Etikettarkiv: kultur

Psykologer tittar på film visar No country for old men

200px-No_Country_for_Old_Men_posterTisdag 9 mars är det dags för Psykfilm att ta sig an våldet och aggressivitetens mekanismer. 2007 kom brödernas Cohens brutala film No country for old men, baserad på författaren Cormac McCarthys roman med samma namn.

I den skildras ett våldsamt Texas och ett Amerika i långsamt förfall. En man (Josh Brolin) hittar en väska med 2 miljoner dollar i öknen efter ett överfall. Frestelsen att ta pengarna blir för stor. Snart har han en pageprydd och hårdkokt typ (Javier Bardem) efter sig. Beväpnad med såväl basebollträ som automatvapen sker nu en jakt i gränstrakterna mot Mexico. Sheriffen (Tommy Lee Jones) försöker hålla ordning men våldsspiralen visar sig omöjlig att stoppa. Vi möter en urspårad och brutal manlig aggressivitet i ett land där avståndet och förtroendet mellan medborgarna eroderat. Filmen vann 4 Oscar bland andra för bästa film och bästa regi.

Efter filmen blir det ett samtal med Åsa Sandell, kulturjournalist, författare och fd. proffsboxare. Till diskussionen kommer även Tomas Böhm, psykiater, psykoanalytiker och författare. Böhm har bland annat skrivit böcker om hämnd och folkmord.

Biljetter köper du som vanligt i infokassan på Kulturhuset vån 0, på telefon 508 315 08 eller på nätet: Entré 80 kr. Filmvisningen och samtalet äger rum i hörsalen på våning 3 i Kulturhuset.

Varmt välkomna!

PS: Gå med i Psykologer tittar på film på Facebook.

Mosskin.se fyller tre år!

jonas

I helgen fyllde Mosskin.se tre år. Det är på många sätt en kort tid samtidigt som det varit en märklig resa för mig personligen. Det gensvar som jag fått på bloggen och mitt skrivande har varit över förväntan. Bloggen har dessutom gjort att jag fått tillbaka intresset för att skriva (jag hade en paus under 2006) och utvecklat mig stilistiskt. dag formulerar jag mig mycket snabbare och skarpare. Med cirka 120 bloggprenumeranter och 100 unika läsare/dag har den här enkla bloggen blivit en smula inflytelserik. Iallafall om man får tro på statistiken på inflytande.se.

Att blogga är att ständigt bli förvånad. Nu senast har plötsligt många läst min utförliga text om Paul Watzlawicks klassiska bok ”Vad är förändring”.Många läsare är trogna och läser noga och länge vilket känns kul.

Även om jag gör mycket annat och bloggen delvis fått lägre prioritet återvänder jag ständigt till den och till er som läser. Mitt intresse för psykologi och kultur börjar på bloggen och tar sig vidare ut i världen härifrån.

Den 20 februari 2007 skrev jag så här och det gäller i stort sätt fortfarande:

I två år har jag funderat till och från att starta Mosskin.se. Flera saker har lett fram till det. En tilltagande rastlöshet över att vara passiv läsare. En djupare känsla att jag har något att säga. Kort och gott; Jag saknar ett forum som passar mig. Det här blir ingen blogg om lunchskildringar mellan föredrag. Det blir inte heller en blogg där jag tycker ditten och datten. Men likväl kommer jag skriva, tänka och fundera. Jag kommer berätta om psykologi, ekonomi, kultur och politik. Kort sagt allt det som jag är intresserad av. Som psykologistudent vill jag skapa diskussion kring frågor som det inte finns tid till att ta upp på seminarier och föreläsningar. Om jag har ett kall så är det att sprida psykologiska tankar och teorier till allmänheten. Mer prat leder förhoppningsvis till intressantare resultat och bättre teorier. Det är min vision.

Nu börjar Mosskin.se.

En reflektion jag får är att det för tre år sedan inte fanns ett psykologiskt samtal på internet. Sedan dess har mycket hänt och idag är vi åtminstone 20-30 personer som bidrar till att hålla liv i detta. Och fler blir det förhoppningsvis under de närmaste tre åren. Nu fortsätter vi.

Relationen mellan TV:s dokusåpor och psykologi

jonasIdag (tisdag 1 december, drygt 8 minuter in) blev jag intervjuad av SVT:s Kulturnyheterna och pratade om relationen mellan tv och oss som psykologiska varelser. Kobras sände ikväll ett mycket intressant program om reality-tv med anledning av att det är tio år sedan Big Brother sändes för första gången. I inslaget intervjuas bland andra några dokusåpapsykologer som är med vid castingen till tv-programmen.

För mig var Robinson en större grej. Jag minns fortfarande hur gymnasiets alla fester började tidigast klockan nio på lördagkvällen efter som alla följde Robinson och sedan gick ut och snackade om veckans avsnitt. Jag föjde de fyra första åren av Robinson, innan jag tröttnade på att intrigera och det sociala och psykologiska aspekterna tonades ner och det bara var konstgjorda tävlingar hela tiden. Producenterna blev för klåfingriga och interagerande för mycket i skeende och tappade det som var verkligt gruppsykologiskt intressant.

En smula vinterblek funderade jag i intervjun om tv:n kanske egentligen får symbolisera allt i våra liv. TV:n får tjäna som ett omedvetet brus i våra liv där alla våra fantasier och begär spelas upp framför oss. Vi slipper själva uppleva alla dessa intryck och stimuli utan vi försöker reglera det i bästa möjliga mån. Vi får en relation till sådant som vi inte utsätts för men som vi ser andra göra. Personligen tror jag dock att TV:s storhetstid är över och att det istället är internet, Facebook, Twitter, bloggar och den ständiga uppkopplingen via mobiltelefonen som idag påverkas oss människor mer än tv. Vi har bara sett början av utvecklingen mot ett realtidsnu som alla våra vänner och bekanta observerar.

Om Apan och vår tids rädsla för män

apan

Förra fredagen var jag på premiären av Jesper Ganslandts nya film Apan. Filmen har sannerligen en obehaglig stämning från första scenen till den sista. Det är en klaustrofobisk känsla att befinna sig i en bil med en vrickad Olle Sarri (spelar fantastiskt bra) och där en närsynt kamera gör att man sällan får något perspektiv överhuvudtaget. Sarri gestaltar vårt psykes förmåga till bortträngning (som psykoanalytikerna tjatat om i över 100 år) och det irrationella beteende som en person i djup kris och chock ofta visar upp.

Jonas Holmerg skriver tankeväckande på FLM-bloggen om en annan aspekt av filmen, nämligen vår tids rädsla för män:

Ett vanligt sätt att skapa spännande scener bygger på asymmetrisk information: vi som publik vet något som rollfiguren inte vet. Att någon är på väg i korridoren, att den snälla taxichaffisen faktiskt är en utklädd lönnmördare eller att den viktiga mikrofilmen ligger gömd i bläckpennan som ingen bryr sig om.

Men ibland är det ännu läskigare att inte veta någonting alls. Som i bröderna Dardennes Sonen, där Olivier Gourmets snickare smyger bakom buskar och spionerar på en kille i yngre tonåren. Eftersom Gourmet, bröderna Dardennes ständigt lika lysande huvudrollsinnehavare, ser ut som den typiske illdådaren – lite som Anders Eklund och Joseph Fritzls okända kusin – säger fördomsprofilen att det är något mycket lurt med hans beteende. Planerar han att klubba ner och stänga in honom någonstans? Eller något ännu värre?

I Apan har Falkenbergskildraren Jesper Ganslandt inte bara hämtat det ryckigt realistiska formspråket från de belgiska bröderna – filmen inleds med samma läskiga förvirring som Sonen. Olle Sarris körskolelärare irrar runt i Stockholm och till en början fattar vi ingenting. Han är otrevlig, försenad, skäller ut en elev och åker plötsligt till tennisbanan istället för att jobba.

Samtidigt som han spelar alldeles för aggressivt för att hålla bollarna innanför baslinjen sneglar han mot tonårskillen på banan bredvid. Och i duschrummet kan han inte slita blicken från hans muskulösa rygg.

Det är något skrämmande med en man som blänger på en tonårskille, även om vi inte vet varför han gör det. Eller kanske just för att vi inte vet. En irrationell man som sneglar, mer behövs inte för att skapa enorma obehagskänslor. Den anonyme mannen är vår tids bergatroll.

Holmberg har rätt. Det anonyma manliga våldet är väldigt hotande, även för oss män. Tänk bara på fotbollsklackarnas testosterongrabbar och Medborgarplatsen kl. 3 på natten så förstår ni vad jag menar. Mannens aggressivitet är ett angeläget ämne och det borde jag såklart ha ett symposium om någon gång på Psykologer tittar på film. I väntan på det kan jag bara rekommendera alla att se Apan på bio, för maximal klaustrofobisk känsla.

Läs även Maaret Koskinens träffsäkra recension i DN.

Karin Johannisson om den svenska psykvården

16530938

Idéhistorikern och författaren Karin Johannisson inleder idag på DN Kultur artikelserien ”Arma själar” om den svenska psykvården. För att vara skriven av henne tycker jag att det är en vek och diffus artikel som ger sig uttryck för att vara djärv och ifrågasättande men som varken kommer med något nytt perspektiv eller innehåll. Artikelrubriken är ”Frågan kvarstår om hur själen ska läkas?”. Svaret på den frågan lämnar Johannisson. En smula konkretion i resonemang hade jag önskat. Jag gissar att DN Kultur kommer föra den här ”debatten” utan att kända företrädare för varken psykologin eller psykiatrin kommer komma till tals. Det känns en smula symptomatiskt. Det där med psykologi det kan ju alla. Det handlar bara om sunt förnuft…

För övrigt är Jesper Walderstens illustration klockren.

Psykologer tittar på film visar Mandomsprovet

graduate062008

Tisdag 13 oktober kl 19 är det dags för nästa Psykologer tittar på film. Då visas klassikern Mandomsprovet (1967) av Mike Nichols. En ung Dustin Hoffman går ut college och är förvirrad på gränsen till vuxenvärlden. Han glider omkring och får ihop det med mamma och dotter Robinson. En klassiker med musik av bland andra Simon & Garfunkel. Filmen väcker tankar om hur det är att bli vuxen då och nu men också hur komplicerad relationen mellan mor-dotter kan vara.

Gäst är psykologen och psykoterapeuten Margareta Berggren. Hon är erfaren terapeut med gestaltbakgrund som bland annat medverkade i tv-programmet Bullen på SVT och i Dialog på SR, där ungdomar fick ringa in och berätta om sina problem.

Biljetterna köper du som vanligt på nätet eller i infokassan på Kulturhuset eller via telefon 08-508 315 09.

Välkomna!

Anna Odell berättar själv om varför hon iscensatte en psykos

2318798708

I söndagens DN Kultur skriver Anna Odell med egna ord om bakgrunden till sitt konstverk. Hur hon tänkte och varför hon gick tillväga som hon gjorde. I slutet av artikeln skriver hon om det massmediala stormen mot henne och om psykiatrins och psykologernas tvivelaktiga sätt att bemöta och förstå hennes avsikter:

Den upprörda debatten kring mitt verk kretsade länge kring vad som är konst och vad konst får vara, vilket jag tycker är en viktig och intressant diskussion. När den diskussionen sedan en tid tillbaka har börjat nyanseras känns det därför angeläget att vi får en debatt om vad psykiatri är och vad psykiatrin får göra.

Jag har också med det här projektet ännu tydligare insett hur stigmatiserande psykisk sjukdom är i vårt samhälle. Under förra hösten ringde jag till flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojekt. Jag talade om att det bland annat gick ut på att under ett dygn iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som jag talade med trodde inte att jag skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade mig också för att jag skulle kunna bli sjuk om jag spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på mig när jag avslöjade att jag inte var sjuk. Dessutom menade flera att det jag planerade att göra kunde tyda på att jag fortfarande hade ohälsa kvar.

Är man sjuk om man väljer att spela sjuk? Den offerroll man lätt får sig tilldelad som psykiskt sjuk fortsätter ofta att hänga kvar även efter att man tillfrisknat. Psykologer och andra har i den mediala debatten påstått att det jag gjort skulle vara bra för mig, som ett sätt att bearbeta ”mina traumatiska upplevelser”. Men för mig är konst inte terapi. Som konstnär intresserar jag mig för mellanmänskliga relationer, för dolda samhällsstrukturer, för mitt eget och andras beteende i förhållande till olika former av makt. När personer i vården bestämmer att det jag gjort är en bearbetning av ett trauma tycker jag på sätt och vis att de missbrukar sin makt – de påstår att jag inte är ”klar” nog att veta vad jag håller på med.

Ju mer jag har arbetat med projektet desto tydligare har det för mig blivit hur omedveten personalen inom psykiatrin är om att de alltid befinner sig i ett överläge – och att det jag gjort skapat en explosiv förskjutning i den maktbalansen.

Det som slår mig är psykologernas von oben-attityd. Att psykologer skulle veta varför någon är klar med sin bearbetning eller inte blir i bästa fall en välvillig paternalism, i sämsta fall en konserverande och fördomsfull på vad som är normalt och riktigt. Det går inte en vecka utan att jag hör psykologer och psykologstudenter föra fram de här bror-duktiga attityderna om hur folk ska vara. Det liknar ibland politiker som vet bättre än vanligt folk (och då menar jag inte Göran Hägglunds ”verklighetens folk”). Det här  sättet att resonera retar mig verkligen.

Gratis?, en antologi om skapandets villkor

9789197491990

Förra veckan var jag på releasen för ”Gratis? – om kvalité, pengar och skapandets villkor” (Volante). Redaktör är Per Strömbäck och mannen bakom är Tobias Nielsén som driver Kulturekonomi. Elva skribenter försöker diskutera Internet, upphovsrätt och om gratis är framtidens modell för allting.

Även om jag läst och hört det mesta förut så är boken läsvärd. Särskilt för alla som följer debatten om fildelning men som inte följer initierade bloggar och diskussioner på nätet. Samtidigt är boken främst en uppsamling av vad vi redan visste för g-12 månader sedan. Tempot i utvecklingen är enormt vilket gör att Twitterhypen, Spotify och Piratpartiets framgångar inte hunnit in i antologin. Men, men.

Om jag ska lyfta fram några bidrag blir det Sara Öhrvalls (från Bonniers) text om mediebolagens förändrade roll liksom journalisten Andreas Ekströms pessimistiska syn på framtiden där kulturen går tillbaka till en mecenatfinansiering.

Mest intresseväckande tycker jag Daniel Johanssons essä där han skriver om musiken och framtidens internet (utdrag här). Han redogör för snåriga begrepp som den semantiska webben och argumenterar övertygande om att en av de starkaste drivkrafterna på Internet har varit decentralisering. Detta borde också återspegla sig i framtidens affärsmodeller, men det har vi inte sett lika mycket ännu. Han skriver också att vi håller på att gå från ett exemplarparadigm till ett användningsparadigm.

Antologin har fått uppskattande anmälningar i SvD, Kulturnytt, Borås Tidning. Västerbottens Tidning. Kulturbloggen har gjort ett utförligt referat av de flesta texterna för den som inte orkar läsa. Kulturbloggen konstaterar:

Jag kan beklaga en förändring som försvagat upphovsmäns ställning och rättigheter, inte lika grundmurad i vårt samhälle som privat äganderätt vilket jag trodde tidigare. Men det var i ett annat årtusende och det känns avlägset även om det inte gått så många år. Boken ”Gratis?” pekar dock framåt och det känns faktiskt upplyftande att läsa så genuint bra texter, vettiga åsikter och argument.

Domen mot Anna Odell

3000170251

Så blev Anna Odell dömd till 50 dagsböter för våldsamt motstånd och ofredligt förfarande. Våldsamt motstånd är ju svårt att bedöma men annars är det en märklig dom som rimligen borde prövas i en högre instans. Fast den borde aldrig hamnat i rätten från början. I Studio Ett (måndag) kommenterade psykiatern David Eberhard och DN:s Maria Schottenius. Läkaren Eberhard (som gjorde anmälan) var såklart positiv till domen, Schottenius mer kritisk. Domen signalerar symbolpolitik. Särskilt när man återupplivar gamla lagar från 1940-talet som ”oredligt förfarande”. kulturkritikern Bo Madestrand kommenterar i DN:

Det märkliga är att hon ändå fälls för oredligt förfarande, med motiveringen att hon ”åsamkade Norra Stockholms psykiatri omotiverad vårdkostnad, låt vara inte till ett så högt belopp som anges i åtalet”. Hur mycket, igen? Jo, just det: 35 kronor och 20 öre…

…Men rättegången mot Anna Odell handlar naturligtvis om mer än pengar. I förlängningen kan domslutet sätta käppar i hjulet såväl för den fria konsten som för den undersökande journalistiken.

Claes Borgström menade efter domen att risken för den grävande journalistiken är försumbar – de flesta redaktioner skulle klara av ett bötesbelopp på ett par tusenlappar. Men det är inte riktigt det det handlar om. Om det nu finns ett prejudikat på att den här sortens journalistik är olaglig skulle det inte längre vara etiskt försvarbart att arbeta under täckmantel.

Det är en inskränkning i yttrandefriheten som måste väga tyngre än allmänhetens behov av att knäppa Anna Odell på näsan.

Det är bara att hålla med. Ulrika Knutson och Carl Johan de Geer har olika uppfattningar och håller inte med varandra. Konstfack skramlar ihop till skadeståndet , advokat Claes Borgström funderar på att överklaga. Åsa Mobergs och Torsten Kindströms menar i SvD att Anna Odell ger psykiskt sjuka hopp.

Clemens Poellinger skriver i SvD:

Jag efterlyser ett sinne för proportioner. Varje november tolererar det öppna samhället nazistiska manifestationer under Karl XII:s dödsdag. Nästan varje match mellan AIK och DIF kräver massiva polisinsatser. Hur ofta skapar eleverna på Stockholms konsthögskolor problem för offentligheten med sina projekt?

Återigen är det bara att hålla med. Nåväl. Sista ordet är nog inte sagt när det gäller psykiatrin och Anna Odell.

Persbrandt och den förbjudna aggressiviteten

277px-Mikael_Persbrandt_Close_up

I söndagens Expressen (sid 32-33) är jag intervjuad och kommenterar fenomenet Beck och Gunvald Larsson. Eller snarare fenomenet Mikael Persbrandt om du frågar mig. I Christoffer Brasks ambitiösa artikeln om Beckfilmerna är jag en av många som kommenterar. Eftersom artikeln inte ligger på nätet citerar jag några rader:

”Jonas Mosskin, psykolog och initiativtagare till filmklubben Psykologer tittar på film, menar att ”egentligen är den här typen av alfahannar ute”. Men säger sedan:

– När man ser Mikael Persbrandt i de här filmerna – och annars också – visar han lite av den förbjudna aggressivitet som moderna män inte får visa. Det är tabubelagt att visa aggressivitet i vårt samhälle. Män kan göra det i trafiken och på fotbollsmatcher, men aldrig annars. Han är det vi skulle vilja vara men inte vågar. Samtidigt som han är det lite för mycket.

Förklarar det att även kvinnor gillar Gunvald Larsson?

– Det var någon som sa: ”Han är en sån som man vill ligga med”. Jag tror att det är kittlande för både män och kvinnor, man tycker att de här könsstereotyperna är häftiga. Sedan kan man fråga sig hur häftigt det är efter tre veckor i en relation”.

Mitt förhållande till Beckfilmerna är svalt och jag har oftast tröttnat framför TV:n över den simpla dramaturgin. 90-tals filmerna med Gösta Ekman håller en helt annan nivå för att inte tala om böckerna av Sjöwall/Wahlöö. Där är Gunvald Larsson den mest intressanta karaktären som förändras över tid och blir alltmer komplex. I 2000-talets Beck har de här nyanserna skalats bort och kvar har vi en fullfjädrad Persbrandt som lever ut (även om han spelar över då och då) den manliga aggressiviteten. Han blir en slags symbolfigur, en gladiator som härjar runt och gestaltar de mörka sidor av testosteron och konkurrens som inte tolereras idag. Undantaget är på helgnätterna där alkoholen blir en ursäkt för att leva ut underliggande drifter.

Precis som kulturbloggaren Kalle Lind säger i artikeln tror jag att folk blandar ihop Persbrandt och Gunvald Larsson. Det är intimt förknippade med varandra. Myten om Persbrandt är i och för sig mycket större än Beckfilmerna även om den har gjort honom populär bland vanligt folk.

Man kan fråga sig varför aggressivitet blivit ett tabu idag. Jag har inget bra svar. En ytlig förklaring skulle kunna vara att dagens människor inte alls är fysiskt aktiva eller behöver använda sin aggressivitet för att överleva. Det var inte många generationer sedan som jakt var en naturlig del av varje mans vardag. Sexualiteten känns inte längre som det viktigaste tabu, inte på det sätt som gjorde att psykoanalytikerna med Freud i spetsen upphöjde dess roll. I dag är aggressivitet och normbrytande beteende mer känsliga tabu. Vad tror ni andra?

PS: För övrigt är jag ju ännu inte färdig psykolog för den som undrar.