Jag blev inbjuden att tala på Lärarförbundets arrangemang Teach Tomorrow. Temat var lärande möten. För mig kändes det förmätet att berätta för en publik bestående av lärare vad det är för innebär att skapa lärande möten. Så jag fick en idé att bjuda med mig en representant och ett perspektiv från lärarkåren som jag tycker får för lite uppmärksamhet och som har något att lära oss andra: förskollärarna. Jag hade förmånen att få prata men superpedagogen Susanne Stjärnfelt.

Hennes viktigaste ledord för lärande möten handlar om att skapa en bra anknytning mellan barn och förskollärare. Att via tryggheten mellan barn och pedagog och genom att skapa en trygghet i barngruppen kan man skapa ett rum för lärande. Värme, kärlek och rutiner skapar en struktur för barnen utvecklas. När tryggheten finns kan barnens naturliga vilja att leka, utvecklas och lära sig nya saker får fritt spelrum. När det finns empati och god vilja mellan barnen och mellan barn och pedagoger så får leken ta plats och glädjen tar över.

På min fråga vad man gör med barn som man inte når fram till, så är svaret enkelt för Susanne: Ha tålamod! Det kommer. Alla barn vill lära sig. Jag har aldrig mött en 1-åring som inte vill lära sig och utvecklas, det gäller bara att möta barnet där det är och ha tålamod och inte stressa.

Min upplevelse är att pedagoger i förskolan dessutom har en vana att arbeta mera teambaserat än många andra yrkesgrupper. Att man är van att arbeta tillsammans och bredvid varandra och att det inte är så laddat som i många andra sammanhang att dela erfarenheter, lära av varandra och hjälpas åt och bli inspirerad. Har man svårare att nå ett barn är det nästan alltid någon pedagog som har lättare och då kan det bana väg för oss andra.

Susanne återkommer också hela tiden till vikten av att ha tid och att reflektera över sitt arbete. När man har tid att stanna upp och reflektera då uppstår ofta nya tankar och idéer till arbete med barnen.

Vi talade också om vikten av att få fatt i lusten att lära. Att det inte alltid är så viktigt vad man lär sig utan att man lär sig något som man är intresserad av. Att minska kravet på målanpassat lärande kan möjliggöra en större kreativitet och inlyssnandet på barnen och barngruppen. Så genom att anpassa sig och lyssna på barnet kan man ofta möta barnet på dess nivå.

Susannes ord om att skapa förutsättningar för lärande genom att först satsa på trygghet och rutiner i en grupp känns som ett bra recept för framgång även för vårt moderna arbetsliv. Vad är då det största hindret för lärande möten idag? Det är stressen, utbrister Susanne! Att vi har skapat ett samhälle där vi stressar sönder oss själva. Det är tänkvärt för alla vi som försöker utveckla arbetsgrupper, chefer och organisationer. Att tempot och stressen i sig blir ett hinder för lärande. Att utmaning utan lust och med för mycket stress inte blir bra. Det tar jag med mig framöver i mitt fortsatta arbete.