Etikettarkiv: Balans

Så påverkar sociala medier ledare och organisationer

jonas_mosskin

15 november håller jag ett seminarium som AGSLO (Arbetsgruppen för studium av ledarskap och organisation) arrangerar. Jag kommer att föreläsa om de osäkerhetskänslor som väcks hos individer och grupper i en era av sociala medier. Seminariet är öppet för alla intresserade av ledarskap, chefskap och organisationsutveckling. Saxat från inbjudan:

Nätet och sociala medier omformar och utmanar dagens ledare och organisationer. Samtidens gränslösa mediesamhälle väcker såväl nyfikenhet som ångest hos individer och organisationer. För dagens ledare gäller det att balansera mellan ansvar, kontroll och tillit till medarbetarna. Det är inte lätt. Upplösta gränser på nätet och ändrade vanor på sociala medier väcker ofta osäkerhet och ledningens svar blir ofta än fler rigida policys. Hur kan man som chef och ledare förstå, navigera och leda i ett förändrat landskap där medarbetarna blir alltmer självständiga i förhållande till den egna organisationen? Hur kan man ta ta tillvara de resurser, engagemang och möjligheter som sociala medier kan erbjuda för organisationen?

I föreläsningen kommer Jonas Mosskin att ge ett psykologiskt perspektiv på ledarskap i de sociala mediernas epok.

Docent Magnus Larsson, Copenhagen Business School, kommer att vara moderator och samtalspartner.

Plats: Ivar LO , Sartunus konferens, Hornsgatan 15, Stockholm
Tid : Fredag 15 november 2013 kl. 13-16
Pris: 600:- + moms. (750:- inkl. moms
Anmälan: På AGSLO´s hemsida, www.agslo.se

Jonas Mosskin är leg. psykolog, coach och organisationskonsult. Han är frilansskribent och föreläser ofta om sociala medier. Jonas är även stiftelseråd i AGSLO och bloggar om psykologi på www.mosskin.se och på twitter: @jonasmosskin

Dokumentär om en sluten psykiatrisk avdelning

2321029192

Igår visade SVT Sluten Avdelning, den första av två delar där dokumentärfilmaren Maud Nycander följt människorna på avdelning 6, en slutenavdelning på St. Göran Sjukhus. Filmen kom till under 2008 och där får vi följa patienterna som kämpar med sin skuld och sin besvikelse över att för femtielfte gången behöva söka hjälp. Jag såg den första delen igår och är imponerad över Nycanders arbete. Hon har verkligen lyckats skapa en lugn och behaglig stämning kring sin kamera. Så man får en känsla av tristessen och vilan som mestadels råder för de intagna. Det är modigt av patienterna och personalen att låta sig bli filmade. För patienterna innebär ju inläggningen att man befinner sig mitt i en djup livskris och det är ju inte det tillstånd som de flesta av oss vill lämna ut oss i.

Det är en vardaglig och normaliserad bild av psykiskt sjuka som träder fram. Personalen är välvillig och fattar avvägda beslut. De flesta av patienterna förstår sin situation och sitt lidande och söker efter vägar att hantera sina psykiska problem. Just detta tror jag är filmen viktigaste bidrag. Filmen avdramatiserar psykvården vilket känns befriande. Nycander säger att en av hennes avsikter är att öppna upp psykiatrin för allmänheten och visa hur det är. Det känns som en otroligt viktig insats.

Torsten Kindström, ordförande i Anhörigföreningen Balans skriver också om filmen och är imponerad över Nycander arbete. Kindström hoppas precis som jag att filmen ska bidra till att minska fördomarna om psykiskt sjuka i vårt samhälle. Se filmen på SVT Play och missa inte sista delen som går nästa söndag kl. 20.00.

PS: Nycander intervjuas i P1-morgon och här i DN om sitt projekt.

Maud Nycanders har tidigare gjort filmen rum för sjuka själar, som visas på onsdag i Kunskapskanalen kl. 21. Den handlar om mentalvårdens historia.

Analys av filmen Sung Song Blue

elephantears.jpg

Ett tjugotal personer hade hittat till Psykologer tittar på film på Lilla Teatern och Norrköpings Filmfestival. En liten och mysig teater och en engagerad publik. I år var det tioårs jubileum för festivalen som generalen Johan Karlsson varit med och drivit under alla år.

Filmen som vi diskuterade var ”Song Sung Blue” som också är en låt av Neil Diamond och det är även titeln på Greg Kohs dokumentärfilm om makarna Lightning & Thunder alias Mike och Claire Sardina. I knappt 20 år var de Milwaukee och Wisconsins lokala coverbandkändisar. De turnérade på bowlinghallar, barer, shoppinghallar och uppträdde på USA:s största utomhusfestival Summerset.

Berättelsen har en tydlig kronologi. Man vet direkt att det kommer sluta illa. Det börjar med uppgång, sedan kommer motgången, revanschen och slutligen det bittra slutet. Makarna Sardina verkar aldrig lycklig förutom på scen där de får bekräftelse från publiken och av varandra. Deras relation verkar bygga på att ständigt få nytillskott av bekräftelse.

Men bakom den här fasasen av att de ”lever den amerikanska drömmen” som de själva och andra gärna framhäver lever det ett miserabelt whitetrashliv. Claires bägge barn tycks bli försummade, hunsade och kontrollerade. När dottern blir gravid, finns det inte plats för ”ett barn till i familjen”, som Claire Sardina uttrycker det. Men eftersom man lever i ett konservativt mellanvästernsamhälle gör man givetvis inte abort utan dottern lämnas bort till ett barnlöst par. Familen är dysfunktionell och barnen verkar inte ha fått ta plats. Barnen beskriver att de är glada och lyckliga när föräldrarna mår bra och står på scen.

shapeimage_3.jpg

Rörigheten i berättandet gör det svårt att få grepp om kronologin. Men Mike Sardina var svårt mentalt sargad efter Vietnamkriget och efter en längre period av alkoholism och knark, fick han tills rätsida på sitt liv. Då var det redan sent 80-tal. 1989, två år senare träffade han Claire.

Tillsammans blir det Lightning och Thunder. Vad som inte framkommer i filmen är att regissören Greg Kohs mötte dem 1993 när de uppträdde inför ett gäng Harley-Davidsonknuttar. Kohs var i färd med att göra en film åt Harley-Davidson men blev så tagen att han höll kontakten med dem. Några år senare började han filma dem. I filmen varvas material som familjen själv filmat, med tv-klipp och Kohs eget filmmaterial. Det irriterar mig att det aldrig blir explicit hur relationen ser ut mellan filmaren och de dokumenterade. Det finns än irriterande tilltro på att vara objektiv och låta bilderna tala för sig själv. Utan ett filmiskt subjekt blir den här inställning djupt problematiskt tycker jag. Nåväl.

Den stora motgången är när Claire blir påkörd av en bil på sin egen tomt, och tvingas amputera benet. Det leder till att artistkarriären får ett avbrott. Inkomsterna sinar. Paret börjar äta och röka allt mer. Överviktiga, fula och äckliga börjar de till slut att uppträda igen. Men det är en ohållbar situation ändå. Den osunda livsstilen tär på hälsan tär för både Mike och Claire. Det blir till slut Mike som dör först på grund av sin omfattande rökning. Då tycks Claire vara helt slut som människa och förmodligen kommer hon att dö långt före sin egen rynkiga mamma som levde ett ”ordinary life”. ”Too ordinary” kanske för dottern, men ändå. Ett liv i balans utan stora huslån, övervikt och personliga tragedier.

I diskussionen efter filmen pratade jag och Karin Osvaldsson , forskare och psykolog, en del om att makarna Sardina hade en tydlig brist på distans till sitt yrke och det de gjorde. Deras egen identitet och bild av sig själv byggde på att de upprätthöll sin artistkarriär. Jag var inne på att det finns en risk att man tappar bort sig själv när man imiterar någon annan. Osvaldsson tyckte inte att det framgick att Mike Sardina var så besatt av Neil Diamond. Vi var till slut ganska överens med publiken om att makarna Sardina främst använde Neil Diamond som en förevändning för att få uppträda och stå på scen. Det blev en födkrok för dem helt enkelt.

Det blev tydligt i slutet av filmen att de inte kunde leva upp till sin bild av sig själva. När Mike dör är det kört för Claire. Hon förmår inte längre leva upp till sin identitet. Det är en smärtsamt insikt för henne. Det påminner lite grann om äldre artister som blir förgamla men vägrar inse det.

Det är intressant att iakta att de paret byggt sin relation på att gå in i de här rollerna allt som oftast. Det är därför svårt att veta om de älskar varandra eller bara älskar den roll som den andre hjälper till och skapar.Bristen på gräns mellan yrkesliv och privatliv blev uppenbar för makarna Sardina. Någon i publiken menade att vi alltid problematiserar problemet med balans när det handlar om artister, men sällan gör det med andra yrkesgrupper. Det är förvisso sant, men i det här fallt kändes bristen på balans väldigt tydlig.

På ett sätt är den råhet och nakenhet som filmen gestaltar nästan oetiskt. Åtminstone för en psykolog känns det oetiskt att filma så närgånget. Samtidigt kanske filmandet i sig bidrog till att göra familjen Sardina viktigare och mer betydelsefulla än de faktiskt var. På så sätt fick de kanske ytterligare bekräftelse som de så gärna behövde.

Ett spår som jag också funderat över är om människor som lever för och med sina idoler även som vuxna  på något sätt har fastnat i utvecklingen. De har inte kommit vidare utan de fortsätter att upprepa och härma en upplevelse de hade men som stelnat för länge sedan. Det här är lite i linje med Erik Homburger Erikson och andras teorier om utvecklingsstadier. De flesta människor växer ifrån sina tonårskärlekar, och idoler. Vi slutar samla när vi blir äldre och skaffa familj. I Eriksons vokabulär hör det till tonåringens utvecklingsuppgift att skaffa sig ett idoler och specialintressen som sedan ska avlösas av andra livsuppgifter när man blir äldre. Det låter en smula fördomsfullt men mitt intryck är att både Thunder och Lightning levde kvar i en nostalgisk tid och bild av sig själva.

Det finns något sorgligt, deprimerande och ångestväckande i den amerikanska drömmen som gestaltas i den här filmen. Här får vi se en ocharmig whitetrash utan försköningar. Det är ett Amerika som sällan förmedlas i polisserier eller i Hollywoodrullar. Kanske ligger filmens största värde i att ta del av ett annat Amerika. Stort tack till alla i publiken som ställde frågor och bidrog med nya perspektiv. Vi ses nästa års upplaga av festivalen.

Makarna Dukakis pratar depression

kitty__michael_dukakis.jpg

Det är inte varje dag en före detta presidentkandidat kommer till ABF i Stockholm. Och inte heller så väntat att presidentkandidaten skulle prata om att vara anhörig. Men imorgon dyker hur som helst Michael Dukakis upp tillsammans med sin fru Kitty Dukakis.

Under rubriken ”Depression och anhörigskap” samtalar makarna Dukakis tillsammans med vetenskapsjournalisten Miki Agerberg och författaren Åsa Moberg. Kitty Dukakis har skrivit böckerna ”Now you know” (1990) och ”Shock: The healing power of electroconvulsive therapy” (2006). Där beskriver hon dels sina alkoholproblem och sina erfarenheter av depression. Föredraget börjar 17.00-18.30 och anordnas i samarbete med anhörigföreningen Balans.

För den som är sugen på mer kan man ta en macka och höra några psykoananalytiker diskutera ”Idoldyrkan och narcissism” en halvtimme senare. Räkna med innantilläsning från manus.

Prozac 20 år

prozac_jpg.jpg

Studio Ett, 28 november handlade om att Prozac funnits i 20 år. Prozac är ett samlingsnamn för de antidepressiva preparat som brukar kallas för SSRI. Panelen bestod av en brokig skara personer. De var ganska eniga om medicinernas förtjänster och baksidor. Mest kritisk var Torsten Kindström, ordförande för patient och anhörigföreningen Balans. Nerdragningen av den psykiatriska expertisen har gjort att allmänläkare idag tvingas ta hand om och utreda depressionspatienter något som de inte vet så mycket om. För mildare och vanliga depressioner har psykoterapi god effekt men få patienter blir erbjudna detta, menade Kindström. Psykiatrikern Björn Mårtensson höll delvis med och trodde att de sker en överförskrivning av SSRI preparat. I panelen medverkade även författaren Carina Rydberg och personalvetaren ”Gun” som båda varit deprimerade under en långa perioder.

Prozaclänkar: Kramers bok ”Lyssna till Prozac” och Erik Skjoldbjærgs film ”Prozac Nation” (2003).

Vetandets värld om depressioner

Vetandets Värld i P1 från 11 juli tar upp frågan om varför så många unga kvinnor drabbas av depressioner. I Sverige drabbas cirka 40 % av kvinnorna någon gång av depression under sitt liv. Motsvarande siffror för män är 25 %. De flesta människor mår bättre idag än i början av 1990-talet. Undantaget är unga kvinnor mellan 18-29 år. Det finns olika orsaker till det. Biologiska faktorer som skillnader i könshormoner är en förklaring. Psykologen Christer Röst och psykiatrikern Gunnar Ahnlund tar även upp sociala och kulturella orsaker. Kraven i samhället är högre idag, särskilt kraven på kvinnor är höga. Men kraven kommer också innifrån oss själva. Det är en viktig insikt i den här diskussionen. Jag har tidigare tagit upp hur sjukdomsbegreppet är i förändring. Vi tillåter oss att betrakta oss som sjuka för saker som inte hade kvalat in för 30 år sedan. Vi kräver mer idag av oss själva både på jobbet och privat. Vi vill ha stimulerande jobb, en spännande fritid, ett lyckat kärleksliv och många vänner. Det här är i grunden positivt. Vi äter bättre mat, har en mer sofistikerad smak och vet mer om fler saker än tidigare. Det är konsekvenser av vårt postmoderna samhälle på 200o-talet. Röst och Ahnlund tar också upp att kvinnor uppmärksammar sitt psykiska mående i större utsträckning än män. Det gör att kvinnor oftare söker vård och hjälp medan män lättare hamnar i missbruk till exempel. Jag har också skrivit om skillnader i synen på att vara deprimerad mellan olika kulturer. Det kan faktiskt vara okej att vara deprimerad. Som jag ser det letar människor idag efter en balans mellan stimulans och rekreation. Det ligger i sakens natur att det är svårare att nå en balanserad tillvaro i dagens samhälle. Det är vår stora utmaning.

Mer snack om psykvården

Diskussionen om psykvården liknar det sommardebattsfenomen som Vassa Eggen skrivit om. Hur som helst har debatten forsatt de senaste dagarna. Studio Ett hade i fredags en summerande diskussion där man bjudit in tidigare patienter, anhöriga, mentalskötare och ansvariga på Socialstyrelsen för ett samtal om de slutna avdelningarna inom psykiatrin. En av dem som medverkade var Torsten Kindström. Han var tidigare ordförande för Balans, en anhörig- och patientföreningen för depression. Kindström skriver i Expressen om sin syn på psykiatrins problem.  Läs mer