Etikettarkiv: hjärnan

Finns internetberoende?

På torsdag 29 mars arrangerar Föreningen Psykisk hälsa ett seminarium om internetberoende som verkar mycket intressant. Jag saxar från inbjudan om seminariet.  

Debatten om våra datorvanor tilltar och i flera länder definieras internetberoende som en diagnos. Men är det ett problem – och hur yttrar det sig i så fall? Hur ser sambandet ut mellan internetanvändning och psykisk ohälsa? Skiljer sig datorkonsumtion från t ex sträckläsning av en bok? Är pojkar mer sårbara?
 
Psykisk Hälsa arrangerar ett seminarium om ett högaktuellt tema med följande medverkande: ·Daniel Kardefelt-Winther: forskar kring internetberoende vid London School of Economics. · Håkan Nyman: med.dr, specialist i neuropsykologi och hur hjärnan hanterar information. · Anders Tengström: med.dr, leg psykolog, Karolinska Institutet, beroendeforskare. · Representant från föreningen Goodgame som verkar för att främja dator- och TV-spel.
Moderator: Carl von Essen, Psykisk Hälsa
 
Tid: 29 mars kl 16-18 Plats: Saturnus, Horsgatan 15, Stockholm,
Kostnad: 100 kr, betalas kontant vid entrén Seminariet direktsänds via bambuser.com och psykiskhalsa.se. OBS! Det finns fortfarande platser kvar!

Hur många vänner på Facebook är för många?

Det är rubriken på en artikel av Joanna Rose i senaste numret av Forskning och Framsteg (nr 8 dec/2010). Artikeln lyfter fram evolutionsbiologen Robin Dunbars forskning om vänner och vänskap. Han har i sin forskning visat att de flesta människor har relationer med cirka 150 individer. Enligt honom har vi svårt att klara av fler relationer. Komplexiteten blir för stor och vi har helt enkelt inte tid med mera. Dunbar pratar mycket om ”vår sociala hjärna” och menar att vi inte har hjärnkapacitet för fler relationer. Här börjar jag bli tveksam till hans resonemang. Det finns mycket som stöder hans teser är ett evolutionspsykologiskt perspektiv. Människan har organiserat sig i sociala grupper sedan urminnes tider som haft en storlek på ungefär 150 individer. Militären har också den organiserats i liknande grupper. Det empiriska materialet är ganska starkt för att människor över olika kontinenter och tider haft naturliga organiseringsstorlekar. Gruppanalytiker såsom Wilfred Bion har också talat om några olika typer av urgrupper som vi ofta organiserar oss i. Familj (upp till 6-7 individer). Liten grupp 8-14 (individer). Stor grupp (30-80 individer).

Dunbar går dock steget längre och argumenterar för att vår hjärna inte kan hantera fler relationer än 150. Det känns som en väl rigid hållning som mest bygger på antaganden om hur vår hjärna är strukturerad. Modern neuropsykologisk forskning betonar hjärnans plasticitet, dvs. hjärnans föränderliga förmåga. Olika hjärnområden utvecklas olika mycket beroende på hur mycket vi använder och tränar på vissa saker. Flera forskare i artikeln är också tveksamma till Dunbars bortre gräns för storleken på våra relation, däribland Peter Gärdenfors.

Intressant i sammanhanget är en undersökning som visar att den genomsnittlige Facebookanvändaren har 130 vänner. Det skiljer sig lite mellan olika länder men tendensen är ändå tydlig. Dock kan man fråga sig om Dunbars vänner är detsamma som Facebookvänner?

Martin Ingvar drar en hjärnvals

3343442894

Martin Ingvar är en berömd professor på KI och leder många utmärkta och stora forskningprojekt om hjärnan. Hans team och kollegors kunskaper hjälper neurovetenskapen att utvecklas vilket är jättebra.

I del 4 i DN serie ”Arma själar” om psykiatrins kris så ger sig Ingvar in i debatten. Tyvärr hamnar han snett. Jag citerar:

En annan orsak till strid är psykia­trins egen. Den sitter i oförmågan att kasta ut förlegat tankegods som strider mot dagens kunskap om människan. Den sitter i bevarandet av dualistiska idéer där kroppen och själen inte hänger ihop. Den sitter i grumligt tal om humanism som motsats till biologins landvinningar. Den striden måste föras till ett slut. För patienternas skull. Biologisk kunskap är grunden för modern form av evidensbaserad psykoterapi och grunden för livsräddande farmakologisk behandling.

Cullbergs inlägg om psykiatrin (20/10) bör läsas för att den på ett så bra sätt illustrerar hur en av de mest inflytelserika personerna inom svensk psykiatri de senaste 40 åren resonerar. Han ser ett problem i de senaste årens forskning med inriktning på biologiska mekanismer i psykiatrisk sjukdom (”medicinsk rationalitet”) och ställer det emot synen på patienten som en upplevande person (”humanism”). Cullberg ställer därmed den biologiska kunskapen i motsats till en humanistisk livshållning. Den inställningen har i själva verket resulterat i den psykiatri vi har i dag med kvalitetsbrister och systemfel som patienter och anhöriga identifierar (DN Debatt 9/8). Den har resulterat i en psykiatri som inte åtnjuter samhällets respekt samtidigt som överdödligheten under senare år ökat hos dem som burit diagnoser som till exempel schizofreni.

Den gängse definitionen för humanism är att den är en livshållning som bejakar förnuft, etik och rättvisa samt avvisar vidskepelse och pseudovetenskap. Med den definitionen blir Cullbergs skrivning i själva verket antihumanistisk. Att bortse från biologisk kunskap om hjärnan leder till att man frånsäger sig viktig information som behövs för att kunna tolka, förstå och behandla sin patient och därmed att man frånsäger sig bästa möjliga kunskapsbas i sin roll som rådgivare. Den leder till att man ser mediciner som ett uttryck för förtryck och att psykiatrin upprätthåller verkningslösa behandlingsformer som legitima trots avsaknad av resultat. Det har också lett till att utvecklingen av psykoterapin som behandlingsform bromsats och i stället präglats av sektbildning med yrkesföreningar som högsta privilegiebeskyddare i ett statligt sanktionerat skråsystem. I dag används ofta äldre psykoterapeutiska inriktningar med en underliggande teori som uppenbart strider mot vad som i dag är känt om hjärnans funktion och dessutom saknar dokumenterade resultat till gagn för patienterna.

Johan Cullbergs må ha en dualistisk syn där kropp och själ står mot varandra. För Ingvar är frågan redan löst eftersom biologin är det överlägsna perspektivet punkt slut. Ingvar målar upp Cullberg och psykoanalytikerna som om de vore dem som styrde och ställde inom psykiatrin idag 2009, vilket inte är sant. De är undanträngda till några få enheter och har inte längre det inflytande Ingvar påstår. Ingvars ilska på psykoanalysen verkar få honom att se rött.

I Ingvars värld verkar det som att vi idag har hittat nycklarna till de flesta psykiatriska tillstånden och att det bara handlar om att ställa in rätt doser psykofarmaka. Inget kunde vara mer fel. Det finns inte mediciner som mot alla psykiska besvär, och det som har bevislig effekt mot vissa diagnoser fungerar inte på alla. Trots alla framsteg som gjorts inom neuropsykologin så är det långt kvar innan vi kan bota psykiatriska problem utan vidare. Igår var jag på en föreläsning med doktoranden och psykiatern Sergej Andreéwitch. Hans föreläsning  bekräftade den bilden. Det är främst mot de enklare psykiatriska problemen med en avgränsad problematik som vi har tydliga mediciner och behandlingar. Mot exempelvis personlighetsstörningar, bipolär sjukdom och mot svårare depressioner har vi lite att komma med. Ingvar igen:

Psykiatrins teoribildning och kunskapsinnehåll är på väg att väsentligt utökas bland annat genom framstegen inom kognitiv neurovetenskap där psykologi, psykiatri, genetik, farmakologi, neurovetenskap, kognitionsvetenskap, bildgivande vetenskap och beräkningsneurovetenskap tillsammans bygger ny kunskap om hjärnans mest komplexa funktioner. Det gör att fenomen som tidigare beskrivits i gåtfulla termer i dag har en allt bättre förklaringsgrund. Fenomen som social samverkan, empati, emotionsreglering, fobi och placeboeffekt har alla i dag en förklaringsgrund med grundmurad förankring i neruovetenskapen. Sådan ny kunskap ställer krav på en förändring av synen på psykiat­rins arbetssätt. Med bättre förklaringmodeller kommer vi allt närmare möjligheter till behandlingar baserade på sjukdomsmekanismer och inte på symtom. Vägen dit är beroende av kunskapsutveckling baserad på forskning från molekylnivå till samhällsnivå. Att tala om motsatsförhållanden mellan biologisk kunskap och kunskap om människan blir i det ljuset svår att förstå…

Må så vara att vi vet mer idag, men det är ingalunda några klara orsakssamband. Det Ingvar pratar om är rön som forskningsfronten kanske kan omsätta i fungerande praktik på lång sikt. Men det är inte Ingvar avslutar triumfatoriskt:

Den biologiska paradigmens stora framgångar inom övrig medicin beror på att man tillämpat den rationella vetenskapens metoder som tillåter ett kontinuerligt ifrågasättande av de sanningar som gäller för stunden. Det medger utveckling till gagn för de patienter som samhället satt sjukvården att tjäna. Bara med ökad plats för vetenskapens metoder kan psykiatrin kasta ut sin barlast och ta den viktiga plats som den borde ta i ett modernt samhälle. En dålig psykiatri ger ett inhumant samhälle. Ett samhälles kvalitet kan avgöras genom att studera hur det möter dem som bäst behöver samhällets stöd.

Det är en trosviss man som hyllar biologin. Det tycks som att all hjärnforskning som Damasio och andra presenterat där kropp, hjärna och själ samspelar i ett oändligt komplext samband är löst. Slutsatserna som neurovetenskapen kommit fram till ger ingalunda stöd för ett biologiskt synsätt. Ingvar lovar mer än vad biologin och neurovetenskapen kan leva upp till. Vilken psykiatrisk patient mår bättre av det?

Läs även Lotti Helström som skriver om hur våld traumatiserar och skadar vår hjärnan. Hennes artikel var Del 3 i artikelserien.

Andra fall av personer med minnesförlust

Kvällsposten listar några andra märkliga fall av minnesförlust:

Pianomannen

Tyske Andreas Grassl, nu 25, hittades under våren 2005 blöt och svårt nedkyld på engelska sydkusten. Han vägrade tala. När han fick vård på sjukhus upptäcktes att han var osedvanligt duktig på piano. Efter flera månaders tystnad började han plötsligt att berätta. Han visade sig vara en före detta mentalskötare från Bayern som var djupt deprimerad och hade försökt att begå självmord när polisen hittade honom.

Flottmannen

49-årige tjecken Jiri Kvapil hittades i april 2006 sittande på en flotte mitt ute på Skagerrak. Han plockades upp av tankern ”Berge Odin”. Mannen hävdade att han hade dumpats av ett fartyg. Han påstod först att han var amerikan, men polisen var skeptisk till hans berättelse. När han väl kunde identifieras genom en efterlysning av Interpol efter flera veckor visade han sig alltså vara Jiri Kvapil från Tjeckien.

”Joe Smith”

På midsommarafton 1991 plockades ”Joe Smith” upp av ambulanspersonal i en bingohall nära Saluhallen i Göteborg. Han hade fallit ihop, men varför är ett mysterium. Hans minne var helt borta och polisen kämpade i fyra månader med att klarlägga hans identitet. Så en dag i slutet av året kom minnet plötsligt tillbaka. Mannen var Ali Djelassi, då 41, från Tunisien.

Han vet inte vem han är!

johndoe_flash

Rapport berättar idag om en man som tappat sitt minne efter en stroke. Det är en osannolik historia som kunde varit hämtad ur neurologen Oliver Sacks bok ”Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt” (Brombergs).

Om mannen som tror han heter Sami berättas:

Han hade tre dollar i fickan och kläderna på kroppen men inget minne alls om hur hans liv sett ut före den 16 september. Han hittades utanför polishuset för en månad sedan när han fått en stroke. På sjukhuset fick han också hjärtinfarkt och när han vaknade upp var allt borta.

Den enda ledtråden är att han pratar bra engelska men han tror inte själv att det är något modersmål. Namnet Sami Hossein dök upp när sjukhuspersonalen bad honom skriva namn och personnummer. Men polisen kan inte hitta någon med det namnet och personnumret.

– Jag har aldrig råkat ut för något liknande men jag hoppas att vi kan hjälpa honom nu när hans ansikte visas i olika media, säger kriminalinspektör Anders Lindskog vid Malmöpolisen.

Sami bor på Park hotell i Arlöv där han ägnar dagarna åt att fundera. Han tror att han brukade ha klocka eftersom han tittar så på armen och han är rökare. En sjuksyster på UMAS kom på det när hon för att dämpa hans oro gav honom ett nikotinplåster. Men sedan är det blankt.

– Jag kan inte vara helt ensam här i världen. Någon måste ju känna igen mig, säger mannen utan minne.

img

Kvällsposten rapporterar också om historien. Sami medverkar i Efterlyst på TV3 ikväll för att vädja om någon känner igen honom. En minst sagt udda händelse. Förhoppningsvis borde han minne komma tillbaka i takt med att han hämtar sig efter stroken. Det kan ta tid men det brukar oftast ske en förbättring.

Ny forskning om adhd

DN skriver idag om ny forskning om adhd som publicerats i JAMA. Man har länge misstänkt att personer med adhd har en annorlunda hjärnstruktur på något sätt. Nu har forskarna märkt att ad/hd-personer som utsätts för stimuli får ett dopaminpåslag som är lägre än hos kontrollgruppen. Dopaminet sjunker dessutom vilket gör att ad/hd-personerna lättare distraheras av nya intryck eftersom dopaminet inte hjälper hjärnan att ”hålla fokus”. Dopamin är en del av hjärnans belöningssystem och det tycks fungera annorlunda hos ad/hd-personer. Det kan förklara varför både impulskontroll och missbruk är vanliga problem för personer med ad/hd.

Ny fackbok om neuropsykologi

9781841696928

Lars-Göran Nilsson heter en av Sveriges mest berömda hjärnforskare. I sommar utkom en ny bok ”Memory, Agin and the Brain” (Psychology Press) där Nilssons forskargärning och mångåriga resultat presenteras. En bunt erfarna forskarkollegor presenterar sin forskning tillsammans med Nilsson om minne, åldrande och hjärnan. Den här typen av böcker är alltid dyra men så riktar de sig i första hand till de redan insatta, liksom universitetesbibliotek världen över.

Jag har tidigare tipsat om Nilssons resultat om Flynneffekten även tycks gälla för minnet: Vi minns allt mer för varje generation.

Är Björn Ranelid narcissist?

0903schranranelid

Jag brukar ibland roa mig med att ställa psykiatriska diagnoser på offentliga personer. Det är en smula kittlande och förbjudet och ändå gör jag det. Lite som att läsa skvallerpressen. Magnus Linton bloggade om en artikel i Nöjesguiden som det roligaste han hade läst. Jag blev nyfiken och hamnade i en intervju där pånyttfödde Alex Schulman träffar Björn Ranelid. Det är en vansinnigt rolig och tragisk läsning. Ranelid kallade Schulman tidigare för ”kloakernas slussvakt”. Nu har han lämnat underjorden och letat sig upp till en friskare finkulturell luft som när han skrev Skynda att älska om sin pappa. Nåväl. Likt en rättshaverist utan självdistans löper Ranelid amok i intervjun på samma sätt som han gjort så många gånger tidigare.

AS: Jag funderar på om det kan vara på grund av det där ljudet i din skalle som du hela tiden orerar. Du är ju väldigt intensiv i ditt pratande, det liksom bara fortsätter. Finns det någon person som kan få dig att tystna? Fascineras du av någon?
BR: Ja, alltså…
AS: Vem får tyst på Ranelid?
BR: Vem som helst. Jag sitter mest tyst. Jag är en oerhört god lyssnare.
AS: Men du inser att mediebilden av dig är att du är en manisk babblare?
BR: Det är ju helt sjukt.
AS: Det är väl inte sjukt. Det måste du ju förstå. Man lyssnar på dig i intervjuer och tänker att den killen ska man nog njuta av i små doser och så tänker man att det är synd om din fru som måste stå ut med den här ljudkulissen dygnet runt.
BR: Min fru kommer hem om en timme, då kan du fråga henne. Hela min familj kan intyga att det händer att jag under bilresor mellan Stockholm och Malmö yttrar tio ord. Jag har inget behov av att orera. Sen vill jag att du korrigerar ett ordval. Du kallade mig babblare. En babblare är någon som talar om väder och vind. Du får aldrig höra mig tala om det. Jag är ingen babblare.

Lite längre in i intervjun:

AS: Du skriver ofta om kärlek. Kan du inte droppa den oneliner om kärlek som du är mest nöjd med.
BR: Absolut. Du kan få fem!
AS: Okej. Kör fem, då.
BR: Du kan få sex till och med. Du ska få tio stycken!
AS: Okej.
BR: Kärleken väger ingenting, ändå är den mäktigare än allt annat på jorden. Kärleken rör sig med ljusets hastighet, 30 000 mil i sekunden. Kärleken stavar aldrig fel när den skriver, ty den behärskar alla språk. Kärleken är världens första och största atombomb. Kärleken sover alltid utomhus, men den har nycklar till alla lås. Kärleken ligger nu i en farkost som rör sig mellan ditt öga och ditt hjärta i världens längsta och kortaste resa och däremellan behövs det inget visum och inget pass. Där fick du bevis på vad som är ranelidska.
AS: När och var kommer du på de här meningarna?
BR: De kommer till mig. De kommer när som helst och hela tiden. Jag kan skapa 25 till på stående fot. Ett antal satelliter finns i min själ, i min rymd. Jag tar ner dem då och då, som vädermeteorologer. Tittar om det regnar, snöar om det är frost eller värme. Jag rör mig rastlöst till språkets möjligheter och löper amok i frihetens öga, har du hört ett sånt språk? Nej, det är bara jag som säger så i hela Sverige. Om människan skulle veta hur fri hon är skulle hon darra som en hund inför en jordbävning. Den, du.

Jag funderar på i vilken mån bristen på självdistans är en del av problematiken. Det är något outhärdligt med människor som inte kan driva med sig själva. Det är lätt att tro att Ranelid saknar humor och distans till sin egen person. Hur ska man annars tolka Ranelids fixering vid att bemöta dem som tycker han är pretentiös stropp (vilket han ju bevisligen är).

Jag slår upp i min diagnostiska katalog; Mini DSM IV. Sid. 220-221 handlar om två diagnoser som ligger nära till hands. Histrionisk personlighetsstörning är en diagnos som framför allt handlar om överdriven emotionalitet. Det handlar t.ex. om vår schablonbild av en dramatisk skådespelare. Narcissistisk personlighetsstörning handlar om en person som är uppblåst och tror sig vara förmer än andra. Mer unik och fantastisk än andra människor och dessutom kräver att andra ska bekräfta det. För mig ligger Ranelid misstänkt nära den beskrivningen.

En annan sak som jag funderat på är om Ranelid har absolut gehör och kanske någon typ av annorlunda hjärnkomposition. Han har flera gånger vittnat om att han pratar som han tänker och skriver. Vilket jag tycker verkar förförligt påfrestande. Jag kan för lite om hjärnan med vill dra mig till minnes ovanliga fall. Men det låter som att Ranelids gåva också är ett handikapp och en begränsning. Vitsen med att vi tänker och känner så snabbt är ju att vi på så sätt hinner göra alla möjliga beräkningar och bedömningar innan vi faktiskt öppnar munnen eller rör på kroppen. Det är de exekutiva funktionerna i frontalloben som sköter det här. Jag skulle gärna se en hjärnröntgen och studera Ranelid ännu närmare.

PS: Själv tycker jag Ranelid var som roligast i ett radioinslaget när han pratade om sitt öppna brev i bokform till George Bush. Jag bloggade om det då.

Förbryllande forskning om blodflöde och nervaktivitet

bloodvesselactivation

BPS rapporterar om ett märkligt fynd av två forskare. Jag citerar:

Yevgeniy Sirotin och Aniruddha Das have reported that blood flow changes in the brain – the signal measured by brain scanners – are not always linked to changes in neuronal activity. Experts have known for some time that the relationship between blood flow and neuronal activity might be rather complicated but this is the first time that such an extreme mismatch has been demonstrated.

Neuroforskningen har ofta antagit att ökat blodflöde hänger samman med ökad nervaktivitet. Men det här verkar vara en förhastad slutsats. Det här fyndet komplicerar ytterligare bilden av hjärnan och vår strävan att förstå hur det hänger ihop. BPS konstaterar:

The interpretation of human brain imaging experiments is founded on the idea that changes in blood flow reflect parallel changes in neuronal activity. This important new study shows that blood flow changes can be anticipatory and completely unconnected to any localised neuronal activity. It’s up to future research to find out which brain areas and cognitive mechanisms are controlling this anticipatory blood flow. As the researchers said, their finding points to a ”novel anticipatory brain mechanism”.

Det är svårt att veta vad de här kan få för konsekvenser. David Leopold verksam vid National Institute of Mental Health, Bethesda kommenterar forskningen ”the findings were sure to raise eyebrows among the human fMRI research community”.

Hela studien finns att läsa här:

Yevgeniy B. Sirotin, Aniruddha Das (2009). Anticipatory haemodynamic signals in sensory cortex not predicted by local neuronal activityNature, 457, 475-479.

Det är inte bara stamceller som spelar roll

Marie Carlén, Jonas Frisén mfl. har på KI hittat ett spännande forskinngsfynd. Än så länge handlar det om försök på råttor, men ändå. Efter en stroke har hjärnans stamceller varit inblandad i återuppbyggnaden och repareringen av skadade hjärnceller. Men det är inte bara stamcellerna utan även andra nervceller som aktiverats. Forskarna kallar det för ett slags reservceller som aktiverats efter ett slaganfall. Av erfarenhet vet vi att många hjärnskadepatienter tillfrisknar mycket mer än vad många läkare och neuropsykologer tror. Vi är ofta för pessimistiska vittnar många patienter om. Kanske kan det här fyndet vara en liten del av förklaringen till återhämtningen?

DN rapporterar även om forskningen liksom Vetenskapsradion.

Källa: Carlén et al. (2009). Forebrain ependymal cells are Notch-dependent and generate neuroblasts and astrocytes after stroke. Nature Neuroscience AOP. DOI 10.1038/nn.2268