”Hej det är jag som är J, och jag ska undervisa i … Tyvärr har det blivit en del fel i läroboken så här har ni rättelserna på ett separat häfte.”

”Hej, jag heter L det här är psykologiska instutitionen. Det här är ju ett reservupprop så alla ni som är här är reserver, men ni har kommit in. (Tänker tyst för sig själv, jag är så gammal att jag inte ens minns hur länge jag jobbat här).”

Det är fascinerande hur oglamouröst det är att välkomnas till universitetetsstudier. Ingenting om hur sommaren varit. Inget om vad det är vi ska uträtta tillsammans. Varför det är viktigt eller varför jag som lärare brinner för det här ämnet. Vi ska ju trots allt spendera väldigt mycket tid tillsammans under kursen och läsåret. Välkomnanden, presentation av ämnet och oss själva vad vi gjort eller sett, allt detta lämnas åt slumpen. Det blir därför alltid en halvknackig början på läsåret. Man förstår inte ens att man börjat. Första dagen på jobbet eller i skolan kunde vara roligare och bättre förberett. Vi skulle alla kunna gå hem med ett leende på läpparna att nu kör det äntligen igång igen. Eller, vad kul det ska bli att lära sig om det här. Istället hann jag inte ens säga hej till alla i klassen.