Så kom inlägget som jag gått och väntat på i tre månader. På DN Debatt (14 januari) skrev fyra kriminologer en artikel med rubriken ”Samhällets fokusering på ungas brott är farlig”. Det är märkligt att det tog så lång tid, men debattredaktörerna kunde väl inte till slut ignorera kompletterande perspektiv. Så här skriver författarna;

”Ungdomsbrottsligheten ökade åren 1950-1975 för att sedan stabiliseras åren 1975-1995 och därefter minska något. Minskningen beror främst på att färre unga begår stöld- och skadegörelsebrott. Våldsbrotten är oförändrade, de flesta av våra indikatorer pekar på att vi inte har fler unga som misshandlar eller dödar i vårt samhälle. Utvecklingen är densamma i våra nordiska grannländer.”

Ungefär vad jag haft på känn. Författarna fortsätter:

”Vi vet att ungdomsbrott domineras av stöld- och skadegörelsebrott och att våld utgör en mindre del. De flesta brott begås fortfarande av pojkar i de yngre tonåren, även om Brås skolundersökningar antyder att flickornas andel ökat något.”

Jag minns alla insparkade skåp i högstadiet. Jag minns inte slagsmålen. Vidare:

”För flertalet av de unga som begår brott är detta något övergående. Men det finns också unga som fortsätter att begå allvarliga brott. Vi vet att dessa ungdomar oftast kommer från resurssvaga familjer.”

Det går i linje med de forskningsrön som talar om att tonåringens hjärna inte är fullt utvecklad vid 16-17 års ålder och som jag tidigare skrivit om.

Och slutligen skriver kriminologerna:

”Det är alltså inte överraskande att uppväxtförhållandena för den absoluta majoriteten av de personer som i slutändan hamnar i fängelse och långvarigt missbruk präglas av resursbrister. Utifrån intervjustudier med ungdomar med omfattande erfarenhet av brottsliga handlingar vet vi att en strategi för att kompensera för dessa resursbrister är att umgås med andra unga som har liknande erfarenheter och därmed att skapa en alternativ gemenskap till familjen. Tyvärr vet vi också att detta ytterligare ökar riskerna för brottsliga aktiviteter.”

De jämnåriga kamraterna och den sociala miljön har stor påverkan menar författarna. Det låter rätt likt Harris tankar om gruppsocialisationsteorin. Alla talar om osynliga föräldrar. Frågan är om det är det som är problemet.