Det frågar sig psykologstudenten Aram Seddigh i senaste numret av Psykologtidningen (nr 13/2007). Han ifrågasätter med rätta vad som egentligen berättigar att vissa kallar sig för den ena eller andra typen av psykolog. Vad innebär det i så fall att bara vara ”vanlig” psykolog frågar sig Seddigh?. Det kan man verkligen fråga sig. Seddigh menar att lite skiljer under utbildningen mellan en x-psykolog och en y-psykolog varför hela prefixgrejen är märklig.  Han efterlyser en större öppenhet inför varjen enskild klient och skriver:

”Det ska vara patientens behov som leder oss in i den behandlingsform som vi använder, inte vårt eget intresse för behandlingsformen”

Men jag är samtidigt kluven till en sådan hållning. Visst ska patientens vilja och motivation styra men det går inte komma ifrån att man jobbar bättre om man arbetar på ett sätt och med en metod som man trivs med. Dogmatism inom psykologkåren borde bekämpas men också acceptansen att vi gör på olika sätt och det är okej. Ett problem är att få personer är så insiktsfulla att de skickar vidare folk när klienten och terapeutens behov går isär.