Den skönlitteräre (mycket viktigt) författaren Björn Ranelid har skrivit boken
”Öppet brev till George W Bush – Paradisets nycklar hänger i helvetet”. I Godmorgon Världen sätter Ranelid rekord i att sätta sig själv på höga hästar. En författare som tar sig själv på större allvar än Jan Guillou och som dessutom saknar humor blir per definition humoristisk. Reportern frågar om inte Ranelid slår in redan öppna dörrar att kritisera Bush? ”I och för sig svarar Ranelid men det här är första gången en skönlitterär författare framför kritiken till världens mäktigaste man”.

31 minuter in i timme 2 kan man höra Ranelid lägga ut texten på ett sätt som Public Service-gänget aldrig hade kunnat svänga ihop. I Ranelids självbild är han den mest bespottade svenske författaren genom tiderna. Strindberg kan slänga sig i väggen.

Ranelid tillhör den generation medelålders författare (oftast män) som tror att allt de säger bör bli lyssnat på. De tror att deras politiska åsikter är värda att tas på allvar just för att de är författare. Jag är så trött på den inställningen. Skriv böcker och håll tyst. Men skriv då bra böcker åtminstone, men inte ens det gör Björn Ranelid.

Både Johan Norberg och Vassa Eggen kommenterar också Ranelid på radio.