Senaste numret av tidningen Camino (sep-november) har ett intressant temanummer om ekopsykologi. Jag medverkar med en krönika om vårt behov som människa av att känna hopp. Såväl i terapi som när vi tänker på miljön och utmaningarna för mänskligheten med klimatet. På fredag 5 oktober kl. 17.30 medverkar jag i ett panelsamtal ”Camino Live på Eco Now-mässan på Müchenbryggeriet. Rubriken är ”Så kan hållbara företag ta hjälp av psykologin”. Här är krönikan i sin helhet.

***

År 2004 gick jag en kvällskurs kallad Världens Eko på Stockholms Universitet. Jag fick se en bild av snösmältningen på toppen av Kilimanjaro. På 100 år hade snön nästan försvunnit. Det var en hårresande bild och en bild som konkretiserade växthuseffektens snabbhet. Bildens budskap kombinerades med hoppingivande fakta. Det finns bra teknik och förnyelsebar energi för att lägga om vårt energisystem men det saknas ännu tillräcklig politisk vilja.

Bilden av Kilimanjaros smältande glaciär var för mig en stark känslomässig upplevelse. En sådan upplevelse som påverkar oss människor psykologiskt och för alltid är vi förändrade. Inte sällan leder dessa upplevelser till handling och gör att vi människor tar ut nya riktningar i våra liv.

Psykoanalytikern Alexander skrev för längesedan om vad som åstadkommer förändring i terapi. Det krävs att klienten får en ”corrective emotional experience” det vill säga en känslomässig och positiv upplevelse i terapin tillsammans med terapeuten, för att verkligen kunna bearbeta svåra livserfarenheter. Hur gärna vi än vill som människor går det sällan att enbart tänka sig fram till förändring. Känslorna måste med.

Psykologin har gång på gång visat i mängder av studier att känslornas roll är central. Men det krävs också positiva erfarenheter, exemeplvis i mötet med en psykolog i terapi, för att nya alternativ och vägar framåt ska möjliggöras. Alarmistiska budskap och bilder aktiverar våra känslor och medvetande vilket är bra. Det kan leda till att vi vaknar upp ur vardagslunken och invanda föreställningar om saker och ting. Men det räcker inte. Katastrofbudskap ger oss inget hopp om förändring eller några strategier för att gå vidare. Inte sällan leder det till vanmakt, apati och desillusionering.

I mötet med klienter är min uppgift inte sällan att vara det ställföreträdande hoppet, som tror att klientens svårigheter kan övervinnas. I perioder är det mitt hopp som för processen framåt och som kan föra klienter mot ljuset i tunneln. Det handlar inte om ett överdrivet peppande som på dagens sociala medier, utan en förvissning om att terapi kan göra livet bättre och en acceptans inför det faktum att det kan ta tid.

Inom miljörörelsen har det efter decennier av domedagsprofetior blivit mer fokus på positiva exempel som kan tjäna som hopp för människor. Utan hopp och utan förebilder som vågar tro på att en annan utveckling är möjlig lämnas människor i desperation och förtvivlan. Det är inget bra sätt för den som vill verka för att skapa ett hållbart samhälle.

Läget är allvarligt. Miljökriserna är många. Men utan hopp och utan positiva känslomässiga upplevelser kommer visionen om ett hållbart samhälle aldrig att kunna genomföras. Vetenskapen behöver den energin för att kunna bli en del av framtidens lösningar på miljöproblemen. Vi människor behöver lite hopp för att våga skrida till handling och en stor portion acceptans.