I senaste numret av Psykologtidningnen (nr 6, 2007) diskuterar Håkan Svenbro evidensparadigmet inom psykologin. Svenbro har skrivit boken ”Det biografiska perspektivet – människosyn och behandlingsarbete” I artikeln tar han upp de aspekter som faller utanför ramen när vi standardiserar metoder och behandlingar. Svenbro riktar in sig bland annat på svårigheterna att mäta på ett adekvat sätt. ”På en skala 1 till 10 hur mår du idag?” ger oss lite eller grunda föreställningar om hur detta utvecklas över tid. Och vad betyder det vi mäter egentligen? Svenbro är inne på att evidensbasera evidensparadigmet men inser omöjligheten i ett sådant företag. Han avslutar:

Vi får inte förtrollas av den precission som evidensparadigmet utlovar, utan försöka se vilka delar av verkligheten som detta paradigm förpassar till osynlighet och glömska. I annat fall kommer vi – med ödesdigra konsekvenser – bara att bidra till en maskinaliserad människosyn.

Svenbros artikel är omständlig men belysande. I sak håller jag med även om jag tror att det är än fler brister med evidenstänkandet än vad Svenbro tar upp.