Studio Ett fortsätter sin ambitiösa granskning av psykvården. Den här gången handlar det om missförhållanden på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Samma visa igen. Cheferna mörkar och döljer. De som påpekar bristerna blir utfrysta av kollegor och ledning. Socialminister Göran Hägglund får den otacksamma uppgiften att ta avstånd till missförhållandena, verka handlingskraftig men inte för gnällig om bristerna.  Han vet mycket väl hur svårt det är att centralstyra Sverige även om det är befogat. Myndigheter och institutioner lever sina egna liv.

Idag på DN Debatt skriver professor Henrik Belfrage och överläkare Göran Fransson vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall om den senaste dödskjutningen av en polis i Nyköping. De hävdar att gärningsmannen har hotat läkare, psykologer och behandlare som har velat spärra in honom på slutna psykiatriska avdelningar. De har själva mött polismördaren redan 1999 och har utsatts för hot. Artikelförfattarna menar att ingen vågar stå för en hård bedömning när det är befogat. Eftersom psykiatrin är så oberäknelig och flummig kan man som psykiater inte lita på att psykvården klarar av sin uppgift. Man riskerar på så sätt hot och trakasserier från våldsbenägna patienter.

Jag är lite skeptisk till personer som säger vad var-det-jag-sade åtta år efter en händelse. Varför sade de inte till tidigare om att hot var ett problem inom psykiatrin utan först när en polis dödas? Det luktar populism och sensationssökande tycker jag. På beskrivningen låter det som ingen vågar fatta tuffa beslut. Det undrar jag verkligen om det är sant.

Folkpartiet passar på och lägger fram förslag på förändringar av psykiatrin. Förutom lite mer pengar så kör de på med trygghetskvitto, valfrihetsreform och personliga ombud. Svårt att avgöra tycker jag om de här åtgärderna är det som gör det. Jag tvivlar.

Robsten, Diversifierad, Livet enligt mig och jj.n´s bloggar också i ämnet.