Jag blev tillfrågad att skriva en krönika för Psykologtidningen och resultatet är nu publicerat i senaste numret (nr 11/2009). Där försöker jag få psykologkåren att lyfta blicken från det förhärskande individfokuset som råder oavsett om man är psykodynamiskt- eller KBT-inriktad och börja intressera sig för Bloggar, Facebook och sociala medier. Här är texten i sin helhet.
SOCIALA MEDIER FÖRÄNDRAR PSYKOLOGYRKET
Just nu pågår ett gigantiskt mänskligt psykologiskt experiment kallat Facebook. 270 miljoner människor deltar världen över, varav över 2,6 miljoner i Sverige. Miljontals människor berättar om sig själva via sociala medier såsom bloggar, Facebook, MySpace och Twitter. Men inget vet på vilket sätt det påverkar oss psykologiskt och socialt på längre sikt. Det märkliga är att få i den psykologiska världen tycks reflektera över att utvecklingen även förändrar psykologyrket i grunden. För hur ska psykologer förhålla sig till klienter som vill vara ”vän” med dem på Facebook? Vad händer med idén om att psykologen ska vara neutral, när klienterna i detalj kan studera de digitala fotavtryck som vi lämnar efter oss på Internet. Och vad säger vi om att bli betygsatta av patienter och anhöriga på forum som t.ex. Doktorguiden.
Idag sveper ett enormt realtidsflöde in i behandlingsrum och kliniker. Med några klick på mobiltelefonen kan vem som helst kolla upp vad som helst om vem som helst. Den här möjliga öppenheten väcker både fascination och fruktan hos psykologer. En del psykologer väljer att inte synas alls. De raderar gamla synder på dejtingsajter och skaffar sig hemliga nummer. Andra som t.ex. jag själv deltar fullt ut och ser möjligheter. Gränser mellan arbete och privatliv blir otydligare i många människors liv. Tidigare i år blev det en del snack om personalrekryterare som dubbelkollar kandidaterna på Facebook samtidigt som andra får sina jobb tack vare just sina kontakter. Internationellt finns en del studier om hur Internet påverkar människor psykologiskt men i Sverige har det varit osedvanligt tyst.
Så vad vet vi då om t.ex. Facebook? I Sverige är knappt 30 % människor aktiva där och andelen äldre ökar snabbast. Vi har i genomsnitt 110 vänner på Facebook fast vi har bara nära konversation med 6,6 av dessa[1]. Det ligger nära tidigare vänskapsforskning som brukar landa vid 4-5 nära vänner och den fysiska gräns som tidigare forskning dragit vid maximalt 150 bekanta. Fler än så hinner man inte med. Många spekulerar i att den gränsen för antalet bekanta håller på att förskjutas i en digital tidsålder. En annan studie indikerade att vissa personer blivit mer svartsjuka på Facebook tack vare att tekniken gjort det lättare att spionera på nära och kära[2]. Många har även påtalat att kommunikationen är en smula narcissistisk. Vi ombeds hela tiden svara på frågan vad gör du nu? Skräckscenariot att vi blir mer asociala på nätet verkar inte stämma. Flera studier har visat att bloggare har fler sociala kontakter i verkliga livet än de som inte bloggar[3]. Men hur är det med kvalitén på den tid vi umgås med nära vänner och familj. Om man ska tro sociologen Putnam så bowlare nu åtminstone amerikanerna ensamma och det gör förmodligen svenskarna också[4].
APA publicerade nyligen en utförlig genomgång där man diskuterade hur den nya tekniken påverkar psykologiutbildningen, forskningen och psykologrollen[5]. Idag har forskare tillgång till nya insamlingsmetoder och kan lättare göra specialiserade urval till studier bortom de vanliga amerikanska collegestudenterna. Samtidigt ökar risken att samhället blir alltmer segregerat eftersom vi hela tiden kan välja vår egen lilla värld även på Internet. Andra utmaningar som APA tar upp är att centraliserade datasystem på Internet ökar risken att journaler kommer på villovägar. Men konfidentialiteten är kanske även ett problem för psykologen. När allt syns och lagras på nätet är det lätt för klienten att komma nära inpå behandlaren genom att t.ex. fejka en alias.
APA efterlyser uppdaterade yrkesetiska regler för en ny tid. Det digitala samhället har förändrat maktbalansen mellan klient och psykolog när informationstillgången är större. Det ställer förnyade krav på hur vi ska tolka och förhålla oss till yrkesetiska principer som utarbetats i ett predigitalt samhälle.
Psykologin måste släppa individperspektivet och titta på det sociala kontext som vi är inbäddade i. Det krävs nya angreppssätt för att förstå den spel- eller porrberoende som med ett klick i mobilen kan fortsätta med ett destruktivt beteende. Vad händer med behandlingens effektivitet när självskadande personer ger varandra tips på nätet hur man ska gå tillväga?[6] Vi måste möta unga människor som är blyga och rädda för att exponera sig själv på nätet som kompisarna gör. Vi behöver fler studier, mer kunskap och duktiga psykologer som förstår att tolka det nya samhälle vi lever i. Är ni redo?
/Jonas Mosskin
PS: Läs även Nicholas A. Christakis & James H. Fowler, Connected: The surprising power of our social networks and how they shape our lives, (2009) Little, Brown & Company
[1] K. Lewis and others, ”Tastes, Ties and Time: A New (Cultural, Multiplex, and Longitudinal) Social Network Dataset Facebook.com”, Social Networks 30, (2008): 330-342
[2] Emily Christofides, Amy Muise, Serge Desmarais, ”Information Disclosure and Control on Facebook: Are They Two Sides of the Same Coin or Two Different Processes?” CyberPsychology & Behavior. June 2009, 12(3): 341-345.
[3] James R. Baker, Susan M. Moore. ” Blogging as a Social Tool: A Psychosocial Examination of the Effects of Blogging”, CyberPsychology & Behavior. December 2008, 11(6): 747-749
[4] Putnam, Robert, Den ensamme bowlaren, SNS Förlag, 2006
[5] APA ”How technologies changes everything (and nothing) in Psychology”, American Psychologist, juli/augusti (2009)
[6] J.L. Whitlock, J.L Powers, and J. Eckenrode, ”The virtual Cutting Edge: The Internet and Adolescent Self-Injury”, Developmental Psychology 42, no. 3, (2006): 1-11