AGSLO-seminarium om coaching

section_coaching

Fredagen den 6 februari deltog alla på Organisationspsykologerna i AGSLO:s seminarium om coaching. Det var det sista av tre seminarium som AGSLO anordnade i vintras. Ett 40-tal personer hade samlats för att prata under rubriken Coaching – individualiserad ledarutveckling i tiden? Magnus Larsson, fil.dr., psykolog och verksam i Köpenhamn och Lund höll en översiktlig introduktion till coaching och min chef Johan Grant deltog som reflektör och sparringpartner.

Larsson gjorde en fyrfältare där det enligt honom grov sätt finns två dimensioner som de flesta coacher kan placeras in i. Det handlar dels om fokus för coachingen är prestation eller insikt. Den andra dimensionen handlar om fokus är på individen eller på organisationen. AGSLO och i viss mån Organisationspsykologerna betonar då främst insikt och organisations- och systemperspektiv. De flesta coacher har istället ett individperspektiv med inriktning på prestastioner.

Larsson gjorde ett uttalande som jag tycker väl beskriver hur jag själv tänker kring det här. Han menar att det är svårt att se den organisatoriska verkligheten. Det beror på att organisationer är komplexa, icke materiella och abstrakta i någon mening. Många människor och organisationer är också upptagna av normativa frågeställningar. Man talar om hur det borde vara istället för hur det är. Diskrepansen däremellan blir en sorts inkongruens som ställer till det. Larsson tog även upp att den organisatoriska verkligheten har mycket risk och ångest inom sig som i sin tur leder till fantasier. Som Gervase Bushe skriver i sin bok Klart Ledarskap:

Det man inte vet hittar man på.

Larsson talade också en del om frågan huruvida coacher ägnar sig åt symptomlindring av dysfunktionella system och organisationer istället för att åstadkomma verklig förändring. Larsson lånade ett sätt att beskriva coaching från The Grubb Institute. De brukar tala om att man som coach jobbar med ”person in role”. Alltså hur en person (ledare så vanligtvis) påverkas av den roll, funktion, uppgift och auktoritet som innefattar en särskild roll.

En annan ganska provocerande tanke som Larsson förde fram är att när du möter en person som du coachar så har du framför dig hela organisationen. Larsson och flera med honom menar att det här öppnar upp för ett sätt att tänka som både är bildligt och bokstavligt. När man möter en individ som jobbar i en organisation så möter du också en representant för denna organisation. Det handlar om ytliga saker som kläder, utseende och sätt att föra sig. Men det handlar också om de idéer, tankar och känslor som personen uttrycker förutom att de är unikt individuella även är tankar och känslor som existerar och är tillåtna i organisationen. Det kan vara abstrakt att tänka sig det närt man pratar om en organisation men pratar man istället om en familj eller en viss typ av kultur så blir det genast mer begripligt.

Larssons sätt att beskriva det här och Johan Grants efterföljande reflektioner skapade en bra grund för att förstå vad som skiljer olika perspektiv på individuella kontakter och coaching specifikt. Grant lyfte fram faran med alltför indvidualiserande förklaringar på individers problem. Problemen existerar ofta i ett organisatioriskt kontext. Att arbeta i en dysfunktionell, destruktiv eller meningslös organisation kan locka dig att söka stöd och plåster på såren. Som coach riskerar du då att trösta, stödja och leta syndabockar men inte åstadkomma verkligen hjälp och förändring för individen eller organisationen. Grant menade att spänningen mellan frigörelse och utveckling å ena sidan och plåster och första förband å andra sidan är en av coachens stora utmaningar.

written by

The author didn‘t add any Information to his profile yet.
Related Posts

Comments are closed.

Leave a Reply

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!