Maciej Zarembas tredje och avslutande artikel om kränktheten som fenomen i det svenska samhället tar upp ledningsproblematiken på Lärarhögskolan. Precis som jag skrev i förra inlägget är ledningens- och samhällets sätt att hantera kränkta personer och rättshaverister det verkliga problemet. Zaremba utvecklar det här i den sista artikeln och kommer till den rimliga slusatsen att det är ett pris vi får betala för demokrati och öppenhet när vem som helst kan känna sig kränkt. De knäppa är inte att man känner sig kränkt det märkliga inträffar när myndigheter, organisationer och rättssystem låter en diffus känsla av kränkhet (utan motivering), hos vem som helst blir samhällets måttstock. Den omvända bevisbördan är en god men naiv tanke eftersom vi alla är så olika.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att tänka på alla de människor som ringer till Ring P1 och beklagar sig och känner sig kränkta. I bästa fall kan Ring P1:s existens motiveras av att det svenska samhället sparar in miljontals pengar på att människor använder det forumet för att uttrycka sin kränkthet istället för att driva kostsamma rättsprocesser.