Etikettarkiv: beslut

Civil olydnad när den är som bäst

106855

Jag har alltid varit svag för civil olydnad. I takt med att jag blivit äldre har jag dock blivit mer mån om att det bör praktiseras med varsamhet. När gatumusikanterna i Göteborg går ut på gatorna och trotsar förbudet mot att spela musik på stan som började träda i kraft i går (i juli) är det ett klockrent exempel på bra civil olydnad. Så här skriver GP:

”Det var i ett upprop på bloggen ”Gatumusik är inget brott” som folk uppmanades att gå ut och ta med sig sina instrument. Hittills har knappt 1300 skrivit under uppropet och en protestgrupp på Facebook kopplad till uppropet har samlat bortåt 6 000 medlemmar. Även på andra sajter och bloggar har uppmaningen spridits.

Avsikten med den nya lagen är att begränsa de tider och platser som gatumusiker får spela på. Det innebär att man inte får spela musik utan tillstånd mellan 11-15 i de centrala delarna av Göteborg. I Nordstaden gäller förbudet mellan 11-17.

På bloggen Gatumusik verkar det som att kraften och glöden i protesterna är kvar och man lovar att fortsätta spela varje dag.

En av argumenten till förbudet är att det är jobbigt för butikspersonal och kontorsanställda som jobbar på Avenyn t.ex. Jag jobbade ett tag på Pocketshop på Plattan och minns att vi suckade över frikyrkopsalmerna i falsett framförd på en elorgel av en gammal tant. Samtidigt svårt att förstå den typen av argument när musiken dunkar i högtalarna i alla affärer överallt nuförtiden. Ofta samma låtar om och om igen från någon mainstream radiokanal. Men det verkar inte folk eller politiker bry sig så mycket om. Nä, istället är det de oborstade gatumusikerna som ska förbjudas liksom de olagliga affischerna på stan. Mot den typen av reaktionärt tänkande behövs det civil olydnad.

PS: Web tv-inslag på GP:s nätplats om gatumusikerna. Rapport däremot förvandlade protesterna till ett feelgood-reportage från pittoreska Göteborg. Suck.

Faran av att mäta för mycket och tro på det

linjal2c

Det finns en pågående tendens i samhället att mäta allt mer och allt fler fenomen. Resultat och effektivitet räknas efter dessa mätresultat. Joakim Molander, dr i filosofi skrev nyligen en bra Understreckare i SvD om den här trenden. Jag citerar:

Under de senaste åren har förvaltningspolitikens huvudinstrument blivit det som på engelska kallas för results based management (resultatstyrning) och evidence based decision making (evidensbaserat beslutsfattande). Trenden har varit stark i hela västvärlden, men fått ett särskilt starkt genomslag i USA, Kanada, Australien, Storbritannien, Nederländerna och Sverige.

och fortsätter:

Grundidén i resultatstyrningen är förhållandevis enkel. Den utgår från att politiker formulerar övergripande mål, som förvaltningen operationaliserar i Specifika, Mätbara, Accepterade, Realistiska och Tidssatta (förkortat SMART) undermål.

Molander beskriver i essän hur den positiva drivkraften att mäta och utvärdera företag och offentliga verksamheter så att de arbetar effektivare och bättre inte alltid leder till kvalité. Han tar välkända exempel från Polisen prioriterar att göra enkla antalet alkoholtester istället för att ta tag i svår brottslighet som är tidskrävande och svårt att utvärdera. Polisen bryr sig mindre om att antalet rattonyktra i trafiken inte minskat trots att antalet alkoholtester ökat.

Ett annat välkänt exempel är högskolorna som får pengar för hur många studenter som ”strömmar igenom” deras kurser. Däremot får man inga pengar om kursen håller hög kvalité och studenterna har lärts sig mycket. Det gör att studenter godkänns för lättvindigt och att kvalitén på undervisningen sjunker. På statvetenskapen på Stockholms Universitet har jag fått insiderinformation om att en ambitiös lärare som underkände 70 % av studenterna på en kurs, blivit tillsagd att minska kraven för att annars får inte  institutionen några pengar.

Samma idiotiska system förhärskar inom vården och inom psykiatrin. Landstinget ger pengar för antalet behandlingar men innehållet i dem bryr man sig lite om. Flera av mina medstudenter som praktiserar inom psykiatrin vittnar om att det mest lönsamma för deras mottagningar är att ta emot en patient och snabbt behandla och avsluta kontakten. Därefter kan patienten som inte blivit frisk komma tillbaka igen, bli behandlad ånyo för ett annat symptom och skrivas ut igen. Då får man maximalt med pengar. Att ge rådgivning på telefon ger inga pengar eftersom ingen ”behandling utförs”.

Den här typen av systemfel är en del av övertron på att mäta och tappa kvalitéten på vägen. Patienter och studenter blir lidande men myndigheter och institutioner känner att man är på rätt väg. Många gånger har de här systemen kommit till i god tro att man ökar effektiviteten och kvalitén, men i själva verket har det ofta motsatt effekt.

Vad Molander inte tar upp är att intresset för KBT hänger ihop med det ökade fokuset på att mäta och utvärdera. Inom psykologin har det blivit inne med evidens och med det menas först och främst mätbara och kontrollerade studier av behandlingsresultat. Evidensdiskussion inom psykologin och psykiatrin är en del av en större pendelrörelse i samhället. Molanders essä är en bra introduktion till det.