Jag hittade en intressant essä i Eurozine nr 6/2009. Den är skriven av den kroatiska författaren Slavenka Drakulic och handlar om hennes komplicerande förhållande till Serbien och serber trots att det är många år sedan Jugoslavienkrigen pågått. Några serbiska ungdomar på en gata i Wien får henne att inse att hon inte besökt Belgrad sedan sommaren 1991. Drakulic skriver som vanligt intelligent och vasst. Men hon har samtidigt en irriterande tendens att bli emotionell och personlig över alla politiska och historiska kopplingar som hon gör. Hon varvar lysande betraktelser med enklare argumentation som känns onödig. I essän tar hon upp de serbiska ungdomarnas moraliska skuld för fädernas oförätter och jag håller inte med henne. Det är nästan alltid serberna som förnekar sin historia i Drakulic framställning. Aldrig kroater eller bosniaker.

Nåväl. Själv har jag inte varit i Belgrad sedan två sommarmånader 2001. Men det är en annan historia.