Artikel om filmen Mitt mörka hjärta

I Film & TV nr 4/2010 gjorde jag en intervju med filmarna Staffan Julén och Marius van Niekerk och pratade om deras film Mitt mörka hjärta. Den handlar om ett försök att komma tillrätta med det dåliga samvetet efter Angolas hemska inbördeskrig. Filmen går på svenska biografer nu så därför lägger jag upp min artikel i sin helhet.

***

Mitt mörka hjärta

Ett gnistrande kallt och vintrigt Stockholm upplever Halofenomen. Tre solar och regnbågens färger lyser upp himlen. Städdagarna avlöser varandra på Gröndals gator och jag försöker febrilt hitta parkeringsplats för min gamla Volvo. I en gammal kontorsbyggnad i ett nästan övergivet industriområde invid Cementas fabrik i Liljeholmen träffar jag filmarna Staffan Julén, regissör och producent samt Marius van Niekerk, manusförfattare, medregissör och huvudperson.

I vår kommer deras dokumentärfilm My Heart of Darkness. I den får vi följa Marius resa tillbaka till krigets Angola. Som 17-årig sydafrikan i slutet av 1970-talet hamnade han hos fallskärmsjägarna. Det vita Sydafrika var då involverat i ett blodigt inbördeskrig i Angola. Ett krig som involverade kalla krigets huvudaktörer och dess olika regionala företrädare. Marius förband skickades ömsom in i djungeln, ömsom till Rhodesia eller andra ställen där Sydafrikanska intressen stod på spel. När Marius sedan återvände och ånyo skulle skickas tillbaka till fronten för att tjänstgöra i tre månader, gick han under jorden och deserterade. Han började jobba med att ge information till unga blivande soldater om förhållanden i armén och i krigets Angola. Till slut tvingades Marius lämna Sydafrika och via Israel (det enda landet man kunde resa till utan visum i 80-talets Sydafrika) kom han så småningom till Sverige.

Filmens titel och foto anspelar på Joseph Conrads klassiska roman Mörkrets hjärta men kanske ännu mer på Coppolas Apocalypse Now som ju är inspirerad av samma bok. I filmen får vi följa Marius som återvänder till Angola för att möta människorna och säga förlåt. Återgälda den skuld som plågat honom i hela hans vuxna liv. Minnena från krigets fasor har för honom inneburit ett liv med PTSD (post traumatiskt stress syndrom). Ångestattacker, mardrömmar, depression, sömnsvårigheter, vredesutbrott är några vanliga symptom för människor med PTSD som inte sällan drabbar krigsveteraner.

Marius berättarröst ledsagar oss framåt i handlingen. Han får med sig tre angolanska krigsveteraner som en smula motvilligt följer honom på en försoningsresa i djungeln. Samuel, Patrick och Mario som alla representerade olika stridande falanger. Färden går mestadels med motorbåt inte helt olik den resa kapten Willard (Martin Sheen) gör i försöket att nå den galne Kurtz i Apocalypse Now. Drömska bilder i ett bedårande afrikanskt landskap där de vilda djuren hoppar åt höger och vänster. Det får mig att tänka på sceneriet i Mitt Afrika samt alla naturfilmer där en röst med brittisk accent ackompanjerat djurens magiska värld. Däremellan berättas ohyggliga historier av Marius och hans resenärer. Massgravar, avrättningar, tortyr, våldtäkter, barnsoldater, bomber och död. Fruktansvärda vittnesmål som gör mig illamående. Kriget i Angola beräknas ha krävt nära en miljon dödsoffer, samt fått ett av Afrikas naturresursrikaste länder att backa in i framtiden.

-       Vi har medvetet försökt kontrastera den tunga berättelsen med paradisiska andningspauser. Samtidigt är det lite av en känga till alla naturfilmare. Om de bara vände kameran åt ett annat håll skulle en del obehagliga sanningar uppdagas säger Staffan, regissör till filmen.

Marius nickar.

-       Det här är en sökande resa efter sanningen. Det är en psykologisk film där jag vill ställa frågor om ont och gott och konfrontera mig själv och människor med sanningen om kriget. Samtidigt är den undflyende. Svaret finns lika lite hos Kurtz som i djupet av Angolas djungel.

Grunden i berättelsen har Marius arbetat med till och från i många år. Under 90-talet var han involverad i att leda och utbilda grupper av krigsveteraner både i Sverige och i Sydafrika. För honom var det ett sätt att bearbeta sina egna traumatiska minnen. Han har skrivit om sina upplevelser, gjort några kortare dokumentärer. Planerna har ofta vuxit och involverat många aktörer, som att organisera försoningsresor med sydafrikaner och kanske bygga upp förstörda byar och samhällen i Angola. Men så träffade han Staffan för fem år sedan som hjälpte honom att renodla berättelsen. Att fokusera mer på sin egen upplevelse och den inre resa som han själv gjort och också gör i filmen. Då föll historien på plats.

-       Vi gjorde faktiskt manuset som ett tolvstegsprogram, fast vi komprimerade det till sju steg, säger Staffan.

-       Från början var jag skeptisk till att använda mig själv så mycket. Det handlade nog om att jag ville observera andra och slippa gräva ner mig i min smärta och skuld. Men det blev mycket bättre när jag lämnade ut mig själv. Jag behövde ge mer av mig själv för att få de andra att öppna sig, säger Marius.

Men tolvstegsplanen fallerar. Efter några veckor börjar Samuel, Patrick och Mario att ifrågasätta Marius och hela idén med projektet.

-       Vi hade kommit allt närmare känsliga och jobbiga minnen. Saker som de inte ville prata om. De ifrågasätta min historia och blev misstänksamma. Var jag verkligen en krigsveteran? Vad var syftet med filmen, ville jag inte bara bli kändis som gjorde en film. Samuel fick ångest av processen då smärtsamma minnen kom tillbaka. Jag blev överraskad av den reaktionen. Jag tvingades backa undan, lämna vår plan och låta dem styra mer vad vi skulle göra.

En gripande scen är när Patrick och Samuel inser att det stridit mot varandra i ett av krigets största slag. Likt småpojkar skrattar de, leker krig med varandra och delar sina minnen. Ett fantasifullt och allvarligt sätt att bearbeta sina krigsupplevelser.

I slutet av filmen tar Samuel initiativ till en traditionell försoningsrit i sin hemby. Det blir för byn ett konkret bevis för att personer från olika sidor kunde mötas i en rituell ceremoni. Förbrödringen och dansen visade lokalborna att forna fiender inte längre dödar varandra. Trots att Angolas inbördeskrig avslutades 2002 är det ett land som fortfarande är etniskt och politiskt uppdelat och med stark misstro mellan människor.

Hur ser ni på exotismen i filmen? Fotot och i viss mån filmens slut där byborna offrar en get blir för mig en bild av hur Afrika tar över?

-       Vi har medvetet försökt spela på exotiska bilder av Afrika. Och så ville vi även visa att filmen också är en process som förändras, säger Staffan.

-       Jag har ju egentligen en jävla uppförsbacke i filmen. Jag är vit, sydafrikan och krigsveteran. Det är inte direkt en person som betraktaren vill identifiera sig med samtidigt som man tvingas ta del av historien från mitt perspektiv, säger Marius.

Den afrikanska naturens fantastiska prakt bryter ibland bokstavligen av den tunga berättelsen. Elefanter, flodhästar och krokodiler dyker upp. Angolas djurliv har också återvänt.

-       Man kan idag se hur elefanterna tågar tillbaka i riktning mot Angola. Under kriget sköts de eller flydde. Jag minns en gång när jag låg i bushen under en eldstrid och en skalbagge kröp förbi. Det kändes som att den och naturen hade ett syfte, inte jag, fortsätter Marius.

Marius skuldkänslor har drivit honom mot ett försök att försonas både med sig själv men också att göra något konkret. I terapisammanhang är det många som brukar varna för att konfrontera världen utanför terapirummet. Det blir inte alltid så bra att ställa föräldrar, syskon och andra nyckelpersoner mot väggen. Jag frågar om det inte funnits en tvekan att så konkret försöka manifestera en vilja till försoning.

-       Visst har jag varit skraj ibland, säger Marius. Jag var rädd för vad angolaner skulle tycka om mig som en före detta fiende. Det fanns en risk att de skulle döda mig. Men jag har också varit rädd för vad vita krigsveteraner i Sydafrika ska säga och ta sig till. Många lever kvar i Apartheidtidens världsbild. Min erfarenhet är dock att det krävs att man försöker göra något konkret för att bearbeta sin skuld. Det har hjälpt mig och många andra som jag träffat. Gruppterapi är verkligen bra mot PTSD.

Filmen har biopremiär i vår på Folkets Bio och turnerar just nu runt på olika festivaler. Skuld, hämnd men också krigets meningslöshet är teman i My Heart of Darkness. Det är en lång resa för Angola och andra länder som slitits sönder av långa inbördeskrig. I filmen blir det tydligt att angolanerna Samuel, Patrick och Mario skyller kriget på sina ledare. De blev alla mer eller mindre tvångsrekryterade som tonåringar. Deras upplevelse är att ansvaret ligger hos någon annan. För Marius har det personliga ansvaret trängt djupare.

-       Jag vill kunna se mina barn i ögonen och förklara för dem att pappa har försökt reparera saker och ting, säger Marius.

written by

The author didn‘t add any Information to his profile yet.
Related Posts

Comments are closed.

Leave a Reply

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!