Att anhöriga reagerar med ilska och upprördhet mot psykiatrin är tydligt. Läs Rakel Lundgrens berättelse i DN:s serie om anhöriga. Är det läkarnas, mentalskötarnas eller psykologernas fel att anhöriga känner sig bortglömda? Eller ligger det i själva rollen som anhörig natur att bli arg? Att vara anhörig är ju på sätt och vis att bära på en sorg som är svår att rikta mot någon. Man kan anklaga sig själv, den psykisk sjuke, samhället eller psykiatrin. Men ingenstans får man riktigt det svar eller det motstånd mot den egna ilskan som man kanske vill ha. Är det någon som har någon bra förklaring?