Vi läser en kurs i genusteori och jämställdhet. Feminismen är idag en fragmentarisk och förvirrande ideologi. Modernistiska idéer möter nya postmoderna queerteoretiska perspektiv. Det är inte lätt att veta hur man ska förhålla sig till den rådande diskussionen. I den här uppsatsen försöker jag bena ut den idéhistoriska bakgrunden till dagens förvirring. Bedöm själva om jag lyckades. På slutet introducerar jag Ken Wilbers tankar om Integral feminism. Det behöver knappast nämnas att hans synsätt inte har vunnit laga kraft. Än så länge bör kanske tilläggas.

För mig är olika typer av feminism delar av idétraditioner som böljat fram och tillbaka. På så sätt är feminismen inte ett perspektiv som ligger utanför andra perspektiv eller synsätt (vilket många feminister har hävdat) utan en del av andra kulturella paradigm som skiftat. Dagens feministiska diskurs handlar till stor del om konflikten mellan modernistiska- och postmodernistisk perspektiv på världen. Liberalfeminismen är den första vågens feminism. Det kan sägas stå för en premodern syn på samhället och deras analys har med rätta kritiserats av många senare feministiska teoretiker.
Den andra vågens feministiska rörelser alstrade en mängd olika skolbildningar. Marxismfeminism, socialismfeminism, radikalfeminism, ekofeminism, kulturfeminism, psykoanalytiskfeminism etc. Under 1960- och 1970-talet växte dessa rörelser i omfattning. Det gemensamma för riktningarna är att de alla kom fram i en modernistisk tid. Deras analys är utpräglat modernistiska . De tog sitt avstamp som en antites mot rådande modernistiska (manligt formulerade) ideologier i samhället. Modernismen var framstegens epok. Människan kunde bygga en bättre värld med hjälp av vetenskapen. Det fanns rätt och fel och samhället hade en plikt eller skyldighet att föra utvecklingen i en sådan riktning. Den radikala feminismen under den här epoken förhöll sig fortfarande med tydligt definierade gränser mellan manligt och kvinnligt. Gränserna kämpade man emot, de skulle förändras så till den grad att de skulle utraderas. Fortfarande problematiserade man inte begreppen manligt och kvinnligt. Det fanns inget dynamiskt synsätt av kön vilket illustreras i att begreppet gender eller genus inte hade blivit etablerat. Feministisk forskning kallades länge kvinnoforskning. I fokus var förändringen som skulle emancipera kvinnorna från det patriarkala förtrycket. Analysen av den patriarkala strukturen talade om kvinnor som offer och män som förövare. Radikalfeminismen hade svårt att förhålla sig till alla de män och kvinnor som inte passade in i den uppdelningen. Man såg med misstänksamhet på män som engagerade sig i den feministiska kampen.

Den andra vågens feministiska rörelser hade en mängd inneboende brister i sin analys. Trots det härstammar många av dagens feministiska rörelser ur 1970-talets radikala rörelse. Många av vår tids politiska reformer för ett mer jämställt samhälle har skett i ljuset av 1970-talets idéer om manligt och kvinnligt. Förändringen har inriktat sig på konkreta reformer som färäldrarledighet, lika lön för lika arbete. Varannan damernas i riksdag, regering, partistyrelse eller ledamöter i börsbolagens styrelse. När kvinnor var lika väl representerade inom ekonomi, politik och universitetsväsendet antogs detta leda till ett jämställt förhållande mellan män och kvinnor. Dessa perspektiv har kritiserats för att vara fastlåsta i en förtryckande, heteronormativ och patriarkal analys.
I takt med att feminismen flyttade fram positionerna från 1970- och framåt, förändrades samhället. Postmodernismen gjorde entré och på så sätt kom många av de modernistiska kunskapstraditionerna i gungning och med de tidigare former av feministiska synsätt. Den nya tiden illustreras tex. Av att kvinnoforskning började kallas för genusforskning. Michel Foucault och andra postmodernister ifrågasatte tron på objektiv universell kunskap. Något sådant existerar inte, menade man. Världen och människan är en social konstruktion som i varje kontext skapar och återskapar sin föreställning om verkligheten. Kunskapen är förändelig, det som var sanning för hundra år sedan anses ofta vara fel idag. Verkligheten är relativ och den skiftar beroende på vilket perspektiv man väljer. Är man betraktare eller betraktad ger de olika förståelser av hur världen är beskaffad. Postmodernismen tog fasta på franska språkfilosofer som Derrida, Deleuze, Lyotard, Lacan mfl. Språket spelar en central roll i hur vi definierar verkligheten. Postmodernismen förde in nya begrepp som diskurs, dvs. hur vi pratar om pratet. Att språka är att definiera världen och den som gör det har också makt. Postmodernismen ifrågasatte också det moderna framstegsprojektet. Man menade att världen inte blir bättre eller mer fullkomligare.

Den postmoderna och relationella synen på världen har kommit att influera allt fler av samhällslivets domäner. Idag har postmoderna uppfattningar många gånger blivit den nya självklara ”sanningen” om hur världen är beskaffad. I andra sektorer i samhället existerar den gamla modernistiska kunskapsbildningen sida vid sida med postmoderna perspektiv. Poängen är att för att navigera och förstå världen idag, räcker det inte modernistiska perspektiv eftersom det begränsar vårt vetande och vad vi får syn på. Postmoderna perspektiv kan förklara fler och mer komplexa fenomen eftersom det tar hänsyn till fler faktorer.

Samtidigt med postmodernismens intåg har det vuxit fram rörelser som i sin tur velat lyfta fram postmoderna och poststrukturalistiska tankar som de enda sanna perspektiven på världen. Man har på så sätt ersatt ett paradigm med ett annat. Världen har återigen blivit platt och förståelig endast i ljuset av det nya och enda perspektivet på världen. Eftersom postmodernismen i sig har möjligheten att ta flera perspektiv samtidigt är man till synes mer tillåtande och liberal inför andra ideologier. Men en förutsättning för denna öppenhet är att man tillerkänner sig till den postmoderna idériktningen, och inte faller tillbaka till modernistiska ståndpunkter som att det finns universella förhållanden eller en objektiv verklighet att observera. På så sätt kan postmodernister bolla med kön, ras, etnicitet, klass och sexuell läggning samtidigt men utan att riktigt få en helhetsperspektiv på alla dessa kategorier. Det är ett uppenbart problem i Lena Gemzöes framställning i Feminism. Trots att hon försöker beskriva feminismen så förlorar hon sig lätt I det myller av motstridiga perspektiv. Istället för att beskriva feminismen utifrån en idéhistorisk synsätt växlar hon mellan inifrån- och utifrån perspektiv utan att behärska det till fullo. På så sätt gör hon ofta poänger av något som är trivialt eller missar att belysa en grundläggande skillnad. ( fotnot: Två exempel: Sid. 150 skriver Gemzöe om etnicitet på ett mycket förenklat och ofullständigt sätt. På sid. 138, översta stycket skriver Gemzöe om postmoderna perspektiv på hur förståelse skapas. Hon tar upp att en individs subjektivitet konstrueras av språket, kulturen och historien, men glömmer bort att det egna subjektet i sig själv är med och aktivt skapar och väljer att skapa sin subjektivitet. )

Queerteorien som utvecklades under 1990-talet är den första varianten av en postmodern feministisk inriktning som slagit igenom. Den kritiserar många av radikalfeminismens tankegångar. Queerteorien är i grunden en socialkonstruktivistisk teori. Den främste förespråkaren för denna syn är kanske Judith Butler. Socialkonstruktivisterna ser på människan enbart som en social konstruktion. Inte ens våra könsorgan finns i en objektiv verklighet. De är också sociala konstruktioner. Queerteorin rör sig med flera socialkonstruktivistiska begrepp som heteronormativitet, performativitet och genus. Alla dessa begrepp bygger på idén om att människan konstruerar sin verklighet även den fysiska verkligheten. Denna ståndpunkt är extrem och strider mot många människors sunda förnuft, inklusive mitt eget. Det känns helt enkelt fel att gå med på att snoppen eller vaginan inte finns ”i en objektiv form” också. Socialakonstruktivismen har med fördel kritiserat många försanthållanden som det moderna paradigmet höll sig med. Så långt allt väl. Men om man enbart applicerara ett socialtkonstruktivistiskt perspektiv på människan och vår verkliget runt i kring oss hamnar vi i absurda resonemang. När vår biologi gör sig gällande kan vi inte förklara hur det påverkar oss utifrån biologiska förklaringar om man är en radikal socialkonstruktivist. Hormoner, testosteron, muskelmassa och andra biologiska fundament blir då till sociala konstruktioner som vi inte bör fästa någon vikt vid. Queerteorin har med rätta problematiserat många av feminismen dogmatiska uppdelningar i manligt och kvinnligt. Men i sin iver att vända på alla stenar gör man även upp med allt vad vår tidiga modernistiska kunskapsbildning har kommit fram till. Så blir världen platt och endimensionell igen. (fotnot:Fanny Ambjörnssons bok Vad är queer? har ett snävare uppdrag än Gemzöes feminism vilket gör att Ambjörnsson lättare klarar av att beskriva den queerteoretiska diskursen. Men hennes fokus är delvis ett annat. Hon beskriver queer där det är idag och placerar inte in det i en idétradition på samma sätt som Gemzöe och Magnussons framställningar. Men bakom Ambjörnssons framställning finns en slående svårighet att hantera alla olika aspekter på att vara människa. Kön, ras, klass, etnicitet, sexualitet etc. har ingen inbördes hierarkisk relation och de blir så att säga enbart kontexten som avgör förståelsen av ett fenomen. Men queerteorin ger få svar på hur detta ska förstås. Världen blir fragmentarisk, oförklarlig och kontextuell aldrig tydlig)

Queerteorin gör stor poäng av att ta hänsyn till klass, kön, genus, etnicitet, ras, ålder etc. Samtidigt så är ju alla dessa fenomen sociala konstruktioner. Gemzöe gör stor poäng av att sociala konstruktioner skapas i ett dualistiska förhållanden till varandra. Att vara man eller kvinna definieras som motsatspar. Samma sak gäller för etnicitet menar socialkonstruktivisterna. Att vara svart eller vit är sociala konstruktioner. Norsk eller svensk likaså. Hur denna dynamik skapar och återskapar verkligheten är mycket intressant. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det finns mer än så. Att vara norsk eller svensk är inte bara en konstruktion det är också en subjektiv realitet och den manifesteras dessutom i vår fysiska värld. En viktig aspekt som tycks försvinna i den Gemzöes framställning är att man kan ha flera identiteter samtidigt. Man är inte bara en identitet. Man kan vara Rödöbo, jämtlänning, svensk, nordbo, Europé och världsmedborgare på samma gång. I olika kontext är olika identiteter mer väsentliga men alla finns med.

När det gäller synen på genus, män och kvinnor finns det två extrema positioner. Den ena är den biologistiska hållningen eller essentialism som den också brukar beskrivas som. Där antas alla skillnader mellan män och kvinnor kunna förklaras tack vare biologiska fenomen. Gärna med evolutionära förtecken. Den andra ytterligheten blir då queerteorin. Där antas allt vad män och kvinnor vara, kunna förklaras i termer av sociala konstruktioner. Problemet med dessa båda ytterlighetsidéer är att de inte förklarar den komplicerade värld vi befinner oss i. Vi behöver bägge perspektiven. Ibland är det mer relevant att lyssna till biologiska förklaringar och ibland är de socialkonstruktivistiska tankegångarna viktigare, men oftast finns bägge komponenterna representerade i alla fenomen som har med människor att göra. Precis som den förenklade konflikten mellan arv och miljö blir diskussionen om biologi eller sociala konstruktioner en förenkling.
Vi står inför utmaningen om att förena flera hierarkiska nivåer. Detta låter sig inte göras med lätthet. En sådan ansats gör idéhistorikern Ken Wilber i sina arbeten, däribland ”Sex, ecology and spirituality”. (fotnot: För en uttömmande beskrivning av integral teori se Wilber, Ken, Sex, Ecology and Spirituality, Shambala, 2000) Han försöker kontextualisera vår värld. Hans utgångspunkt är att skapa en integrerande förståelse av världen. En slags metateori som han kallar för en integral teori eller ett integralt perspektiv. Wilbers modell av verkligheten är uppdelad i fyra kvadranter. Interior-individuell eller den egna subjektiva upplevelsen (I). Exterios Individuell är subjektet sett utifrån som ett objekt (IT). Subjektet existerar även på en interior kollektiv nivå som Wilber kallar för (WE). Och slutligen kan dessa kollektiv studeras utifrån, då blir det exterior kollektiv (ITS). Sarah Nicholson skriver om integral feminism som bygger på Wilbers teoretiska arbeten. (fotnot: Följande stycke är hämtat från en essä av Sarah Nicholson i Aqual Journal of Integral theory and practice, 2006, vol 1, nr 2. Särskilt sidorna 311-313.) Där placerar Nicholson in de olika feminismerna i ett större perspektiv. Olika feministiska inriktningar har betonat olika saker. Ofta har man framhärdat att förståelsen i en kvadrant är den enda analysen som behövs. Traditionell empirisk forskning bedrivs främst i den övre högre kvadranten. Man studerar en till synes objektiv värld. Studier av manligt och kvinnligt utifrån biologiska perspektiv hamnar tex. Här. Hormoner, kromosomer och fysiologi hamnar här. I den övre vänstra kvadranten är studiet och utgångspunkten den subjektiva upplevelsen av att vara kvinna. Här hamnar tex. Simone de Beauvoir när hon talar om att bli kvinna både är en mental och fysisk process. Blivandet sker i och med kroppen och det integreras på så sätt till en egen unik subjektiv uppelvelse.

Den nedre vänstra kvadranten handlar om hur vi som kollektiv socialiseras till att bli kvinna eller man. Här hamnar queerteori och studiet av hur begrepp som normalitet skapas och vidmakthålls. I den här kvadranten blir studiet av språket som formande faktor väsentlig. Den nedre högra varianten handlar om hur dessa kollektiv manifesteras som grupp i vår värld. Kvinnors förhållande till Politik, ekonomi, produktion/reproduktion, institutioner, barnomsorg etc.

Med en sådan ansats blir det lättare att begripliggöra varför feminismen är så brokig och svårfångad. Det blir också lättare att få syn på i vilken kontext den feministiska och genusteoretiska diskursen oftast befinner sig någon stans. Insikten om vikten av att beakta flera perspektiv samtidigt är än så länge liten i den akademiska och teoretiska diskussionen om genus. Det hoppas jag det blir ändring på framöver.

Referenser:
Ambjörnsson, Fanny, Vad är queer?, Natur & Kultur, Stockholm, 2006
de Beauvoir, Simone, Det andra könet, Norstedts, Danmark, 2001
Gemzöe, Lena, Feminism, Bilda Förlag, Stockholm, 2004
Magnusson, Eva, Psykologi och kön, Natur & Kultur, Finland, 2003
Nicholson, Sarah, Integral feminism, Aqual Journal of Integral theory and practice, 2006, vol 1, nr 2.
Wilber, Ken, Sex, Ecology and Spirituality, andra upplagan, Shambhala, Boston & London, 2000