Etikettarkiv: dokumentär

Psykologer tittar på film gästar Tempofestivalen 9 mars och visar dokumentären The Unknown Known

Bild

Söndag 9 mars gästar Psykologer tittar på film Tempofestivalen. Då visas dokumentären The Unknown Known. Dokumentärfilmsmästaren Errol Morris vänder för andra gången sin uppmärksamhet mot en amerikansk försvarsminister. Denna gång är det en leende och defensiv Donald Rumsfeld som sitter framför kameran. Han är till åren kommen men skarpare än någonsin. Rumsfeld undviker konsekvent sanningen för att skapa sin egen, förvrängda bild av vad som skedde under hans ledning. Morris visar den före detta politikern i all sin prakt; trotsig, intelligent, skandalomsusad och helt utan ursäkter.

Visas som filmfrukost med samtal efter med Jonas Mosskin, Psykologer tittar på film, Folke Rydén, filmare och f.d. USA-korrespon­dent samt Elizabeth Walentin, PR­-konsult som arbetat med flertalet amerikanska valkampanjer.

OBS! Filmen visas som filmfrukost. Vill du äta frukost måste du boka biljett senast fredag 7 mars!

Varmt välkomna!

 

Tempo Dokumentärfestival med psykologiskt tema

8-13 mars pågår Tempo Dokumentärfestival i Stockholm. Ett av festivalens tema handlar om psykologi och terapi: In Treatment. Där möter publiken människor som på minst sagt oväntade sätt bearbetar sina upplevelser. Här är några av programpunkterna:

12 ANGRY LEBANESE av Zeina Daccache, Libanon, 2009, 85 min.
Detta är en film om 45 långtidsdömda fångar i Beirut som genom ett ett terapeutiskt teaterprojekt sätter upp en pjäs om ett rättsfall. I pjäsen anklagas en pojke för att ha mördat sin far. Fångarna, dömda för mord, våldtäkt och droghandel spelar juryn som enhälligt måste komma fram till pojkens dom. Producenten för filmen, Jocelyne Abi Gebrayel, gästar festivalen.

MARWENCOL av Jeff Malmberg, USA, 2010, 83 min.
Mark har skadats svårt i ett överfall. Efter att ha vaknat ur koman bygger han upp en avancerad stad av barbiedockor i sin trädgård. Han konstruerar den värld som tagits från honom och dockorna representerar hans familj och vänner. Med denna ovanliga hemmagjorda terapilek läker långsamt såren, både de fysiska och psykiska.

PORTRAIT OF A MAN Av av Visa Koiso-Kanttila, Finland, 2010, 81 min.
Kalle Rissanen är en ensamstående pappa som tar hand om sin son samtidigt som han har en framgångsrik karriär inom IT. Han gillar sitt arbete och älskar sin son, men är en djupt olycklig människa som fortfarande bearbetar sviterna av en skilsmässa och kämpar med alkoholproblem. Kalles pappa tog sitt liv när Kalle bara var sju år gammal, och när han själv fyller 40 inser Kalle att han är i samma ålder som pappan var när han dog. En kamp inleds med de frågor som ledde till faderns självmord.

ATT VÅGA MINNAS, samtal, Work in Progress­.
Vad händer när vi börjar våga minnas? En händelse som vi under många år gjort allt för att inte komma ihåg? I det här fallet en våldtäkt som vägrar släppa taget? Och vad är det vi egentligen kan och orkar minnas? Ewa Cederstam har tidigare närmat sig ämnet våldtäkt – bland annat genom kortfilmen Kvinnans plats. Genom flera års arbete med att intervjua dömda våldtäktsmän i fängelset blev det tydligt att det också fanns en annan, mycket mera personlig film att göra. Den om Ewa själv. Hon utsattes själv för en våldtäkt i Malmö för 25 år sedan. Nu vågar hon leta sig tillbaka och börjar minnas. Det finns en vilja att Prata om det. Detta är ett samtal med regissören Ewa Cederstam, filmproducenten Stina Gardell­ och journalisten Zandra Thuvesson.

IN TREAMENT, samtal.
Hur kan det dokumentära fungera terapeutiskt? På vilket sätt kan man använda sig av konst för att arbeta terapeutiskt? Hur kan regissörer, filmare och karaktärer upptäcka nya saker om sig själva eller om samhället i stort genom sina filmer? Medverkande: Jocelyne Abi Gebrayel – producent 12 ANGRY LEBANESE, Zanyar Adami ­ regissör GERILLASONEN och Stina Gardell ­ producent. Moderator: Ulrik Petersson, frilansjournalist.

Okänd Kvinna 2009-349701 av Anna Odell, film + samtal.
Konstverket Okänd Kvinna 2009-349701 av Anna Odell som blev 2009 års mest uppmärksammade konsthändelse. Nya delar av konstverket som lagts till under 2010 visas och efteråt samtalar Anna Odell med frilansjournalisten Zandra Thuvesson och försöker sammanfatta vilka effekter som konstverket givit och kommer att ge i framtiden.


Stranded

stranded_1972_1.jpg

För ett par veckor sedan visade SVT dokumentären Stranded: I’ve come from a plain that crashed on the mountains. För den som har missat filmen går den fortfarande att se några dagar till på SVT Play.

Stranded bygger på den sanna historien om ett flygkraschen med  från Uruguay Air Force Flight 571. Den 13 oktober 1972 kraschade planet mitt i Anderna under ett oväder på väg till Chile. Större delen av passagerarna var unga killar i ett Rugbylag. Av 45 passagerare överlevde 29 kraschen men när de slutligen räddades två och en halv månad senare var bara 16 i livet. Sökandet pågick i 10 dagar men avbröts då man inte hittade planet. De som överlevde tvingades börja äta sina döda vänner.

stranded_1972_5.jpg

Filmen Stranded (2008) i regi av Gonzalo Arijón, är en dokumentär där flera av de överlevande berättar utförligt om händelsen. De besöker resterna efter planet tillammans med sina anhöriga och funderar 35 år efteråt om hur de tänkte då och hur de tänker nu. Berättelsen är så gripande att det inte går att slita sig. Att behöva äta sina vänner som ligger i snön efter en flygkrasch hör till en av de mer tillspetsade existentiella scenario man kan tänka sig. Skillnaden är att det inte bara är påhittat utan att vi faktiskt vet hur indivierna och gruppen hanterade de påfrestningar som de utsattes för.

Historien har såklart blivit både bok och filmats av Hollywood; Alive (1993) men för mig är äktheten i Stranded något helt annat än Alive. Ibland blir det lite för mycket efterhandsdramatiseringar men på det stora hela är Stranded otroligt sevärd. Av de 27 som överlevde flygkraschen omkom ytterligare sju i en lavin 16 dagar efter olyckan. Efter ett par veckor insåg de som överlevt att de inte skulle bli hittade. För att överleva blev de tvugna att äta av de döda kropparna. De väntade in sommaren med hopp om att kunna skicka iväg några av dem västerut för att hämta hjälp. Inte förrän i mitten av december gick Nando Parrado och Roberto Canessa iväg. Det skulle dröja nio dygn innan av otroliga strapatser innan de nådde civilisationen. Nyheten når världen den 22 december och bara några dagar senare hålls det en tumultartad presskonferens då det blir officiellt med överlevarnas kannibalism. När överlevarna pratar om att de tänkte att det åt av Kristi kött och blod får de applåder.

stranded_1972_3.jpg

Extra: Emma Gray Munthe skrev i höstas ett långt inlägg om Stranded på Weird Science efter att hon sett den i Locarno. Som vanligt har Wikipedia en imponerande dokumentation av flygkatastrofen med mängder av referenser.

Psykologer tittar på film till Göteborgs Filmfestival

waltz-with-bashir-01.jpg

Psykologer tittar på film lämnar Stockholm och Kulturhuset och gör ett gästspel på Göteborg International Film Festival. Cinemix arrangerar en massa seminarier och debatter där Psykfilm är en av programpuntkerna. Filmen som analyseras på festivalen är Ari Folmans hyllade och prisade Waltz with Bashir. Filmen är animerad och i centrum är drömmar och minnen. Två män diskuterar en återkommande mardröm där den ene jagas av tjugosex onda hundar. Varje kväll, samma antal djur. De två männen drar slutsatsen att det finns ett samband till ett uppdrag i den Israeliska armén i första Libanonkriget i början av åttiotalet. Ari är förvånad över att han inte kan komma ihåg något längre från den perioden av sitt liv. Förbryllad av denna gåta bestämmer han sig för att träffa och intervjua gamla vänner och kamrater runt om i världen. Han måste upptäcka sanningen om den tiden och om sig själv. Ari gräver djupare och djupare i mysteriet, och hans minne börjar komma tillbaka i surrealistiska bilder.

Bollplank för diskussionen och publikens frågor är Per Magnus Johansson, psykolog, psykoterapeut och psykoanalytiker. Visningen äger rum måndag den 26 januari och startar kl. 12.30 i Biografen Draken. Samtalet sker i Festivaltältet alldeles intill, direkt efter filmen cirka 14.15.

Die Welle, film om ett fascistiskt klassexperiment

hb5okfvc_pxgen_r_311xa.jpg

På fredag är det premiär för tyske Dennis Gansels film Die Welle (2008) eller vågen på svenska. Filmen handlar om en gymnasielärare leder ett projekt om autokrati och tar till ett okonventionellt knep. Han och eleverna startar själva en fascistisk rörelse som de kallar för vågen. Det dröjer dock inte länge innan det urartar och rörelsen börjar leva sitt eget liv. Historien är baserad på en sann händelse som utspelade sig i Californien 1967. Där skapade historieläraren Ron Jones en fascistisk rörelse utifrån sitt klassrum på Cubberley High School i Palo Alto. Det hela har tidigare skildrats i en bok av Todd Strassner samt i filmen, The Wave (1981). Till skillnad från i The Wave (som jag dock inte sett) så har regissören Dennis Gansel valt att placera handlingen till ett nutida Tyskland. Det är en modig men riskabel idé. Tyvärr lyckas inte Gansel hela vägen.

hb6yd5ri_pxgen_r_467xa.jpg

Historien är enkel och följer en given dramaturgi. Jürgen Vogel spelar Rainer, en alternativ gymnasielärare. En sån där som man inte tror finns nuförtiden. Skolan har beslutat att ha en projektvecka där eleverna får välja mellan anarki och auktokrati. Eftersom kollegan är rädd för att anarkilektionerna ska balla ur tvingas Rainer leda auktokratigruppen. På första lektionen med eleverna framkommer det en stöddig attityd där flera elever uttrycker det osannolika i att skapa en nazistiskt eller fascistisk rörelse idag. Vogel bestämmer sig för att visa dem något annat. Snart har han fått eleverna att ställa sig upp när de får ordet, respektera ordning och marschera i takt. På tredje dagen börjar eleverna göra en logga och en hemsida med vapen på. De bombar stan med stickers och graffar ner en byggställning i centrum. Några klottrar över en anarkistlogga och snart utbryter gruff med dem. Några flickor i klassen bildar en motståndsgrupp mot vågens framfart men de har lite att sätta emot. På torsdagen vaktar eleverna skolans ingångar och arrangerar de en egen fest och på fredagen har vågen spritt sig till andra skolor. När Rainer förstår att det hela gått över styr startar han en sms-kedja och samlar alla medlemmar i skolan aula. Där håller han ett tal som en agitator men avbryter sig när han har fått massan i sitt grepp. Då säger han att det hela är en bluff och att eleverna borde skämmas och gå hem. Filmen slutar med att en av de instabila eleverna tappar koncepten och skjuter en klasskompis innan han tar sitt eget liv.

På förhandsvisningen i oktober på Sture, var Gansel närvarande och svarade på frågor från publiken. Enligt Gansel var motivet till att förlägga historien till ett nutida Tyskland att han ville att dagens ungdomar skulle känna större känslomässig närhet till historien. Slutet i Gansels film skiljer sig åt från den verkliga händelsen. Där var det ingen som dog. Gansel sade att han vill göra det helt tydligt att det här typen av rörelser är destruktiva och farliga så ingen kan misstolka honom. Här någonstans märks det att berättelsens blir lidande. Det känns inte trovärdigt. Gruppens fascistiska tendenser går för fort och det målas med för stora penseldrag. Överlag är skådespeleriet uppskruvat och överdrivet. Inte mycket, men lite. Det gör att det psykologiska mekanismer som Gansel vill gestalta inte blir trovärdiga utan drabbas av schablonens och klichéns problem.Det är synd för Gansel är en lovande regissör och filmen är ibland suggestiv och skickligt gjord.

Den sanna historien om vågen är tillräckligt ruggig och makalös för att behövas skrivas om. Gansel som berättade att hans egen farfar varit SS-man verkade uppfylld av det historiska arvet och vill bekämpa fascistiska tendenser i dagens samhälle. Dock känns människans inneboende möjlighet till diktatur och fascism inte som något nytt. Kollektivets makt över individen är en psykologisk sanning som står i varenda lärobok. Filmen lyckas inte komma med något nytt. För en mer djuplodande granskning av varje människas möjlighet att verka ont, rekommenderar jag psykoanalytikern Ludvig Igras bok Den tunna hinna mellan omsorg och grymhet  (2001).

PS: Oskar Henrikson har tidigare skrivit om filmen och grupptryckets mekanismer. Dokumentären The Wave kan du se i sin helhet här. Elever som var med om händelsen har samlat några vittnesmål här. Ron Jones har också kommenterat händelsen.

Uppdatering: Hynek Pallas tycker ungefär som jag i sin recension i SvD. Här också en DN-intervju med regissören Dennis Gansel.

Reflektioner efter samtalet om Unge Freud i Gaza

370×150-2.jpg

En fullsatt salong (140 personer) hade kommit till Zita för att se filmen och lyssna på samtalet efteråt. PeÅ Holmquist berättade innan filmen att han följt Ayed familj sedan denne var 3 år gammal. PeÅ och Ayeds far Mustafa är vänner sedan länge. När han fick reda på Ayed utbildat sig till psykolog kände han att det var en vinkel och en möjlighet att komma det palestinska samhället inpå livet på ett nytt sätt. Filmen innehåller lite politik utan de politiska händelserna är en fond som filmen har att förhålla sig emot.

Efter filmen talade vi en del om de utmaningar som det innebär att bedriva terapi i hemmet. De flesta av Ayeds patienter träffar han på hembesök. Ibland kommer de till kliniken där Ayed jobbar men det tycker han oftast är sämre för det är stoj och stim och mycket folk som rör sig där. Med svenska psykologögon är det ovant med hembesök där ofta hela familjen ingår. Särskilt lugnt verkar det sällan vara. Men Ayed menade att det var bra att träffa familjen och bygga upp ett förtroende hos dem för det terapeutiska arbetet. På så sätt blir hans arbete miljöterapeutiskt. Psykoterapeuten Anna Gerge, som var gäst talade om att vi i Sverige ofta har avskärmat terapiarbetet och flyttat det till sjukhus och mottagningar. På så sätt skapas ibland ett onödigt avstånd.

En annan sak som jag var nyfiken på var religionen plats i det terapeutiska arbetet. Ayed såg det som ett naturligt sätt att möta människor där de befinner sig. Jag skulle inte prata så mycket om Gud och tro om jag arbetade i Sverige, sade Ayed. Men eftersom det är en stor del av människor vardag och kultur måste jag prata på en nivå som gör att det terapin fortskrider på ett bra sätt. Anna Gerge talade om sina erfarenheter av att möta flyktingar och traumatiserade personer på Kris och Traumacentrum. Hennes erfarenhet är att en starkt gudstro ofta är en resurs och en tillgång för att nå bra resultat i terapin. de människor som även tappat sin tro, har i allmänhet tappat hoppet, vilket försvårar möjligheterna att bli bättre genom terapi.

Gerge påminde också om att trauman och svåra kriser kan utlösas långt senare när man kommit till Sverige, tex. för alla de tusentals irakiska flyktingar som kommit under senare tid. Personer som tycks kalrat krisen och omställningen till Sverige kanske drabbas av en liten motgång och så kan hela livet falla samman när obearbetade trauman dyker upp igen med full kraft.

Vi pratade om att Ayed i filmen använder sig av avslappningsövningar med alla sina patienter. För mig som svensk psykologstudent kändes det speciellt. Ayed menade att det var ett bra sätt att skapa lugn och ro i det terapeutiska mötet. Avslappningsövningarna kan även patienter lära sig att använda på egen hand vilket är en fördel. Det är få människor i Gaza som känner sig trygg och säker vilket gör det extra viktigt för Ayed som psykolog att bistå med en trygghet i kontakten och där blir avslappning ett viktigt verktyg. Det funkade även på några traumatiserade Hamasledare fast de ville inte göra övningarna till musik.

Det kom flera frågor om Inas som lider av ätstörningar i filmen. Situationen för kvinnorna i Gaza är utsatt och svår vilket framkommer tydligt i filmen. Flera undrade om hur det gått för Inas, flickan med ätstörningar. Ayed berättade att flickans blivit bättre men att han nu jobbade med hela familjen i terapi för att försöka komma tillrätta med moderns nedlåtande stil mot Inas. Två års terapi hade inte kunnat bota Inas dåliga självkänsla och tråkningar från familjen.

Nadia Jebril frågade om den stigmatisering som finns i det palestinska samhället att antingen är man frisk eller så är man galen. Ayed bekräftade den bilden och sade att det är viktigt att etablera en dialog och en förtroendefull stämning med de anhöriga och deras familjer, vilket framkommer tydligt i filmen.

De flesta kritiker har irriterat sig över filmens titel; Unge Freud i Gaza. Clarence Crafoord tyckte att det var en passande titel efter som Freud var ungefär lika gammal som Ayed när han öppnade sin första egna praktik i Wien 1885. Där var han tvungen att skapa nya terapimetoder och teorier utifrån den verklighet han mötte. Crafoord tyckte att det var precis vad Ayed gjorde i Gaza 2008.

Det finns mycket mer att säga och allt blev inte sagt. Men fyll gärna på med egna kommentarer och reflektioner ni som var där och ni andra som undrar något. Stort tack till alla som kom, ställde frågor och till alla som gjort det möjligt att få hit Ayed och göra den här visningen.

Psykologer tittar på film visar Unge Freud i Gaza

 370×150-2.jpg370×150.jpg

Söndagen den 9 november kl. 15 visar Psykologer tittar på film i samarbete med Folkets Bio, dokumentärfilmen Unge Freud i Gaza. Filmarna PeÅ Holmquist och Suzanne Khardalian har följt Ayed al Hamdany, en 28-årig palestinsk psykolog i flyktinglägret Jabaliya i Gaza. Med kameran får vi följa Ayed under två års tid när han gör hembesök i flyktinglägret med portföljen svängande i handen. Ayed ger terapi till unga Inas med självmordstankar, till Maysa med traumatiska upplevelser, till Hanan som lever i yttersta fattigdom, till Abed som varit självmordschaufför och till några stympade företrädare för Hamas. Ayed är en djupt engagerad psykolog som varvar avslappningsövningar med familjesamtal. Han försöker skapa ett liv bättre liv under svåra omständigheter för sina patienter samtidigt som hans familj tycker att han borde gifta sig. Det är en komisk och tragisk film från ett Gaza långt bortom den vanliga medierapporteringen.

PeÅ Holmquist och Suzanne Khardalian är oberoende svenska filmare med långt förflutet i Mellanöstern. Tillsammans har de gjort mer än femtio dokumentärfilmer, många av dem prisbelönta och visade över hela världen såsom Gaza Ghetto och Tillbaka till Ararat. PeÅ Holmquist finns även på plats vid visningen.

Filmen börjar kl. 15.00. är 1h 30 min. Efteråt samtalar Anna Gerge, leg psykoterapeut och handledare med publiken. Hon jobbar på Kris och Traumacentrum vid Danderyd Sjukhus och har bland annat specialiserat sig på trauma, hypnos och EMDR.

Biljetterna släpps imorgon den 29 oktober och kostar 100 kr och bokas via Zita, Birger Jarlsgatan 37, 08-23 20 20, eller på nätet.

Varmt välkomna!

PS: Filmen har premiär på Zita den 7 november.


Analys av filmen Sung Song Blue

elephantears.jpg

Ett tjugotal personer hade hittat till Psykologer tittar på film på Lilla Teatern och Norrköpings Filmfestival. En liten och mysig teater och en engagerad publik. I år var det tioårs jubileum för festivalen som generalen Johan Karlsson varit med och drivit under alla år.

Filmen som vi diskuterade var ”Song Sung Blue” som också är en låt av Neil Diamond och det är även titeln på Greg Kohs dokumentärfilm om makarna Lightning & Thunder alias Mike och Claire Sardina. I knappt 20 år var de Milwaukee och Wisconsins lokala coverbandkändisar. De turnérade på bowlinghallar, barer, shoppinghallar och uppträdde på USA:s största utomhusfestival Summerset.

Berättelsen har en tydlig kronologi. Man vet direkt att det kommer sluta illa. Det börjar med uppgång, sedan kommer motgången, revanschen och slutligen det bittra slutet. Makarna Sardina verkar aldrig lycklig förutom på scen där de får bekräftelse från publiken och av varandra. Deras relation verkar bygga på att ständigt få nytillskott av bekräftelse.

Men bakom den här fasasen av att de ”lever den amerikanska drömmen” som de själva och andra gärna framhäver lever det ett miserabelt whitetrashliv. Claires bägge barn tycks bli försummade, hunsade och kontrollerade. När dottern blir gravid, finns det inte plats för ”ett barn till i familjen”, som Claire Sardina uttrycker det. Men eftersom man lever i ett konservativt mellanvästernsamhälle gör man givetvis inte abort utan dottern lämnas bort till ett barnlöst par. Familen är dysfunktionell och barnen verkar inte ha fått ta plats. Barnen beskriver att de är glada och lyckliga när föräldrarna mår bra och står på scen.

shapeimage_3.jpg

Rörigheten i berättandet gör det svårt att få grepp om kronologin. Men Mike Sardina var svårt mentalt sargad efter Vietnamkriget och efter en längre period av alkoholism och knark, fick han tills rätsida på sitt liv. Då var det redan sent 80-tal. 1989, två år senare träffade han Claire.

Tillsammans blir det Lightning och Thunder. Vad som inte framkommer i filmen är att regissören Greg Kohs mötte dem 1993 när de uppträdde inför ett gäng Harley-Davidsonknuttar. Kohs var i färd med att göra en film åt Harley-Davidson men blev så tagen att han höll kontakten med dem. Några år senare började han filma dem. I filmen varvas material som familjen själv filmat, med tv-klipp och Kohs eget filmmaterial. Det irriterar mig att det aldrig blir explicit hur relationen ser ut mellan filmaren och de dokumenterade. Det finns än irriterande tilltro på att vara objektiv och låta bilderna tala för sig själv. Utan ett filmiskt subjekt blir den här inställning djupt problematiskt tycker jag. Nåväl.

Den stora motgången är när Claire blir påkörd av en bil på sin egen tomt, och tvingas amputera benet. Det leder till att artistkarriären får ett avbrott. Inkomsterna sinar. Paret börjar äta och röka allt mer. Överviktiga, fula och äckliga börjar de till slut att uppträda igen. Men det är en ohållbar situation ändå. Den osunda livsstilen tär på hälsan tär för både Mike och Claire. Det blir till slut Mike som dör först på grund av sin omfattande rökning. Då tycks Claire vara helt slut som människa och förmodligen kommer hon att dö långt före sin egen rynkiga mamma som levde ett ”ordinary life”. ”Too ordinary” kanske för dottern, men ändå. Ett liv i balans utan stora huslån, övervikt och personliga tragedier.

I diskussionen efter filmen pratade jag och Karin Osvaldsson , forskare och psykolog, en del om att makarna Sardina hade en tydlig brist på distans till sitt yrke och det de gjorde. Deras egen identitet och bild av sig själv byggde på att de upprätthöll sin artistkarriär. Jag var inne på att det finns en risk att man tappar bort sig själv när man imiterar någon annan. Osvaldsson tyckte inte att det framgick att Mike Sardina var så besatt av Neil Diamond. Vi var till slut ganska överens med publiken om att makarna Sardina främst använde Neil Diamond som en förevändning för att få uppträda och stå på scen. Det blev en födkrok för dem helt enkelt.

Det blev tydligt i slutet av filmen att de inte kunde leva upp till sin bild av sig själva. När Mike dör är det kört för Claire. Hon förmår inte längre leva upp till sin identitet. Det är en smärtsamt insikt för henne. Det påminner lite grann om äldre artister som blir förgamla men vägrar inse det.

Det är intressant att iakta att de paret byggt sin relation på att gå in i de här rollerna allt som oftast. Det är därför svårt att veta om de älskar varandra eller bara älskar den roll som den andre hjälper till och skapar.Bristen på gräns mellan yrkesliv och privatliv blev uppenbar för makarna Sardina. Någon i publiken menade att vi alltid problematiserar problemet med balans när det handlar om artister, men sällan gör det med andra yrkesgrupper. Det är förvisso sant, men i det här fallt kändes bristen på balans väldigt tydlig.

På ett sätt är den råhet och nakenhet som filmen gestaltar nästan oetiskt. Åtminstone för en psykolog känns det oetiskt att filma så närgånget. Samtidigt kanske filmandet i sig bidrog till att göra familjen Sardina viktigare och mer betydelsefulla än de faktiskt var. På så sätt fick de kanske ytterligare bekräftelse som de så gärna behövde.

Ett spår som jag också funderat över är om människor som lever för och med sina idoler även som vuxna  på något sätt har fastnat i utvecklingen. De har inte kommit vidare utan de fortsätter att upprepa och härma en upplevelse de hade men som stelnat för länge sedan. Det här är lite i linje med Erik Homburger Erikson och andras teorier om utvecklingsstadier. De flesta människor växer ifrån sina tonårskärlekar, och idoler. Vi slutar samla när vi blir äldre och skaffa familj. I Eriksons vokabulär hör det till tonåringens utvecklingsuppgift att skaffa sig ett idoler och specialintressen som sedan ska avlösas av andra livsuppgifter när man blir äldre. Det låter en smula fördomsfullt men mitt intryck är att både Thunder och Lightning levde kvar i en nostalgisk tid och bild av sig själva.

Det finns något sorgligt, deprimerande och ångestväckande i den amerikanska drömmen som gestaltas i den här filmen. Här får vi se en ocharmig whitetrash utan försköningar. Det är ett Amerika som sällan förmedlas i polisserier eller i Hollywoodrullar. Kanske ligger filmens största värde i att ta del av ett annat Amerika. Stort tack till alla i publiken som ställde frågor och bidrog med nya perspektiv. Vi ses nästa års upplaga av festivalen.

Psykologer tittar på film gästar Norrköpings Filmfestival

 shapeimage_3.jpg

Torsdag den 16 oktober gästspelar Psykologer tittar på filmNorrköpings Filmfestival. Det blir första gången Psykfilm beger sig utanför tullarna. Filmen som kommer att analyseras och diskuteras är dokumentären ”Song Sung Blue” (USA, 2008). Filmen som självklart har en egen blogg är gjord av Greg Kohs som både är producent, regissör och kameraman. ”Song Sung Blue” handlar om paret Mike och Claire Sardina som träffades i slutet av 1980-talet. Mike spelade covers av Neil Diamond och Claire uppträdde som Patsy Cline. Tillsammans blir de Thunder och Lightning som blir Milwaukees och Wisconsins lokala celebriteter under 20 år. I filmen får vi följa dem och deras familj som på många sätt är vanlig whitetrash. Det är också historien om ett par som försöker leva den amerikanska drömmen trots personliga tragedier och motgångar.

Till vår hjälp att analysera filmen efteråt kommer leg. psykolog Karin Osvaldsson. Hon är verksam vid Linköpings Universitet där hon bland annat har forskat om hur identiteter konstrueras framför allt hos barn och ungdomar.

Filmen är 1h, 30 minuter och börjar 17.30 på Lilla Teatern, i Norrköping. Efter det blir det ett samtal med publiken. För att kunna se filmer krävs ett festivalpass (60kr) och en biljett till filmen (45 kr). Mer praktiska saker och info om biljetter finns här. Norrköpings Filmfestival pågår mellan den 10-19 oktober.

Queerfilm på Kulturhuset

xxy.jpg

På fredag drar Stockholm Queer Filmfestival igång en tredagars filmspecial på Kulturhuset.De visa En film som Hynek Pallas skrivit uppskattat om och som verkar bra är argentinska XXY (2007), i regi av Lucia Puenzo. Så här presenteras filmen i programmet:

15-åriga Alex är intersexuell, och bor med sin familj i Uruguay. Hela livet har hon fostrats som flicka, men mer och mer börjar hon inse att hon bara vill vara den hon är. I hemlighet bjuder Alex mamma in en plastikkirurg, som har ett medicinskt intresse i att studera Alex, för att definitivt bestämma Alex kön. Alex börjar intressera sig för kirurgens son och en oundviklig attraktion uppstår.

En annan film som är värd att se är amerikanska ”Red Without Blue”, (2007). En gripande film som jag såg på Stockholms Filmfestival fööra året. Det är en dokumentär som följer ett tvillingpar där den ene har bestämt sig för att byta kön vilket gör att bandet mellan dem prövas hårt. Det är även en historia om att återuppbygga en familj från ett mörkt förflutet.