Etikettarkiv: hjärnan

Skör gör dig skörare

En studie på KI rapporterar att risken för att ta livet av sig ökar om personen tidigare gjort ett självmordsförsök. Så här skriver KI i sitt pressmeddelande:

En person av tio som gör ett självmordsförsök tar senare sitt liv. Men kunskapen om vilka faktorer som påverkar risken för ett fullbordat självmord är begränsad, något som gör det svårt att identifiera och ge särskild hjälp till personer med den högsta självmordsrisken.

Det här är ju i och för sig inget konstigt. Vi vet att sårbarhet leder till förhöjd risk för mängder av psykiska problem. Det finns även forskning som tycks visa att om vi är med om något obehagligt så trampar vi upp en väg i hjärnan. Det gör att vi får en ökad känslighet inför framtida liknande uppelvelser. KI fortsätter:

En forskargrupp vid Karolinska Institutet presenterar nu långtidsuppföljning av nästan 40 000 personer som har vårdats på sjukhus efter ett självmordsförsök. Resultaten visar att risken för senare fullbordat självmord skiljer sig tydligt mellan olika diagnosgrupper. Risken var särskilt hög för personer som vid det första självmordsförsöket hade diagnostiserad schizofreni, bipolär sjukdom eller svår depressionssjukdom.

Studien, som följde personerna under 21 år eller längre, visar också att en stor del av de fullbordade självmorden skedde inom de första åren efter det första självmordsförsöket. Också korttidsprognosen var särskilt dålig för personer med schizofreni, bipolär sjukdom och allvarlig depression.

Just psykiska sjukdomar leder i sig till svårt lidande för människor. Den ångest och själsliga smärta det innebär att ha schizofreni, bipolär sjukdom eller att vara djupt deprimerad är svårt för en normalfrisk person att förstå. Bra att studien har ett så stort urval som 40 000 personer som gjort ett självmordsförsök. Det ger extra tyngd tycker jag. Studien visar också vikten av att psykiatrin är snabb, flexibel och omhändertagande på ett tidigt stadium. Där finns det väl en del att önska sig. Tidigare fanns det många försök med små mobila psykiatriteam men i rationaliseringarnas tidevarv har de flesta försvunnit. De hade vi behövt idag.

Referens: Dag Tidemalm, Niklas Långström, Paul Lichtenstein, Bo Runeson ”Suicide risk after a suicide attempt by psychiatric disorder: Long-term total population follow-up of 39,685 suicide attempters”, British Medical Journal, online 19 november 2008

EMDR, terapimetodernas mysterium

En av de underligare terapimetoderna som trots allt har evidens för sig är EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing). Terapimetoden används för att behandla traumatiserade patienter (PTSD). I EMDR återberättar patienten händelsen samtidigt som blicken är fäst på terapeutens fingrar som rörs från sida till sida. Syftet är att växelvis stimulera vänster och höger sida av hjärnan. EMDR utvecklades år 1989 av Francine Shapiro. Den bilaterala stimuleringen tros underlätta hjärnans bearbetning av det traumatiska minnet. Det lär vara en lång och komplicerad process att bli EMDR-terapeut vilket gjort att metoden inte blivit ännu mer utbredd. Forskning inom området har ännu inte klarlagt exakt hur denna process fungerar. Det tror jag också är en anledning till att psykoterapeuter drar sig för att använda metoden. För mig personligen är det ett otillfredställande läge att vi inte vet varför det funkar.

BPS Research Digest funderar över vad det egentligen är som är verksamt.

”It suggests instead that the mechanism underlying EMDR is a more general effect based on taxing the big boss of short-term memory – the central executive.

If it’s true that taxing the central executive of working memory is key to EMDR’s success – what’s going on? ”The experience of holding a traumatic memory in mind, made more palatable by the central executive’s attentional resources being taxed, may ultimately work to foster acceptance of those memories,” the researchers said.

In other words, performing a concurrent task, be it eye movements or some other distraction, while also recalling a painful memory, allows a person to be exposed to that memory, without having the mental resources available to get too upset by it. Over time, this process acts like a form of gentle exposure to the memory, as the person learns that they can, after all, cope with their past.

Det återstår mycket forskning innan vi kan fastställa vad som sker vid EMDR och för den delen vad som är verksamt i psykoterapi. De vet vi alldeles för lite om idag. Just exponering är ett begrepp som framför allt används inom KBT. Min känsla är att exponering är en av de viktiga komponenterna även i psykodynamisk terapi och psykoanalys. Men mer om det en annan gång.

PS: Självklart finns det en EMDR-förening i Sverige.

Källa: Shapiro, F. (1989). Efficacy of the eye movement desensitization procedure in the treatment of traumatic memories. Journal of Traumatic Stress, 2, 199-223.

Öppna föreläsningar på Stockholm Brain Institute

Fick ett mail av Åsa Hedberg på KI och Stockholm Brain Institute, där hon tipsade om deras öppna föreläsningar under hösten. På tisdag 7 oktober pratar Arne Öhman, professor i psykologi under rubriken ”Vetenskapens tredje steg – Hjärnan och människans psyke”. Föreläsningen har en ambitiös utgångspunkt. Jag citerar:

Den smått grandiosa tesen som drivs i denna föreläsning är att vi är på väg mot (eller redan befinner oss i början av) en tredje vetenskaplig revolution, den som gäller förståelsen av människans psyke. Det gäller en tvärvetenskaplig satsning med psykologi och neurovetenskap som viktiga förankringspunkter. I föreläsningen beskrivs linjer som leder fram mot denna omvälvning, och några exempel ges på fynd som illustrerar ny och fascinerande kunskap om människan och hennes medvetande.

Den 6 november talar Martin Ingvar under en betydligt mindre anspråksfull rubrik: ”En liten föreläsning om dyslexi”.

Bägge föreläsningarna börjar kl. 18, på KI, Solna, Nanna Svartz Auditorium, Fri entré.

KBT i Kulturen

För en tid sedan blev jag uppringt av en journalist som undrade om kopplingen mellan kultur och KBT. Eftersom varken hon eller jag kom på några bra exempel på uttryck i kulturen, blev det inget reportage. Men jag fortsatte att tänka på det här. För ett år sedan skrev DN:s litteraturkritiker Sverker Lenas en kolumn (29/9-2007 ej på nätet) där han funderade över att Freud och den klassiska psykoanalysen var frånvarande i litteraturen, eller iallafall på Bokmässan. Lenas tes då var att KBT håller på att bli det dominerande psykologiska paradigmet och i likhet med andra paradigm brukar det avspeglas i litteraturen. Det låter inte bara rimligt utan också sannolikt tycker jag. Men frågan är då varför vi inte ser en sådan trend i litteraturen, konsten och musiken där man inspirerats av KBT. Här är ett försök att hitta några förklaringar.

1) KBT har ett mer begränsat och enklare anslag till att förklara människans existens. Det appelererar inte eller inspirerar inte konstnärer och författare till stordåd. Konstnären befinner sig i en mer spekulativ och utforskande position vilket gör att man naturligt inspireras av vidlyftiga idéer såsom till exempel psykoanalysen som inte drar sig för att gissa och slänga ut hypoteser om människan.

2) Tiden. Psykoanalysen har funnits i 100 år och haft lång tid att påverka kulturen. KBT har funnit i Sverige på allvar i max 10-15 år. Det är en kort tid och därför har inte folk hunnit komma i kontakt med KBT och sedan hunnit producera böcker och musik. Tids nog kommer vi att få se en sådan kulturtrend.

3) Traditionen. Få inom KBT-lägret har intresserat sig för att tolka, beskriva och prata kultur. Och ingen från kultursfären har därför blivit lockade att ta upp tråden. Det är med andra ord vattentäta skott mellan KBT och kultur. Det som ligger närmast är kanske mindfulnesstrenden och ACT som handlar om acceptans, meditation och avslappning. Det perspektivet hämtar ju inspiration från österländsk tradition. Kanske kan det österländska få någon att skriva en spirituell KBT-roman.

4) Med lite god vilja kan man se en koppling mellan Internet, tv-spel och KBT. Idag finns det program för att träna uppmärksamhet och arbetsminnet som till exempel RoboMemo. Dessa i sin tur har kopplingar till andra hjärnträningsprogram, Nintendo Wii och annat. Utvecklingen inom neuropsykologin påverkar oss redan och kommer att göra så ännu mer i framtiden. Kanske får vi fler romaner om träning, KBT och hjärnan som PC Jersilds klassiker ”En levande själ”, (1980).

5) Psykologin är i sig ett uttryck för vår kultur. Inte tvärtom. Jag ser i första hand psykologin som ett uttryck för den tid vi lever i och den kultur vi är en del av. På så sätt var psykoanalysen ett uttryck för förra sekelskiftets samhälle. KBT passar väl ihop med det snabba, snärtiga och ytliga samhälle vi lever i som mest fokuserar på resultat och prestationer. Intresset för KBT har tillkommit just för att vår kultur och tid behöver det. Inte tvärtom.

Avslutningsvis vore det kul att höra fler tankar om det. Dela gärna med dig om kulturella uttryck som du stött på och som inspirerats av KBT.

PS: Här ett gammalt inlägg jag skrivit om kopplingen mellan kultur och terapi, med fokus på film. Då var det med anledning av att Kulturfredag i P1 hävdade att ”alla går i terapi”.

Är homosexuellas hjärnor annorlunda?

Det frågade sig ett forskarteam på KI:s Stockholm Brain Institute med Ivanka Savic i spetsen. Studien publicerades i PNAS (Amerikanska Vetenskapsakademiens tidskrift) och sammanlagt studerades 90 försökspersoner. I urvalet fanns såväl heterosexuella som homosexuella män och kvinnor. Resultaten från hjärnbilderna visade att homosexuella män hade liknande blodflöden i vissa områden i hjärnan som heterosexuella kvinnor. Särskilt studerades amygdala som är inblandade i emotioner och fara/flykt samt hypothalamus som bland annat reglerar sexuella driftsimpulser.Savic menar att undersökningen bilder är ett slags grundtillstånd. DN:s Anna Bratt skriver:

Men allra tydligast var amygdalas kopplingsmönster hos bögar och heterosexuella kvinnor. Där var kopplingen tydligare till de delar i hjärnan som tolkar känslor och kroppsliga reaktioner.

– Det kan ge en förklaring till varför män och kvinnor reagerar olika på känslomässiga stimuli, som till exempel stress. En tolkning är att vi helt enkelt har olika förutsättningar, säger Ivanka Savic.

Det låter ju troligt. Men sedan skriver Bratt:

Kvinnor löper till exempel två, tre gånger högre risk att drabbas av depression än män. Det kan ha att göra med funktionen hos amygdala.

Det stämmer inte riktigt. Man brukar räkna med att cirka 20 % av alla vuxna män någon gång i livet drabbas av depression, och cirka 30 % av kvinnorna.Vårdguiden uppger att så mycket som varannan kvinna och var fjärde män drabbas av depression men det låter som en väl tilltagen siffra. Wikipedia nämner en intressant omständighet i sammanhanget:

”About twice as many females as males report or receive treatment for clinical depression, though this imbalance is shrinking over the course of recent history; this difference seems to completely disappear after the age of 50–55…”

Hur som helst. Det är glädjande att det kommer politiskt inkorrekt forskning som skillnader mellan hmosexuella och heterosexuella. Det återstår mycket kvar i annan vi vet vilka biologiska förklaringar som kan tänkas spela in. Dagens studie är en pusselbit på vägen.

Uppdatering: ErikStattin skriver också om studien och har länkar till två andra intressant studier om tvillingar och ärftlighet.

Hjärnan i fokus på Vetenskapsradion

Vetenskapsradion har en ambitiös temaserie om hjärnan. Under elva program tar man upp hjärnan utifrån olika aspekter. teman. Det har varit varierande tema. Det mesta är bekant för den initierade, men i stort är det en bra introduktion till all den kunskap som hjärnforskningen har producerat under de senaste decennierna. Det är sannerligen inte en lätt uppgift att på ett pedagogiskt sätt förklara hjärnan och modern neuropsykologi. Likväl är det en viktig uppgift för vetenskapsjournalister och psykologer.

Peter Gärdenfors, kognitionsprofessor och Hugo Lagercrantz, barnläkare filosoferade om medvetandet anatomi i det första programmet. Det blev en slags introduktion till svårigheterna att lokalisera alla processer i hjärnan. För även om vi vet en del idag så är hjärnan förvånansvärt okänd för oss.

I nästa program tog redaktionen upp den outvecklade tonårshjärnan. Jag har tidigare skrivit utförligt om ny forskning som indikerar att tonåringen har en utvecklad gas men att bromsen utvecklas senare. De här fynden kan förklara varför ungdomar har svårare än vuxna med tex. impulskontroll, empati och att förutse konsekvenser av sitt handlande. Hjärnan utvecklas sannolikt ända till 25-års ålder i frontalloben.

I ett program träffar Lena Nordlund nobelpristagaren Eric Kandel som berättade om alla de forskningsprojekt som han är inblandad i. Jag tipsade nyligen om en längre intervju med Kandel där han berättar om sin forskning om långtidsminnet som han gjort på havssnigeln Aplysia californica. Dessutom handlade ett program om hjärnskadornas betydelse för forskningen. Där intar fallet Phineas Gage en särställning. Ett fall som blev startpunkten för hjärnforskningen. Gage fick ju som bekant ett hjärnspett genom frontalloben och blev helt personlighetsförändrad. För en utförlig beskrivning av fallet Gage rekommenderar jag Antonio Damasios bok ”Descartes misstag”.

Elsa Helin försökte förstå spegelneuroner och den tänkande kroppen tillsammans med kognitionsforskaren Jessica Lindblom. Spegelneuronerna upptäcktes av italienaren Giacomo Ritzolatti och är på allas läppar sedan ett par år tillbaka. Det blev särskilt intressant när de pratade med dansterapeuten Birgitta Härkönen om känslor och rörelser och hur det hänger ihop. Härkönen förklarade hur koreografer ofta vill illustrera en känsla men en särskild rörelse. Ofta uppstår det diskussioner och missförstånd i skapandeprocessen eftersom dansaren inte alltid tycker att den rörelsen hänger ihop med den känslan. Dansaren och koreografen måste då försöka förstå vilken känsla som man vill uttrycka och gestalta. Det är ett intrikat samspel eftersom publiken sedan kanske uppfattar ytterligare en annan känsla. Dansterapi, kroppsterapi, psykodrama, rollspel etc. är alla oerhört kraftfulla uttryck när de används på rätt sätt. Damasios och många med honom har börjat länka ihop kropp och själ, känslor och hjärna. Det är en lovande utveckling att vetenskapen börjat intressera sig för det som många konstnärliga uttryck och terapiformer sysslat med under lång tid.

Artikelserie om anknytningsteori

SvD har på Idagsidan haft en artikelserie förra veckan om anknytningsteori. När jag får tid ska jag försöka mig på att kommentera dem. I väntan på det läs:

del 1 ”tryggare kan barnen vara”,

del 2 ”närhet nyckel till anknytning”,

del 3 ”kärlek sätter sig på hjärnan”,

del 4 ”sång får igång anknytningen”

del 5 ”barn behöver starka relationer”

samt de sedvanliga läsarkommentarerna.

Martin Ingvar ryter till om skolan och barns hjärnor

På DN Debatt skriver hjärnforskaren och professorn på KI Martin Ingvar, om att svenska skolan struntar i att ta hänsyn till modern neurovetenskaplig forskning. Jag vill egentligen hålla med om mycket av det Ingvar säger, men. Det är ärligt talat svårt att förstå vad han menar. Och vilken hjärnforskningen som han hänvisar till. Vill man kritisera det rådande med hjälpa av att stödja sig på forskning bör man inte då presentera några vetenskapliga belägg för sin ståndpunkt? Hur ska annars offentligheten och lekmän kunna förstå vad det är man vet? Några citat:

En av de viktigaste felgreppen som nu haft lång tid på sig att utvecklas är idén om att pedagogiken inte har att göra med hur barns hjärnor fungerar. Barns hjärnor är som vuxnas, fast bättre.

Jag håller med. Såväl mindre skolbarn som tonåringarnas hjärnor är annorlunda. Men Ingvar förklarar inte på vilket sätt.

Att ha en bra läsförmåga är en helt central färdighet för att få de sociala nycklar som behövs i dag. Det är nyckeln till kunskap, nyckeln till matematikens begreppsvärld och nyckeln till att få flera språk utöver modersmålet. När man lär sig att läsa och skriva får man efter idog träning en automaticitet i sitt läsande som i sin tur avlastar tänkandet och minnet. Då kan man förstå en text. Då kan man tänka själv. Då kan man bli en kritisk väljare och allt annat som befordrar demokratins utveckling. I stället för att bygga på vetenskapen i området har Sverige nu på ett unikt sätt tagit bort läsmetodik ur lärarutbildningen. I dag är det möjligt att bli lärare för de minsta barnen utan att ha insikt om hur man lär barn att läsa. Läsfärdigheten sjunker nu på bred front i skolan och vi har ännu inte sett botten.

Bra talat.

I en ideologisk ratatouille har missriktade jämlikhetsmål varit styrande. Alltså skall alla ämnen vara lika mycket värda. Därför har det inte lönat sig för den enskilde eleven att läsa språk medan hjärnan är ung. Samtidigt som Sverige gick in i EU har en katastrofal nedgång av antalet elever med tredjespråk skett. Det har varit bättre att göra det i den komplettering av skolan som görs inom ramen för komvux av en förfärande stor del av medelklassens barn. Detta är ett resursslöseri som saknar motstycke i världen. Då har hjärnan redan har en ålder då den är mindre bra på att lära in nya färdigheter.

Instämmer. Ett exempel som Ingvar inte nämner är tex. de nya krav som högstadiet medför tror jag generellt sätt kommer 1-2 år för sent. Svenska barn blir understimulerade eftersom de är 13-14 år när de börjar med andra språk, och mer avancerade studier. Från 11 års ålder har de flesta barn nått ett stadium av konkret-operationellt tänkande.

Men mitt slutintryck är ändå att Ingvars argumentation är bristfällig och populistisk. Jag tycker att det krävs mer från psykologisk håll särskilt från en ämnesexpert som Ingvar om man vill föra ut sitt budskap till massorna. Att skrika högt hjälper inte.

”Fjärilen i glaskupan” filmrecension

Jag har recenserat ”Fjärilen i Glaskupan” i Psykologtidningen nummer 3/2008.

Föreställ dig att du är en man i dina bästa år. Du är snygg, har tre barn och en vacker fru som du bedrar då och då. Du är en beundrad chef för en internationell modetidning. Då råkar du utför en stroke och hamnar i koma. När du vaknar upp är du totalt förlamad, sånär som på ditt vänstra öga som du kan blinka med. Du har drabbats av det mycket ovanliga ”locked-in-syndrom”. Detta var vad som hände Elles chefredaktör Jean-Dominique Bauby, vars bok (”Le Scaphandre et le papillon”) nu har blivit film. ”Fjärilen i glaskupan” är konsekvent filmad med en inifrånblick där betraktaren får uppleva Baubys klaustrofobiska värld sedd från ett öga. Perspektivet är ibland suddigt, obegripligt, hotfullt och på sniskan. Nervtrådarna i det andra ögat är skadade och för att ögat inte ska torka ut syr man igen det. Stygn för stygn tills det blir mörkt. Män i vita rockar talar med honom. Han svarar men märker efter ett tag att svaren bara hörs i hans huvud. Paniken stegrar. De hör mig inte! Snart överlämnas han till en talpedagog som ska hjälpa honom att kommunicera, och en sjukgymnast. Läs mer →

”Snubbla på lyckan”, bokrecension

”Snubbla på lyckan” med undertiteln – ”varför din hjärna sätter krokben för dig” är en ny bok av Daniel Gilbert. Det är en populärpsykologisk bok som utkom på förlaget Natur och Kultur hösten 2007. Gilbert är professor i psykologi på Harvarduniversitetet och förestår deras avdelning för Hedonsitic Psychology Laboratory. Boken har en egen hemsida och heter ”Stumble on happiness” på engelska 2006. Boken har blivit en succé och översatts till 20 länder.

Gilbert är en utmärkt stilist och är en bättre författare än storheter som tex. Steven Pinker. Språket är lätt och ledigt även om innehållet inte är lika högkalibrigt som Pinkers ”Ett oskrivet blad”. Gilbert är lite som en kunnig farbror som lotsar läsaren. Han snackar både kidsens språk och kan föra filosofiska resonemang. Den som inte vill drunka i djup men ändå känna sig smart bör läsa boken. Läs mer →

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur