Etikettarkiv: biologi

Martin Ingvar drar en hjärnvals

3343442894

Martin Ingvar är en berömd professor på KI och leder många utmärkta och stora forskningprojekt om hjärnan. Hans team och kollegors kunskaper hjälper neurovetenskapen att utvecklas vilket är jättebra.

I del 4 i DN serie ”Arma själar” om psykiatrins kris så ger sig Ingvar in i debatten. Tyvärr hamnar han snett. Jag citerar:

En annan orsak till strid är psykia­trins egen. Den sitter i oförmågan att kasta ut förlegat tankegods som strider mot dagens kunskap om människan. Den sitter i bevarandet av dualistiska idéer där kroppen och själen inte hänger ihop. Den sitter i grumligt tal om humanism som motsats till biologins landvinningar. Den striden måste föras till ett slut. För patienternas skull. Biologisk kunskap är grunden för modern form av evidensbaserad psykoterapi och grunden för livsräddande farmakologisk behandling.

Cullbergs inlägg om psykiatrin (20/10) bör läsas för att den på ett så bra sätt illustrerar hur en av de mest inflytelserika personerna inom svensk psykiatri de senaste 40 åren resonerar. Han ser ett problem i de senaste årens forskning med inriktning på biologiska mekanismer i psykiatrisk sjukdom (”medicinsk rationalitet”) och ställer det emot synen på patienten som en upplevande person (”humanism”). Cullberg ställer därmed den biologiska kunskapen i motsats till en humanistisk livshållning. Den inställningen har i själva verket resulterat i den psykiatri vi har i dag med kvalitetsbrister och systemfel som patienter och anhöriga identifierar (DN Debatt 9/8). Den har resulterat i en psykiatri som inte åtnjuter samhällets respekt samtidigt som överdödligheten under senare år ökat hos dem som burit diagnoser som till exempel schizofreni.

Den gängse definitionen för humanism är att den är en livshållning som bejakar förnuft, etik och rättvisa samt avvisar vidskepelse och pseudovetenskap. Med den definitionen blir Cullbergs skrivning i själva verket antihumanistisk. Att bortse från biologisk kunskap om hjärnan leder till att man frånsäger sig viktig information som behövs för att kunna tolka, förstå och behandla sin patient och därmed att man frånsäger sig bästa möjliga kunskapsbas i sin roll som rådgivare. Den leder till att man ser mediciner som ett uttryck för förtryck och att psykiatrin upprätthåller verkningslösa behandlingsformer som legitima trots avsaknad av resultat. Det har också lett till att utvecklingen av psykoterapin som behandlingsform bromsats och i stället präglats av sektbildning med yrkesföreningar som högsta privilegiebeskyddare i ett statligt sanktionerat skråsystem. I dag används ofta äldre psykoterapeutiska inriktningar med en underliggande teori som uppenbart strider mot vad som i dag är känt om hjärnans funktion och dessutom saknar dokumenterade resultat till gagn för patienterna.

Johan Cullbergs må ha en dualistisk syn där kropp och själ står mot varandra. För Ingvar är frågan redan löst eftersom biologin är det överlägsna perspektivet punkt slut. Ingvar målar upp Cullberg och psykoanalytikerna som om de vore dem som styrde och ställde inom psykiatrin idag 2009, vilket inte är sant. De är undanträngda till några få enheter och har inte längre det inflytande Ingvar påstår. Ingvars ilska på psykoanalysen verkar få honom att se rött.

I Ingvars värld verkar det som att vi idag har hittat nycklarna till de flesta psykiatriska tillstånden och att det bara handlar om att ställa in rätt doser psykofarmaka. Inget kunde vara mer fel. Det finns inte mediciner som mot alla psykiska besvär, och det som har bevislig effekt mot vissa diagnoser fungerar inte på alla. Trots alla framsteg som gjorts inom neuropsykologin så är det långt kvar innan vi kan bota psykiatriska problem utan vidare. Igår var jag på en föreläsning med doktoranden och psykiatern Sergej Andreéwitch. Hans föreläsning  bekräftade den bilden. Det är främst mot de enklare psykiatriska problemen med en avgränsad problematik som vi har tydliga mediciner och behandlingar. Mot exempelvis personlighetsstörningar, bipolär sjukdom och mot svårare depressioner har vi lite att komma med. Ingvar igen:

Psykiatrins teoribildning och kunskapsinnehåll är på väg att väsentligt utökas bland annat genom framstegen inom kognitiv neurovetenskap där psykologi, psykiatri, genetik, farmakologi, neurovetenskap, kognitionsvetenskap, bildgivande vetenskap och beräkningsneurovetenskap tillsammans bygger ny kunskap om hjärnans mest komplexa funktioner. Det gör att fenomen som tidigare beskrivits i gåtfulla termer i dag har en allt bättre förklaringsgrund. Fenomen som social samverkan, empati, emotionsreglering, fobi och placeboeffekt har alla i dag en förklaringsgrund med grundmurad förankring i neruovetenskapen. Sådan ny kunskap ställer krav på en förändring av synen på psykiat­rins arbetssätt. Med bättre förklaringmodeller kommer vi allt närmare möjligheter till behandlingar baserade på sjukdomsmekanismer och inte på symtom. Vägen dit är beroende av kunskapsutveckling baserad på forskning från molekylnivå till samhällsnivå. Att tala om motsatsförhållanden mellan biologisk kunskap och kunskap om människan blir i det ljuset svår att förstå…

Må så vara att vi vet mer idag, men det är ingalunda några klara orsakssamband. Det Ingvar pratar om är rön som forskningsfronten kanske kan omsätta i fungerande praktik på lång sikt. Men det är inte Ingvar avslutar triumfatoriskt:

Den biologiska paradigmens stora framgångar inom övrig medicin beror på att man tillämpat den rationella vetenskapens metoder som tillåter ett kontinuerligt ifrågasättande av de sanningar som gäller för stunden. Det medger utveckling till gagn för de patienter som samhället satt sjukvården att tjäna. Bara med ökad plats för vetenskapens metoder kan psykiatrin kasta ut sin barlast och ta den viktiga plats som den borde ta i ett modernt samhälle. En dålig psykiatri ger ett inhumant samhälle. Ett samhälles kvalitet kan avgöras genom att studera hur det möter dem som bäst behöver samhällets stöd.

Det är en trosviss man som hyllar biologin. Det tycks som att all hjärnforskning som Damasio och andra presenterat där kropp, hjärna och själ samspelar i ett oändligt komplext samband är löst. Slutsatserna som neurovetenskapen kommit fram till ger ingalunda stöd för ett biologiskt synsätt. Ingvar lovar mer än vad biologin och neurovetenskapen kan leva upp till. Vilken psykiatrisk patient mår bättre av det?

Läs även Lotti Helström som skriver om hur våld traumatiserar och skadar vår hjärnan. Hennes artikel var Del 3 i artikelserien.

Två seminarier på Mareld

9127026515.jpg

Imorgon den 4 november kl 18.30-20 pratar Per Wallroth och Göran Rydén om sin bok ”Mentalisering – Att leka med verkligheten” (Natur & Kultur i höst). De figurerade senast i DN-artikelserie om Borderline Personlighetsstörning som jag skrev om här. Per Wallroth och Göran Rydén är båda verksamma vid MBT-teamet vid Huddinge sjukhus. Under denna samtalskväll kommer de att presentera mentaliseringsförmågan ur ett evolutionärt perspektiv, ett anknytningsperspektiv och ett biologiskt perspektiv. Boken kommer att säljas till specialpris denna kväll.

Platsen är eminenta Marelds bokhandel på Hälsingegatan1/ Odengatan 84. Som förövrigt har billiga böcker väl i nivå med nätet. Priset för kvällen är 80 kr och inkluderar dryck. Förköp sker hos Mareld. Platsantalet är begränsat till 35 stycken.
jackie_open_160×320px_yellow.jpg

Kärlek och rädsla

Lördag 15 november 15.00-16.30 samtalar projektledaren och organisationskonsulten Jackie Bergman med oss om huruvida kärlek och rädsla är de två grundkänslor som framför allt styr oss i vårt arbete och i våra liv. Ju mer medveten man är om sina rädslor, desto bättre kan man handskas med dem. Och när ens kärlek är större än ens rädsla, desto närmare kommer man sin potential. Fritt inträde.

Är homosexuellas hjärnor annorlunda?

homohjarna448.jpg

Det frågade sig ett forskarteam på KI:s Stockholm Brain Institute med Ivanka Savic i spetsen. Studien publicerades i PNAS (Amerikanska Vetenskapsakademiens tidskrift) och sammanlagt studerades 90 försökspersoner. I urvalet fanns såväl heterosexuella som homosexuella män och kvinnor. Resultaten från hjärnbilderna visade att homosexuella män hade liknande blodflöden i vissa områden i hjärnan som heterosexuella kvinnor. Särskilt studerades amygdala som är inblandade i emotioner och fara/flykt samt hypothalamus som bland annat reglerar sexuella driftsimpulser.Savic menar att undersökningen bilder är ett slags grundtillstånd. DN:s Anna Bratt skriver:

Men allra tydligast var amygdalas kopplingsmönster hos bögar och heterosexuella kvinnor. Där var kopplingen tydligare till de delar i hjärnan som tolkar känslor och kroppsliga reaktioner.

– Det kan ge en förklaring till varför män och kvinnor reagerar olika på känslomässiga stimuli, som till exempel stress. En tolkning är att vi helt enkelt har olika förutsättningar, säger Ivanka Savic.

Det låter ju troligt. Men sedan skriver Bratt:

Kvinnor löper till exempel två, tre gånger högre risk att drabbas av depression än män. Det kan ha att göra med funktionen hos amygdala.

Det stämmer inte riktigt. Man brukar räkna med att cirka 20 % av alla vuxna män någon gång i livet drabbas av depression, och cirka 30 % av kvinnorna.Vårdguiden uppger att så mycket som varannan kvinna och var fjärde män drabbas av depression men det låter som en väl tilltagen siffra. Wikipedia nämner en intressant omständighet i sammanhanget:

”About twice as many females as males report or receive treatment for clinical depression, though this imbalance is shrinking over the course of recent history; this difference seems to completely disappear after the age of 50–55…”

Hur som helst. Det är glädjande att det kommer politiskt inkorrekt forskning som skillnader mellan hmosexuella och heterosexuella. Det återstår mycket kvar i annan vi vet vilka biologiska förklaringar som kan tänkas spela in. Dagens studie är en pusselbit på vägen.

Uppdatering: ErikStattin skriver också om studien och har länkar till två andra intressant studier om tvillingar och ärftlighet.

”Myten om föräldrars makt”

stor-myten-1.gif

Recension av Judith Rich Harris bok ”Myten om föräldrars makt”

Striden om arv och miljö har pågått länge inom psykologin. Den här striden har på senare tid blivit allt mer överspelad. Ett mer modernt sätt att se på en människa är att 50 % kommer från gener och 50 % från miljö. Man kan diskutera om det är 40/60 eller 30/70, eller 70/70. utgångspunkt är att diskutera och problematisera de 50 % som handlar om miljöpåverkan. Vilken miljö är det som påverkar barnet på väg mot vuxenheten? Såväl psykodynamiker som behaviorister har lyft fram föräldrarnas centrala roll. Nästan all forskning handlar om att på ett eller annat sätt bevisa att det är föräldrarna som påverkar sina barn till att bli dem de är. Harris håller inte med. Hon kallar det myten om föräldrars makt. I själva verket är det barnets sociala miljö på dagis, skola och i andra gruppkonstellationer som formar oss. Hennes teori brukar kallas för gruppsocialisationsteorin. Läs även min introduktion om författaren Judith Rich Harris. Läs mer

Vad säger egentligen anknytningsteorin?

10975-9.JPG

I DN Söndag 11 november (ej på internet) skriver journalisten Dan Josefsson om hur det är att vara hemma med sitt barn. Josefson har upptäckt att anknytningsteorin kan användas som ett argument för att män är lika bra vårdnadshavare som män. Han driver tesen att män är lika bra anknytningsobjekt för det lilla barnet som kvinnor. Till stöd för detta hänvisar Josefsson till boken ”Anknytningsteori”. Det är en lärobok skriven Anders Broberg, Pehr Granqvist, Tord Ivarsson och Pia Risholm Mothander (Natur och Kultur, 2006). En annan källa är Philip Hwang, professor i psykologi och som forskat kring anknytning sedan 1980-talet. Nu är det inte riktigt så enkelt som Josefsson vill göra gällande. Läs mer

Rob Brown förklarar evolutionen på ett pedagogisk sätt

Rob Brown fortsätter att förklara evolutionsteorin och det naturliga urvalet på ett pedagogisk sätt. Brown följer upp essän ”Evolution and the Wisdom of crowds” med två kortare texter om evolution. Del 2 handlar om att begreppet same species orsakar huvudbry. Istället lanserar Brown begreppet interfertile som ett bättre riktmärke för att förstå vad som åsyftas. Här är Brows definition på vad han menar med interfertile.

interfertile: two animals are interfertile if they would be able to produce an offspring, if they were allowed to mate or were artificially inseminated. If they are both the same sex, they are interfertile if each could produce an offspring with the appropriate sex parent of the other.

Brown förklarar också varför det inte finns några skarpa gränser mellan vissa arter, genom att jämföra med vart i en stad man bor. Det finns inte alltid tydliga gränser mellan olika stadsdelar. Gränserna är relativa eftersom de vi betraktar de flesta fenomen utifrån relativa termer. Han tar upp exemplet med olika typer av salamandrar i Central Valley i Californen. Vissa kan para sig med varandra men det finns en felande länk i söder vilket komplicerar definitionerna om de är samma art eller inte. Brown avslutar också med tips på hur man kan bemöta någon som tvivlar på grunderna i utvecklingsläran.

ringspecies.gif

Del 3 om evolutionen, handlar om släktskapet mellan apor och människor. Där målar Brown upp hur de små stegen i utvecklingen gjort att nya apor och människoarter uppstått över årmiljonernas lopp. På ett träffsäkert sätt målar han upp en långsam utveckling som mycket väl kan vara sann.

Essäerna är skrivna i ett amerikanskt kontext där diskussionen om den skapelseberättelsen kontra utvecklingsläran fortfarande är het. Men textern är klargörande och upplivande läsning för att förstå vad evolution är för något. Del 1 är den bästa essän, så har du inte tid att läsa alla tre så läs om ”Evolution and the wisdom of crowds”.

Kontroversiell forskning om Lap-dancers

2007100521.jpg

ScienceMag rapporterar om en udda undersökning. Den visade att lap-dancers fick mer i dricks av män om de befann sig den fertila fasen av menstruationscykeln. Evolutionsbiologisk forskning står inte alltid högt i kurs. Den här undersökningen är märklig och resultaten kan tolkas på många sätt men jag kunde inte låta bli att skriva om det. Läs mer