För en tid sedan skrev Lars Linder en blänkare i DN Kultur (18/1 sid 4) om min artikel i Modern Psykologi. Alltid roligt när man får beröm för en text och särskilt den här som jag lade ned mycket tid och kraft på. kul att även ett så finkulturellt forum som DN:s Kultursida bläddrar i popuärvetenskapliga blaskor. Hela artikeln ”Därför bråkar alla om KBT” finns att läsa här på min blogg. Här följer DN Kulturs kommentar:
Soffterapin inte alls så försoffad
”Kanske är tiden inne för konstruktiv dialog om psykiatrins medel och mål” – så löd Johan Cullbergs försonliga slutrader i DN Kulturs serie ”Arma själar” om psykiatrins mål och medel i höstas. En smula otippat, eftersom företrädare för olika skolor inom psykologi och psykiatri dessförinnan efter bästa förmåga bankat heder och ära ur varandra. Men kanske var det mer än en from förhoppning, ändå. Den infekterade striden mellan psykodynamisk behandling å ena sidan, KBT och evidensbaserad psykiatri å den andra, har djupa rötter i psykologins historia, konstaterar Jonas Mosskin i nya numret av Modern psykologi (nr 1/10).
Den går tillbaka på urgamla motsättningar mellan humaniora och naturvetenskap, men också mellan terapeutiskt och experimentellt inriktad psykologi. Den mer medicinskt inriktade psykologin har har varit på offensiven på senare år och skaffat sig ett övertag eftersom den är lättare att sätta siffror på. Men psykodynamikerna är inte uträknade. Det amerikanska psykologförbundet har nyligen antagit mindre snäva definitioner för vad som räknas som vetenskaplig ”evidens”; dit ska också räknas långvariga – men mer svårmätbara – terapeutiska yrkeserfarenheter på soffan.
Mosskins artikel är det klart intressantaste bidraget i en ny tidskrift som ännu söker sin form. Den vill blanda högt och lågt men något i mixen skär sig. Veckotidningsfrågor som ”Vilken typ är du –
testosteronmänniskan eller serotoninindividen?” låter mer vulgärvetenskap än populärvetenskap.LARS LINDER