Söndag 3 oktober (på nätet) sände Filosofiska rummet i P1 ett program om psykoanalys och ställde sig frågan vad den har att säga oss idag. Som vanligt när det handlar om samtal om psykoanalys så börjar man med Freud och sedan kommer man inte så mycket längre. Det var inget fel på gästerna. Jurgen Reeder författare, psykoanalytiker, Johan Eriksson, psykoanalytiker samt Carin Franzén, docent i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet och redaktionsmedlem i den psykoanalytiska tidskriften Divan var alla intressanta och kunniga. Dock känns det märkligt att ständigt återkomma till Sigmund Freud när man ska prata om psykoanalys idag. Det finns så många som är psykoanalytiskt influerade men som inte ägnar sig så mycket åt den freudianska psykoanalysen. På så sätt skapas en märklig mediabild av psykoanalysen som uråldrig. Psykoanalytikerna har själva en stor skuld i detta, att man ständigt utgår från Freuds verk och liv. Det är som att det inte finns någon nutid eller fortsättning. Det är som att utgå från Marx analyser av samhället för att diskutera socialdemokratins ställning idag. Det skulle inte kännas så relevant. Den mediala bilden blir missvisande. Jag vet inte om det är journalisterna som är för okunniga eller om det är psykoanalysen som marknadsför sig själv på ett bakvänt sätt. Men något är fel.

PS: Jurgen Reeder utkom med boken Det tystade samtalet (Norstedts, 2010) tidigare i år  Här en recension i DN.