I november skrev jag en artikel i nr 7/2008 av tidningen PS! (en tidning om populärpsykologi). Där försökte jag psykologisera kring två av regissören Susanne Biers filmer Efter Bröllopet och Älskar dig för evigt. PS! redigerade min text ganska mycket men här nedan följer min ursprungliga text i sin helhet.
***
Det finns en existentiell nerv i Susanne Biers filmer som möter mig. Här kommer verkligen alla känslor på en och samma gång. Estetiken är ibland plågsamt övertydlig men funkar desto bättre andra gånger. Antingen försöker man som tittare att värja sig eller så dras man med i en filmisk resa som passerar himlen och helvetet flera gånger. Men vad är det som händer med mig som betraktare när jag ser hennes filmer? Varför är det så svårt att vara oberörd efter Biers filmer?
Efter Bröllopet (2006)
Jacob Petersen (Mads Mikkelsen) jobbar med frivilligarbete bland gatubarnen i Calcutta. En dag får han kontakt med den stenrike svenske affärsmannen Jörgen (Rolf Lassgård) som vill ge centret en stor donation, men endast på villkor att Jacob reser till Köpenhamn och träffar Jörgen personligen. Motvilligt accepterar Jacob som lovar favoritbarnet Pramod att han ska vara tillbaka till dennes 8-års dag. Väl i Köpenhamn blir han inviterad till Jörgens dotters lyxiga bröllop på ett danskt gods. Plötsligt möter han sin exflickvän Helene (Sidste Babett Knutsen), som numera är gift med Jörgen sedan 20 år. Så håller dotter Anna tal på bröllopet där hon berättar för gästerna att Jörgen inte är hennes riktiga pappa. Jacob blir stel i blicken när han inser att han och Helene skildes åt exakt vid tidpunkten strax innan Anna föddes. Likt en jordbävning börjar allt plötsligt svaja i deras liv. Jörgens sätt att förhala processen med kontraktsskrivande gör att Jacob blir allt mer frustrerad. Men när Annas äktenskap kraschar och hon gråter i Jacobs famn blir det uppenbart för Jacob att han återvänt till ett Danmark och en situation som behöver honom. Snart framkommer det att Jörgen är obotligt sjuk och bara har en kort tid kvar att leva. Han försöker få Jacob att bli hans stand in, både för Anna, och för parets 8-åriga tvillingar. Samtidigt vill han skänka Jacob 100 miljoner till hans verksamhet i Indien, om han väljer att bosätta sig i Danmark. Jörgens försöka att planera sin död i minsta detalj driver familjen till bristningsgränsen. Så dör han och filmen slutar när Jacob återvänder till Indien och försöker få med sig Pramod hem till Danmark. Hans älskade Pramod är den ende Jacob riktigt brytt sig om, och smärtan blir stor när han inser att Pramod inte vill följa med. Så slutar filmen.
Filmen kom 2002 och här är kameran mer avskalad. Bier följer Dogmamanifestet och använder en rörlig handkamera, lite smink och kornig bild och ett mer dokumentärt foto. Här är existensen åter på spel. Det unga paret Joachim (Nikolaj Li Kaas) och Cecilia (Sonja Richter) är unga, lyckliga, ska gifta sig och är påväg till Patagonien. Så blir Joachim påkörd och förlamad från axlarna och nedåt. Bitter på livet förolämpar han Cecilia och alla på sjukhuset. Hans chockreaktion leder honom in i en djup depression. Förkrossad söker Cecilia stöd i Niels (Mads Mikkelsen) som är läkare på sjukhuset och gift med Marie (Paprika Steen) som olyckligt körde på Joachim. Niels bjuder på äpple och mobilnummer och snart har Cecilias sökande efter tröst och närhet lett till hångel och ett passionerat kärleksförhållande. När Joachim har tömt deras lägenhet på saker en dag köper Niels i febrig förälskelse möbler till Cecilia. Niels har intalat sin hustru Marie att det inte är hennes fel att olyckan skedde. 13-åriga dottern Stine är i tonårsuppror och försöker också ta på sig skulden för olyckan eftersom det var hon som bråkade med mamma när olyckan var framme. Stine misstänker att Niels är otrogen och följer efter honom. Otrohetsaffären uppdagas, Niels lämnar sin familj för den yngre och vackrare Cecilia. Under tiden har Joachim kommit till sans och vill träffa Cecilia igen. De försonas, men bestämmer sig för att gå skilda vägar. När förvirringen lagt sig bestämmer sig Cecilia för att lämna Niels. Så står den stilige trebarnspappan i hallen och säger till Cecilia: ”Du ska veta att om jag vetat att allt det här skulle hända, så hade jag gjort likadant ändå”.
Livskriser
Bier ställer existensen i öppen dager genom att ställa allt på sin spets. Det gäller såväl Efter bröllopet som Älskar dig för evigt. Filmerna ger oss historier där människor ställs inför svårlösliga problem. Vi kan inte värja oss, vi invaderas, skakas om. Det handlar om kärlek och hat. Besvikelser och överraskningar i relationer och på arbetet. Skilsmässor och otrohet. Olyckor och dödsfall. Så vad gör vi när krisen kommer. När existensen visar sig från en ny sida som vi aldrig befunnit oss i, aldrig tänkt på. Bier vill få oss att reflektera en smula över de här frågorna, bortom extrapriser, ränteuppgångar och utvecklingssamtal på jobbet. Hur kan man förhålla sig till livskriser. Kan man förbereda sig på något sätt?
Kontroll
Niels kommentar till Cecilia i Älska dig för evigt; ”Du ska veta att om jag vetat att allt det här skulle hända, så hade jag gjort likadant ändå” blir filmens nyckelreplik och sensmoral. Bier tycks säga till oss att finns saker i livet som går galet men som vi ändå inte vill ha ogjort. Ibland är livet sådant att vi passionerat dras med utan att kunna överblicka konsekvenserna. Niels har tappat kontrollen över sitt liv, förlorat allt men ångrar sig ändå inte. Vårt behov av kontroll i tillvaron är en välkänd psykologisk sanning. Lika svårt har vi att acceptera livets oberäknelighet. Miljardären Jörgen försöker in i det sista behålla kontrollen över sitt liv men tvingas ge upp. Jörgens sätt att planera sin sista tid är extrem men förståelig. Han försöker till och med bestämma vem hans fru ska leva med efter hans död. Det finns ett drag av storhetsvansinne, och vilja att leka Gud. För en man som levt ett framgångsrikt liv där han fått som han vill och där pengar är makt är det frestande att styra och ställa. Men vi är också bra på att gå våra anhöriga till mötes när vi behåller möblemang och lantställen fast vi inte trivs där.
Vårt behov av närhet och familj
En tanke jag slås av är att Jacob arbetar för något behjärtansvärt i Indien, trycker tillbaka sina känslor att vilja bilda familj och få närhet. Pramod blir som hans son, trots att det finns ett 50-tal barn på barnhemmet. Kanske måste vi ha en mindre grupp av människor som vi kallar vår familj och som vi står nära, annars blir vi inte lyckliga? Det är som att Jacob när han ser sin nyvunna dotter gråta, förstår vikten av nära relationer och hur mycket det betyder för oss. Vi vill gärna vara självständiga och fria i dagens samhälle, men kanske förtrycker vi våra närhetsbehov. Behov av närhet har också Cecilia när hon drabbas av chocken efter Joachims olycka. Niels däremot drabbas av kärlekens märkliga spel. Han kastar sig in i sin första otrohetsaffär, och tror självklart att han ska få Cecilias hand. Kanske ser han framför sig tre nya barn med den unga flickan. Men Cecilias är fortfarande förvirrad. Hon är under hela filmen fortfarande i något slags chocktillstånd över olyckan men kanske ännu mer över att Joachim inte vill veta av henne. Cecilias kris försöker hon hantera och där blir den stilige läkaren Niels ett medel. Det finns måhända ett frö hos Niels som vill pröva något nytt när familjelivet och relationen stagnerat efter 15 år. Men precis som många andra före och efter honom tror vi gärna att gräset är grönare någon annanstans. Cecilia blir en språngbräda till ett nytt liv, men Niels projicerar det här känslorna på Cecilia utan att förstå eller sätta sig in i hennes situation. Kärleken förblindar men det gör också vår föreställning om att det alltid finns bättre bilar, lägenheter, arbeten och partners. Och det är klart att det gör, ibland. Men inte på långa vägar så ofta som vi vill tro. Vi köper kokböcker, gymkort, nya kläder och börjar på kurser och hoppas att det ska förändra oss. Men i tron att vi gör något nytt så upprätthåller vi bara samma idé om att något ska göra att vi förändras. Något yttre. Tyvärr vet vi från psykologin att verklig förändring oftast börjar inifrån. Det är både jobbigt och hoppfullt på samma gång. För mig handlar Biers filmer om att livet är spännande och viktigt men ack så svårt.
Tala sanning
Avslutningsvis handlar bägge filmerna också om hur vi ska förhålla oss till sanningen. Den viktigaste lärdomen från Efter bröllopet är att vi bör berätta sanningen och inte skjuta upp jobbiga samtal. Annars går det plötsligt tjugo år och du har struntat i att berätta vem pappan till ditt barn är. Konsekvenserna blir katastrofala av ett sådant förfarande. Likaså när Jörgen i ett halvår undanhåller för alla inklusive sin fru att han är sjuk och obevekligen går mot döden. Hur svårt det än är att berätta hur saker och ting ligger till, kan de sällan väga upp den ångest som man själv går och bär på när man inte berättar, samt den chock som anhöriga upplever när sanningen uppdagas. Vi underlåter gärna att berätta som det är, I tron att vi gör det lättare för andra. I själva verket handlar det oftast om att vi själva inte klarar av att säga som det är.
Fakta om Susanne Bier
Född: 1960 och gift med regissören och skådespelare Philip Zandén. Hon har gjort ett flertal dansksvenska filmer men nu senast gjorde hon Hollywoodfilmen Things We lost in the Fire med bland andra Benicio del Toro och håller på med ytterligare en amerikansk film. Några av hennes tidigare filmer är: Freud flyttar hemifrån. (1991), Familjeproblem (1994), Pensionat Oskar (1995), Sekten (1997), Den enda rätta (1999), Livet är en schlager (2000), Älskar dig för evigt (2002), Bröder (2004), Efter brölloppet (2006), Things We Lost in the Fire (2007), Lost for Words (2009)