns lite känslor med som kan förklara karaktärernas beteende. Istället är det frånvaron av känslor, det beräknande våldet som genomsyrar filmen. Ett våld som vi vanliga dödliga, precis som sheriffen i filmen har svårt att förstå eller värja oss mot.

En personlig betraktelse av diskussionen efter Misshandlingen

skarmmisshandlingen4.1

300 personer hade samlats (fullsatt i hörsalen) på Kulturhuset för att titta på Misshandlingen av Lars-Lennart Forsberg. En antipsykiatrifilm från 1969 (nu även på dvd) som har mycket gemensamt med Anna Odells konstprojekt. Odell var en av de inbjudna gästerna som kommenterade filmen efteråt. Det blev ett ganska rörigt samtal med många trådar som löpte kors och tvärs. Diskussionen böljade såväl i rummet som i intensitet och ämnen.

Anna Odell tog fasta på sina erfarenheter och menade att huvudpersonen i filmen, Knut Nilsen skulle behövt en jämbördig samtalspartner som förstod honom. Odell tog upp sina egna erfarenheter av psykiatrins bristande förmåga att möta patienter som människor och annorlunda individer. Odell sade ungefär det som hon skrev i DN-artikeln några dagar senare:

Det blev också tydligt att man på S:t Görans sjukhus inte följt de strikta regler som finns vid bältesläggning. För mig framstår det som absurt att flera i personalen på akuten vittnade om att de trodde att jag var en kvinna som blivit utsatt för övergrepp. Man kan också läsa i journalen att de trodde att jag var ganska mycket yngre än jag faktiskt är. Personalen tar alltså emot en ung kvinna som de misstänker har varit med om ett övergrepp och spänner fast henne i en bältessäng med benen isär, bälte runt midjan och händerna över huvudet. Inom några minuter kommer flera personer och lägger sig över henne, drar ner hennes strumpbyxor och trosor och ger henne en spruta i baken. Är det så man ska ta hand om en kvinna som man tror varit med om ett övergrepp?

Nä, det verkar ju inte bra nickade publiken. Och Odell fortsatte:

Jag har också med det här projektet ännu tydligare insett hur stigmatiserande psykisk sjukdom är i vårt samhälle. Under förra hösten ringde jag till flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojekt. Jag talade om att det bland annat gick ut på att under ett dygn iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som jag talade med trodde inte att jag skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade mig också för att jag skulle kunna bli sjuk om jag spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på mig när jag avslöjade att jag inte var sjuk. Dessutom menade flera att det jag planerade att göra kunde tyda på att jag fortfarande hade ohälsa kvar.

Det här är känsligare eftersom det riktade en känga mot den psykologkåren, även om de flesta i publiken tycktes uppfatta att kritiken var riktad mot de ”onda psykiatrikerna”.

Psykoterapeuten Monica Mörlid Mörlid tog upp att filmen lyckats att fånga den auktoritära ordningen inom vården som rådde 1969 och delvis råder idag. Hon flyttade själv som sjuksköterska från Göteborg till Stockholm och Långbro för att det var mer progressivt på den tiden. ”Jag blev nästan avstängd från min sjuksköterskepraktik för att jag tog mina patienter på promenad på sjukhusområdet”, förklarade hon.

Mörlid ville inte ställa en diagnos på Knut vilket även flera i publiken vände sig emot. Själv försökte jag påtala Knuts bristande förmåga att relatera och samspela socialt oavsett om det handlade om mötet med vänner, grannar, poliser, psykiatriker eller andra. Han blev väldigt lätt agiterad, impulsiv och konfrontatorisk. Min tanke är att Knut förr eller senare straffat ut sig i samhället och behövt psykologiskt stöd, kanske i form av hederlig färdighetsträning i KBT-form för att hantera sin aggressivitet och ilska. Det här mötte förvånande mycket motstånd från publiken tyckte jag. Intrycket jag fick var att många fortfarande ser diagnoser som stigmatiserande och fula vilket det inte behöver vara. Rätt använt är diagnoser bra vägbeskrivningar för hur en behandling och bemötande mot en klient bör ske.

Forsbergs själv hoppade in flera gånger i samtalet och tyckte att vi inte skulle psykologisera så mycket om filmen. Självklart är ju konst i första hand konst, men konst och kultur kan ju också analyseras vilket ju är själva poängen med Psykologer tittar på film som jag ser det. Forsberg tyckte att Misshandlingen borde tolkas som en metafor över svårigheterna att kommunicera människor emellan vilket den ju verkligen är.

Jag påtalade det underliggande politiska budskapet i filmen, att människor i första hand är offer för samhället och sin omgivning till skillnad från dagens samhälle som tenderar att individualisera mänskliga problem. Forsberg höll inte med om att hans hade en sådan syn på mänskliga problem även om jag och förmodligen många i min generation delvis ler en smula åt det naiva i 68-generationens sätt att göra alla problem till socioekonomiska makroproblem.

Clarene Crafoord, författare och psykoanalytiker reste sig upp och höll ett brandtal för att det var skolan som var nyckeln till att komma till rätta med många psykiska problem. ”Halvera klasserna” var hans budskap. Förvånande handfast för att komma från en psykoanalytikern. Flera andra var också inne på detta och påtalade de minskade resurserna och bristen på förståelse bland rektorer och skoltjänstemän för att psykologer och kuratorer kan göra stor nytta i skolan.

Flera i publiken var kritiska till psykiatrin och applåderade när Odell och andra i publiken ifrågasatte dagens medicinskt inriktade psykiatri. Det blev nästan lite väl halleluja-stämning där allt var fel med dagens psykiatri. Kanske var respekten och viljan att vara till lags mot Anna Odell så stark att få vågade opponera sig mot den proggiga känslan i lokalen.

En kursare till mig tog upp likheterna mellan Kriminalvården och psykiatrin. Okunnigheten, resursbristen och oförmågan att faktiskt ta hand om och vårda folk och skapa en meningsfull möjlighet till förändring saknas menade han.

När publikens kritik mot psykiatrin var som starkast tänkte jag själv också psykiatrins dubbelhet mellan vård och förvarning. Så fort de sker ett nytt vansinnighetsfall där störda människor begår grymheter kommer förmodligen större delen av publiken kritisera psykiatrin för att inte spärrat in dessa individer. Kanske skulle Knut Nilsen kunnat bli en sådant fall?

Slutligen vill jag säga ett stort tack till alla som kom och som gav sig in i diskussionen. Ett offentligt samtal där åsikter stöttes och blöttes. Allt och inget och lite däremellan. Liten som en diskussion på ett grekisk torg.

Branda redaktören/förlagen och outsourca marknadsföringen

photo-769719

Igår var jag på Natur & Kulturs mingeldebatt med rubriken Perspektiv på framtidens bokbransch. Många olika branschföreträdare var där och andra som missade kvällen deltog i twittrandet. Som vanligt blev eftersnacket och minglet givande och konstruktivt men panelsamtalet höll pinsamt låg intellektuell nivå. Det blev en polarisering där Linda Skugge, Per Helin och Otto Sjöberg provocerade förlagsfolket genom att berätta om saker som händer i andra sfärer. Alla saker som panelisterna framförde var kanske inte genomtänkta men det enda som bokfolket i publiken svarade var att ”det har vi redan prövat”, ”det har vi redan tänkt på” osv. Det märkliga med denna försvarsinställning är ju att det faktiskt händer så lite. För om det hände så mycket så hade vi ju alla känt till det vi det här laget. Panelisterna efterfrågade samarbeten mellan förlagen och nytänkande kring affärsmodeller tillsammans med andra aktörer, vilket verkar helt rimligt. Men det tycks finnas en föreställning i bokbranschen om att man är för fin för att nedlåta sig till samarbeten. Vi är ju faktiskt publicister, redaktörer och sysslar med fina saker som är något helt annat än andra.

I eftersnacket på balkongen pratade jag, Eva Swartz och Jon Goland på TU om att det är dags för förlagen att berätta vad man är bra på och varför man ska vända sig till förlag om man är författare. Att lyfta fram redaktören på samma sätt som tidningsvärlden har gjort med publicisten och att satsa mer på att lansera/marknadsföra/branda förlagen som kvalitétsförmedlare som gör ett bra urval för allmänheten, där finns det stor potential. För till skillnad mot t.ex. musikbranschen där de stora skivbolagen förvandlats till marknadsföringskonglomerat och inte musikproducenter finns det världen att ta vara.

En annan sak som jag tänkte på är att det är en allmän sanning att bokbranschen är dålig på marknadsföring och dålig på att utveckla nya affärsmodeller (enligt Otto Sjöberg). Kanske borde förlagen renodla sin verksamhet och bara bli innehållsleverantörer till olika publiceringskanaler och outsourca marknadsföringen till andra aktörer som t.ex. Otto Sjöberg. Folk som är experter på att kränga saker helt enkelt. Idag har vi motsatt utveckling där redaktionell kompetens skalas av och marknadsföringsavdelningar tar över. Till slut blir ju allt bara en metroisering och då är meningen med bokförlag bortblåst.

Jon Goland påpekar likheterna med krisen i tidningsbranschen och efterlyser samarbeten. Det skulle förlagen må bra av tror jag. Men för att de ska bli av krävs att man tonar ned snobbismen och självgodheten en smula.

Den som lever får se. Allt är möjligt, allt kan hända.

Uppdatering: Eftersnacket och kommentarerna kan du följa på N&K-blogg, SR Kulturnytt, Bokhora, Daniel Åberg, Atlasbloggen, Anna Serner (TU), Daidalos, Unni Drougge, Mattias Boström (Piratförlaget) och Anna Troberg.

Hur tänker och gör psykodynamiska psykoterapeuter?

Jävligt olika tror jag. Nåväl.

Hur tänker och gör psykodynamiska psykoterapeuter är rubriken på ett seminarium som anordnas av Svenska Psykoanalytiska Föreningen på ABF-huset på tisdag 26 maj. Med utgångspunkt i tv-serien In Treatment blir det föredrag och diskussion om hur psykoterapeuter gör. Jag ska försöka klyva mig själv och både spela fotboll och lyssna på det här intressanta samtalet.

Medverkande är Tomas Böhm, läkare & psykoanalytiker och Per Naroskin, psykolog & psykoterapeut. Moderator för samtalet är Sonja Härdelin, psykolog & psykoanaytiker.

Plats. Tisdag 26 maj, kl 19.00-21.00, ABF-Huset, Z-salen, Sveavägen 41, Entré 50 kr.

Kitsch, hjortar och tolkningar

09-0095Lena Nordlunds radioprogram i Vetandets Värld (11/5) speglade på ett bra sätt stämningen och inramningen på Psykologer tittar på film. En reflektion jag fick är att en av poängerna med det levande samtalet är att det böljar fram och tillbaka. Scenen i filmen The Queen där Drottning Elizabeth möter en ståtlig kronhjort väckte mycket diskussion efter visningen. Jag tror vi kom upp i åtta olika tolkningar tillsammans med publiken. Och det finns många fler. Det är spännande att en scen som jag själv avfärdade som kitschig smörja väcker så många tankar. Det många tolkningarna visar på kraften och associationsrikedomen som finns om många människor kommer samman och delar en upplevelse. Trots att jag själv tror på värdet i mötet och samtalet glömmer jag själv bort det. Det säger något om kraften i det elitistiska kultursystem som de flesta av oss ingår i där vi orienterar oss mot monolitiska sanningar och personligheter.

Vår rätt att leka psyksjuka, uppföljning

Konst och etik väcker verkligen känslor, det är väl en bra sammanfattning av den senaste veckan debatt om att leka psyksjuk. På ett sätt är det befriande att vi efter alla krigslöp om Gaza fått en inhemsk storm-i-ett-vattenglas-diskussion som samtidigt känns angelägen. DN:s konstkritiker Ingela Lind skriver en kommentar i torsdags. Som vanligt har DN Kultur-kommentarer en ton av att sammanfatta och avsluta en pågående diskussioner som naturligtvis är mycket större än en spalt i deras blaska. Alltid med en von oben-attityd, vilket retar mig. Lind kommer inte med något nytt som inte Kjöller, jag själv eller någon annan av alla bloggare redan sagt.

Vill man läsa något mer tempramentsfullt är Newsmill ett bra ställe. Psykiatern David Eberhard fortsätter att gå till attack med sin artikel Konstfackseleven borde klippa sig och skaffa sig ett jobb. Det passar väl in att synas i debatten nu, med tanke på att Eberhard kommer med sin nya bok Ingen tar skit i de lättkränktas land på Prisma i vår. Det låter som Eberhard är lättkränkt tycker jag? Pål Hollender, konstnären som gjort sig känd som en provokatör försvara inte oväntat Anna Odell. Hon borde hyllas tycker han. Det finns hundratals fler röster och kommentarer varav ett tiotal på min blogg. Vad tycker ni andra läsare om det här? Patetiskt, omoraliskt eller bara komiskt?

Psykologer tittar på film till Göteborgs Filmfestival

waltz-with-bashir-01.jpg

Psykologer tittar på film lämnar Stockholm och Kulturhuset och gör ett gästspel på Göteborg International Film Festival. Cinemix arrangerar en massa seminarier och debatter där Psykfilm är en av programpuntkerna. Filmen som analyseras på festivalen är Ari Folmans hyllade och prisade Waltz with Bashir. Filmen är animerad och i centrum är drömmar och minnen. Två män diskuterar en återkommande mardröm där den ene jagas av tjugosex onda hundar. Varje kväll, samma antal djur. De två männen drar slutsatsen att det finns ett samband till ett uppdrag i den Israeliska armén i första Libanonkriget i början av åttiotalet. Ari är förvånad över att han inte kan komma ihåg något längre från den perioden av sitt liv. Förbryllad av denna gåta bestämmer han sig för att träffa och intervjua gamla vänner och kamrater runt om i världen. Han måste upptäcka sanningen om den tiden och om sig själv. Ari gräver djupare och djupare i mysteriet, och hans minne börjar komma tillbaka i surrealistiska bilder.

Bollplank för diskussionen och publikens frågor är Per Magnus Johansson, psykolog, psykoterapeut och psykoanalytiker. Visningen äger rum måndag den 26 januari och startar kl. 12.30 i Biografen Draken. Samtalet sker i Festivaltältet alldeles intill, direkt efter filmen cirka 14.15.

Essä om KBT i Kulturen?

 2441851569_0a989d2568_m.jpg

I dagarna kommer nr 4/2008 av tidskriften Psykisk Hälsa. Där medverkar jag med en essä om KBT i kulturen. Texten är en vidareutveckling av ett tidigare blogginlägg som väckte en del diskussioner. Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa (SFPH) som ger ut tidningen har funnits sedan 1931. Tidskriften har funnits sedan 1960.

Här nedan följer essän i sin helhet. Trevlig läsning!

Var finns KBT i kulturen?

En gång är ingen gång. Men när två journalister inom loppet av ett par månader ringer och frågar mig om kopplingen mellan KBT (kognitiv beteendeterapi) och kultur kände jag att det var dags att gå till botten med det här. För hur kan det komma sig att vi har sett så få inslag av kognitiv beteendeterapi i konst, film och litteratur?

Få konstnärer verkar ha inspirerats av fobiträning, exponering och mindfulnessövningar. Överhuvudtaget är det ont om kopplingar mellan kultur och KBT. KBT är i sig inget nytt, de bygger på tankar från behaviorismen (som varit stark sedan 1920-talet) och den kognitiva tradition som växte fram på 1950- och 1960-talet. Men de här inriktningarna har inte heller intresserat sig för människan och kulturen.

Psykoanalysens däremot, har en hundraårig tradition av att prata kultur. Konstnärer, författare och sedermera filmare har inspirerats av psykoanalysens teorier om drömmar och omedvetna. På 1920-talet var surrealisterna med André Breton i spetsen tydligt influerade av perversa, sexuella och aggressiva inslag i psykoanalysens ideér. Konstnären Salvador Dali har målat berömda tavlor som i sig är ett slags refererande samtal med Sigmund Freud om sexualitet och drömmar. Marcel Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt där berättarjagets medvetandeström breder ut sig sida för sida bär tydliga spår av psykoanalysens fria associationer. Läs mer