Sedan en månad tillbaka har Kulturhuset i Stockholm en ny chef. Han heter Erik Sjöström och bloggar om sina första 100 dagar i huset. I förra veckan blev Sjöström intervjuad i DN på stan. Han har en bakgrund inom pr och marknadsföring senast från Folkoperan.
En sak som slog mig var att jag inte vet vem som var chef innan Sjöström tillträde. Frågan är om jag borde det? Kanske är det ett nytt skifte på gång att allmänheten vet vem chefen på Kulturhuset är.

Sjöström gör ett samlat och förnuftigt intryck i intervjun. Några citat:

Som jag ser det är kulturhuschefen 2008 skyldig att blogga. Eller åtminstone försöka. Sedan får vi se hur länge det är intressant att fortsätta, säger han och efterlyser feedback i form av kommentarer och mejl.

Jag håller med. Det är en demokratisk ynnest att få följa ledande personer och läsa om deras arbete. Att blogga som chef är en bra sätt att kommunicera med omvärlden. Samtidigt har Sjöström själv på sin blogg antytt att det är problematiskt att blogga som chef. Alla riktigt intressanta diskussioner och planer är man tvungen att hemlighålla för läsarna. Dessutom tar bloggande mycket tid i anspråk, någon som chefer sällan har gott om.

Han lägger till att de största sponsorerna är kulturarbetarna som håller allt flytande med eftergifter i allt från löner till anställningsvillkor.

Så sant.

Det tredje målet är att vi verkligen blir Sveriges självklara centrum för samtida kultur. Jag har en känsla av att vi inte är det och jag vill att hela huset, från restaurangerna till gästspelen på Kilen, ska kännas som det bästa man kan få av modern kultur,…

Jag har också samma känsla. När ett evenemang väl hamnar på Kulturhuset har saker och ting blivit mainstream. Jag tänker inte på Kulturhuset som cutting edge. Då går jag någon annan stans. Drygt men sant.

För Eric Sjöström är den folkliga förankringen och det smala avantgardet lika viktigt och han hävdar bestämt att det går att förena bredd med spets och kultur med kommersialitet.

På frågan vad han vill se för förändringar säger Sjöström bland annat:

Det finns så många enskildheter i Kulturhuset som är bra: författarscenen, de utländska gästspelen och min stora ungdomskärlek – Läsesalongen – men jag skulle vilja få fram hela Kulturhuset på en och samma gång. Vår styrka är att vi är så stora och kan göra allt från scenkonst till litteraturprogram, utställningar och barnverksamhet. Det är något jag vill dra fördel av.

Jag tänker likadant. Kulturhusnätterna har varit bra initiativ tycker jag. Det borde vara mer och fler temasatsningar där man tar ett helhetsgrepp. Samtidigt finns det en fara med för mycket samkörning. Risken är att det blir tråkigt blaserat och publikängsligt.

För mig personligen är Kulturhuset en galleria av kulturupplevelse. Den saknar konkurrenter så Sjöströms mål att bli samtidens kulturella nav känns inom räckhål. Jag tycker att ett stort problem är hur man hanterat själva byggnaden. Källarplanet är en sorglig gång med svag belysning. Det borde gå att släppa in ungdomar och fria konstaktörer som kör sin grej därnere. En experimentverkstad som lever sitt eget liv.

Kulturhuset måste bli bättre på att marknadsföra sig och då passar det kanske bra med en person från pr-branschen. Men för att en kulturinstitution ska vara angelägen och intressant behövs det visionära konstnärer som vågar ta risker och spänna bågen högt. Ozan Sunar lyfte Södra Teatern och skapade RE:ORIENT inte för att han var pr-kunnig utan för att han vågade tänka fritt. Om Sjöström blir en ny Ozan Sunar får framtiden utvisa.