Etikettarkiv: chef

Konsten att be om hjälp

Help2-700x394

Jag möter ofta chefer och ledare som hamnat i pressade lägen. Det kan handla om höga krav, oklarhet i uppdrag och mandat i rollen som ledare eller om konflikter med andra personer och enheter i den egna organisationen. Min instinkt som hjälpare och rådgivare är att erbjuda hjälp. En första hjälp som jag ser det är att sortera och definiera vilka problem och utmaningar som skall åtgärdas och hanteras i samverkan med andra och vilka som ledaren själv behöver hantera antingen på egen hand eller inom ramen för en coaching/rådgivnings-relation. Inte sällan när jag föreslår att vi skall ses så förbyts den initiala önskan hos ledaren om att få hjälp mot en ”jag-klarar-mig-själv-attityd”. Det är möjligt att det är ett uttryck för viljan att hålla säljande konsulter borta men jag tror också att i detta avvisande av ett erbjudande om hjälp finns något djupare begravt. När jag möter samma ledare som efter ett tag lämnat sin roll, bytt tjänst eller sökt sig vidare, då berättar ledaren om hur knasigt det var och hur hopplöst läget var sist vi träffades.

För mig blir det ett mönster. Att människor som lämnat en intrasslad situation ser nyktert på sig själva. Då erkänner man att det hade varit bra att reda ut saker ordentligt och inte köra på tills det brister. Men det verkar som att smarta och ambitiösa individer inte förmår att be om professionell hjälp när läget är oklart och pressat men fortfarande är möjligt att klara upp. Det här har fått mig att fundera på om en viktig egenskap hos en

ledare är att behärska konsten att be om hjälp. För vad som döljer sig under hjälparrelationens kontrakt är att våga ha tillit till att hjälparen kan agera professionellt, medmänskligt och ge råd som leder till ökad reflektion och bättre beslut. Det är i grunden en svår konst att våga ha tillit till att en annan människa kan hjälpa oss. Att ta emot hjälp kan lätt förväxlas med osjälvständighet, brist på kompetens och oerfarenhet. I själva verket ligger det inbyggt i konsten att be om råd och hjälp en högre grad av mognad som i sig är en förutsättning för att bli en bra chef och ledare. Om vi vågade släppa på vår egen prestige och rädsla för att framstå som inkompetent är jag övertygad om att fler pressade ledare skulle förmå navigera och hantera sin situation innan den gått överstyr. För mig mynnar detta ut i en paradox: Bra ledare behöver klara sig själva och samtidigt vara bra på att hjälpa andra.

PS: Nyfiken på att höra om du känner igen dig i detta antingen som ledare eller hjälpare. Håller ni med? Läs mer

Psykologer läser böcker analyserar Partiledaren som klev in i kylan

Partiledaren-som-klev-in-i-kylanPsykologer läser böcker 19 januari

Daniel Suhonens bok om socialdemokraterna och om partiets turbulenta tid med Håkan Juholt vid rodret är en personlig och grävande berättelse från en journalist. Men det är också en inifrån skildring bakom kulisserna från en ung socialdemokrat som var hemlig talskrivare åt Juholt. De politiska konsekvenserna och fraktionsstriderna i partiet har debatterats och analyserat om och om igen, men det gruppsykologiska spelet i verkställande utskottet och partitoppen har inte fått så mycket uppmärksamhet. Suhonen skildrar en organisation i kris där maktspel, intriger, lögner, läckor, mediala utspel och dolda agendor skadat tilliten mellan människor i ledande ställning. Kanske är skildringen också ett kvitto på patriarkala strukturer som genomsyrar ett älskat och hatat folkrörelseparti? I fokus för samtalet står psykologiska aspekter av partiets kris.

Daniel Suhonen, författare och journalist samt chef för den fackliga tankesmedja Katalys. Johan Grant, fil dr. i psykologi och VD på Organisationspsykologerna. Birgit Hansson, f.d. ordförande i Sveriges Psykologförbund och f.d. rektor på Polishögskolan. Idag ordförande för organisationen Kvinna till Kvinna. Moderator: Jonas Mosskin, leg. psykolog och frilansskribent.

19 januari, kl 18.00-20.00 på ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm. Entré 60 kr och betalas i dörren. Psykologer läser böcker sker i samarbete med Psykologförbundet och Modern Psykologi.

Varmt välkomna!

PS: Gilla Psykologer läser böcker på FacebookLäs mer

Silverbuffeln synad – krönika i Modern Psykologi

I senaste numret av Modern Psykologi #6/2011 kommer jag ut som feminist. Efter att ha varit på en konferens med nästan bara äldre män som höll låda, blev jag förbannad och tog bladet från munnen. I skottgluggen den här gången silverhannar med ekonombakgrund som tror de vet någon om psykologi. Här är krönikan i sin helhet.

Det finns en typ av man som gör mig beklämd. Mannen har haft ett välkrattat liv. Studerat till civilekonom eller civilingenjör eller både och – om han varit riktigt ambitiös. Mannen har satsat allt på karriären. Gjort affärer, pratat siffror. Rest och världsvant tagit sig fram. Chefat och bossat. Filat på affärsplaner, skummat bokslut. Fått rejält med bonus. Bildat familj. Jobbat ännu mera. Försakat fru och barn. Men så vid 45–50 år har målet att sälja och tjäna ännu mera pengar åt arbetsgivaren blivit tomt. Tillvaron har blivit meningslös. Då går han någon kurs, åker på retreat, hittar sig själv. I sin mitt i livet-kris börjar mannen intressera sig för psykologi och ledarskap. Det blir nystart i karriären, mannen börjar coacha andra i hur man ska vara som chef och ledare. Sitter i styrelser och är mentor för yngre manliga chefer. Han konsultar ”fritt” i näringslivet.

Nu är mannen i 60-årsåldern och i slutet av sin karriär. Självsäkert förklarar han för allt och alla hur man ska göra. Föreläser på konferenser där han presenterar sig själv som ekonom och som person med koll på psykologi. Mannen tror sig ha kontroll över sakernas tillstånd, men i själva verket har han ingen koll alls. Eftersom han aldrig tänker egna tankar utan bara refererar till hur folk har gjort förut, är han hjälplös inför livet. Han kan bara värdera saker i pengar och kan inte förstå värden i livet annat än som medel för att uppnå större lönsamhet. Han begriper sig inte på kultur, kanske möjligen som smörjmedel i äktenskapet eller som skådespel på bolagsstämmor. Han förstår inte värdet av gemensamma lösningar i samhället. Han åker aldrig kommunalt. Han tror att ideella organisationer är till för dem som inte platsar i yrkeslivet.  Han anser hotet om global uppvärmning vara överdrivet. Han avbryter jämt och ständigt, undervisar oss yngre och mästrar kvinnor i största allmänhet. Ser dem som lite mindre värda, men fina att titta på. Han tror att ödmjukhet handlar om att ”sadla om” men fortsätta i precis samma hjulspår.

Jag retar mig på honom och hans typ. Jag blir förbannad över att de tror sig veta något om psykologi. De är bufflar, som för länge sedan borde ha tagit ett steg åt sidan. De har investerat så mycket prestige att de inte kan släppa garden. De måste till varje pris fortsätta att känna sig viktiga. Även om deras omgivning innerligt önskar att de någon gång skulle börja lyssna på andra, på riktigt. Men de förstår inte vad ett verkligt möte innebär. Den typen av möten som psykologer och psykoterapeuter dag ut och dag in håller på med.

I mina bästa stunder har jag överseende med dessa silverhannar. Tänker att det är synd om dem och att de är tragiska mansfigurer från en annan tidsålder. Men ibland kan jag inte hålla mig. Då tappar jag mitt humör och skriver en sådan här krönika.

 

 

 

 

Två nya böcker om ledarskap

I höst utkommer två ledarskapsböcker av psykologer som båda verkar spännande. Christer Sandahl mångårig ledarskapskonsult och numera professor på KI har tillsammans med Erica Falkenström och Mia von Knorring skrivit boken ”Chef med förnuft och känsla – om professionalism och etik i ledarskapet” (Natur & Kultur). En av deras teser är att det är dags att ta på allvar känslor och aspekter av känslolivet när vi chefar. Förnuftiga ledare förstår vikten av att hålla koll på sitt eget känsloliv och låta det guida i olika sammanhang, samt att lyssna på medarbetarnas känslor. Här en artikel om boken i Naturvetarna.

En annan bok som verkar ha ett mer praktiskt fokus är Sara Henrysson Eidvall ledarskapskonsult på Sandahl & Partners som tillsammans med årets chef 2009, Palle Lindberg, kommunchef i Botkyrka skrivit boken ”Träna Ledarskap” (Liber). Deras budskap och tes är att det går att öva upp ledarskap och att man kan lära sig att bli en bra chef. Här en intervju i tidningen Chef.

Jag har bestämt mig

webbomzaida1

Sedan en vecka tillbaka har jag börjat få frågor av kompisar om vad jag ska rösta på i EU-valet. Som socialliberal är det svårt att känna sig hemma i den cementerade svenska bloggpolitiken. I Danmark har de åtminstone ett parti som Radikale Venstre som trots namnet är ett socialliberalt mittenparti.

Att tiderna förändras blev jag varse idag. I förra EU-valet 2004, kryssade jag då den ende miljöpartisten som var EU-anhängare, Paulo Silva. Han petades ner till 25:e plats av partiet internt, men lyckades sedan få fler än 5 % kryss som är spärren. Det vara bara det att Carl Schlyter och Eva Goes fick fler kryss så Silva kom inte in. Idag är Silva pr-konsult och Miljöpartiet har äntligen bytt linje i EU-frågan. Konstigt nog är EU-kritiske Carl Schlyter toppkandidat fortfarande.

Så vem ska jag rösta på då? Jag mailade helt enkelt bloggaren och politikern Zaida Catalán (5:a på Mp:s lista) som bedriver en egen personvalskampanj och frågade henne om hon stödde EU-projektet. Efter två timmar fick jag svar att hon varit en av de drivande för en förändring av partiets EU-linje. Så Zaida får min röst (den här gången). Det känns kul att kryssa fram yngre kandidater. Jag tycker överlag att det finns en massa unga och duktiga politiker från många partier. De borde få ta mer plats.

En intressant sak som jag tänkte på, är hur naturligt det var för mig att maila en kandidat som jag funderar på att rösta på, och sedan få svar direkt. Jag reflekterade inte ens över mitt beteende. Men inför förra valet gjorde jag inte det. För mig är det en illustration av hur förändrad det politiska landskapet är. Kontakten mellan väljare och förtroendevalda sker på nya sätt. Ett exempel är Spotify där flera partier gör reklam. Jag tror  att det är helt rätt tänkt. Där når man en massa unga människor som kanske inte orkat bry sig men som nu blir påminda om att faktiskt ta ställning.

EU-valet och Europaparlamentet har fått allt mer makt och inflytande över våra dagliga liv. På Tidningen Chefs trendpanel för ett par veckor sedan pratade trendanalytikern Petra Wahlström från Företag & Framtid om hur EU-politiken påverkar vardagslivet och kommunalpolitiken i Sverige. En utveckling som de flesta tror kommer fortsätta.

PS: En annan bloggare som mailar kandidater och beger svar är Dennis Eriksson på Forskarbloggen. Hans fråga är en aning mer specifk än min. Han vill att Carl Schlyter ska ge besked om:

Kan du tänka dig att rösta för ett marknadsgodkännande för en genmodifierad fältkrassing som har dessa tydliga miljöfördelar? Om du kan svara ja på den frågan så får du min röst den 7:e juni.

Chefsutveckling på psykodynamisk grund

omoss.jpg

Jag kommer framöver att återge mina intryck från föredrag, debatter och diskussioner från Psykoterapimässan 2008. Det är inte någon heltäckande bild men tillsammans med Psykologstudentgänget kan det förhoppningsvis ge en bra bild av konferensen.

Under rubriken ”Ledarskap i nöd och lust” föreläste Mikael Westrell och Magnus Brolin på Psykoterapimässan om sitt arbete med ledarutveckling. De är båda två utbildade psykoterapeuter och driver sedan ett antal år företaget Brolinwestrell. I sitt arbete kombinerar de psykoterapi, krishantering, rekrytering och ledarskapsutveckling. Mest intressant var att höra hur de använder sig av psykodynamisk teori i sitt konsultarbete med chefer. Läs mer

Några tankar om Kulturhuset och Erik Sjöström

kulturhus153ny.jpg

Sedan en månad tillbaka har Kulturhuset i Stockholm en ny chef. Han heter Erik Sjöström och bloggar om sina första 100 dagar i huset. I förra veckan blev Sjöström intervjuad i DN på stan. Han har en bakgrund inom pr och marknadsföring senast från Folkoperan.
En sak som slog mig var att jag inte vet vem som var chef innan Sjöström tillträde. Frågan är om jag borde det? Kanske är det ett nytt skifte på gång att allmänheten vet vem chefen på Kulturhuset är.

Sjöström gör ett samlat och förnuftigt intryck i intervjun. Några citat:

Som jag ser det är kulturhuschefen 2008 skyldig att blogga. Eller åtminstone försöka. Sedan får vi se hur länge det är intressant att fortsätta, säger han och efterlyser feedback i form av kommentarer och mejl.

Jag håller med. Det är en demokratisk ynnest att få följa ledande personer och läsa om deras arbete. Att blogga som chef är en bra sätt att kommunicera med omvärlden. Samtidigt har Sjöström själv på sin blogg antytt att det är problematiskt att blogga som chef. Alla riktigt intressanta diskussioner och planer är man tvungen att hemlighålla för läsarna. Dessutom tar bloggande mycket tid i anspråk, någon som chefer sällan har gott om.

Han lägger till att de största sponsorerna är kulturarbetarna som håller allt flytande med eftergifter i allt från löner till anställningsvillkor.

Så sant. Läs mer