Elisabet Södersten, leg. psykolog höll en introduktion till fredspsykologi på Psykologstudent 08. Tyvärr läste hon innantill från sitt manus, vilket gjorde att mycket av innehållet inte gick fram. Flera gånger har jag varit med om att psykodynamiker framträtt på det sättet. Det håller inte. Det är väl bara forskarna som är sämre på att presentera. Jag minns med fasa den Europeiska konferensen för arbetsliv- och organisationspsykologi i Älvsjö. Det var oftast katastrof.

Nåväl. Södersten tipsade om boken ”Peace, conflict and violence” för en introduktion till fredspsykologin. Den är författad av Christie, Wagner och DuNann Winter. Södersten tog upp distinktionen mellan direkt våld och strukturellt våld som mer är ett sammansatt system av strukturer som föder våld. Hon tog också upp den norske sociologen, filosofen och konfliktforskaren Johan Galtung. En fascinerande färgstark person som jag lyssnat på vid ett tillfälle. Han har mer eller mindre skapat freds- och konfliktforskningen som akademiskt ämne. Galtung har föreslagit ett sätt att mäta offren för det strukturella våldet. Genom att räkna antalet människor som hade kunnat räddas till liv om inte dysfunktionella politiska system av byråkrati, korruption, diktatur etc. varit hinder. Södersten hade svårt att förklara på vilket sätt hon ser på hur psykologer kan bidra till fredsforskningen och konflikthanteringen.

Fredsbyggande kännetecknas av sju aspekter menade Södersten. Social rättvisa, mänskliga rättigheter, ickevåld, omfattande alla, civilt samhälle, fredsutbildning och hållbarhet. Riktigt på vilken grund just de här aspekterna valts ut förstår jag inte riktigt.

Det finns inte mycket på internet om fredspsykologi. Dock fann jag en utförlig konferensrapport från Nordplus i Trondheim 2003 som Annika Linné skrivit.