Psykoanalytikern Clarence Crafoord är precis som jag litteraturintresserad. I hans bok ”Barndomens återkomst” försöker han gå till botten med tre kända författares barndom, nämligen Marcel Proust, August Strindberg och Selma Lagerlöf. Boken gavs ut 1996 och i den försöker Crafoord spåra centrala barndomsteman som återkommer hos dessa författare i bok efter bok. Hans språk är en aning omständligt, spekulativt och har en dragning åt det litteraturhistoriska hållet. I början var jag irriterad över de fantasifulla tolkningarna. Boken är full av psykolanalytiska termer och har ett språkbruk som kändes främmande för mig. Det fick mig att lägga den åt sidan och gå till språkbrukets ursprung; herr Freud. Efter att ha läst en bit i ”Drömtydning” kom jag in i terminologin och återvände till Crafoords bok. Läs mer →