Det är uppenbarligen inte bara Socialdemokraterna som lider av kollektiva problem, det verkar även handbollsslandslaget göra. Det är sällan jag kommenterar sport på min blogg, men den här gången kan jag inte hålla mig.
Sverige leder mot Polen i handbolls-EM med 20-9 efter första halvlek. Polen är totalt utspelade och Sverige dominerar totalt. Äntligen stämmer det svenska spelet som bara bitvis glimrat till i de tidigare matcherna. Men i andra halvlek punktmarkerar Polen Kim Andersson och Sverige blir handlingsförlamat. Snart är Polen mindre än fem bollar efter. De sista tio minuterna tappar man allt. Trots att man leder med 28-23 så klappar man igneom. Svenskarna slänger bort bollar som vore man juniorer, tar felaktiga beslut och gör obegripliga misstag. Man slutar spela, hjälper inte varandra och hoppas att någon annan ska göra något. I slutsekunderna blir det övertydligt då Sverige har det sista anfallet men ändå inte lyckas skjuta ett skott på mål, utan man blir avblåst för passivt spel. Matchen slutar 29-29, och Sverige är förmodligen borta från semifinalspel. Men vad hände egentligen?
En kollektiv kollaps, där psyket och psykologin spelar stor roll. Ett så bra lag som Sverige med så många proffs ska inte kunna råka ut för detta. Polens taktiska grepp att punktmarkera Kim Andersson är som DN:s Lars Grimlund skriver väntat, och det har andra lag gjort tidigare. Det borde spelarna och coacherna ha en bra beredskap för. Men allt kan man inte heller skylla på förbundskaptenerna. Kim borde till slut självmant gått ut och insett att det här inte fungerar. Det svenska laget tycks ha en obalans där man är för beroende av några spelare. När de sviktar och motståndarna förändrar sin taktik, så blir man vilsna. Det tyder på en otrygghet i gruppen och en disharmoni. Något är inte rätt. Sverige brukar generellt ha stark moral och spelare som tar ansvar för gruppen och laget. Per Carlén, Magnus Wislander, Staffan Olsson, Stefan Lövgren. Men den här gången saknades det.
Det är allmänt känt från psykologin att när man blir för rädd för att förlora och koncentrerar sig mer på det än på att vinna, då agerar man ofta sämre. Det är också sant att ett lag är ett kollektiv och man under press måste stötta varandra. Det gjorde inte svenskarna. Men ett lag består också av individer, och deras enskilda agerande spelar också roll för hela gruppen. Om ett lag är för beroende av någon eller några enstaka stjärnor och dessa underpresterar eller blir bortmarkerade så måste andra spelare känna ett ansvar och inte förvänta sig att någon annan ska ta ansvar. Det fanns ytterst lite av detta i Sveriges spel igår. Om allt låser sig och det inte går att ta en time-out är det läge för desperata saker. Filma en skada, så att det blir avbrott i spelet så att gruppen och spelarna hinner samla sig. Störa polackerna, bråka med dem, eller börja punktmarkera dem ännu mer. Någonting. Men att bara låta spelet bero och se motståndarna äta ikapp försprunget leder till desperation. Det har under tidigare matcher i turneringen funnits tendenser till detta mot Makedonien, Tjeckien och Tyskland. Men matchen mot PolenBeroendet av en ledare eller en spelare för tankarna till svenska fotbollslandslaget som i stunder spelat krampaktigt när Zlatan är med men inte kommer in i matchen. Då låser sig spelet ofta.
Den enda liknande händelse jag kan komma ihåg i modern svensk handbollshistoria, är när Sverige låg under med nio mål efter nervös och usel start i OS-finalen mot Kroatien 1996. Den gången var det en nervös genomklappning i finalen, men pressen var oändligt mycket större den gången.
PS: Sverige har i hockeysammanhang klappat igenom flera gånger mot Vitryssland i OS 2002 och mot Slovakien i OS 2010 t.ex.