Två gånger har jag fått vända i dörren för att Ruben Östlunds hyllade De ofrivilliga var utsåld. Men igår kom jag äntligen iväg. Östlund lyckas med perfekta dialoger och ett slags perifert foto (där man ofta bara får se den som blir pratad till) berätta fem historier på samma gång. Den gemensamma nämnaren är grupptryck i olika situationer och sammanhang. Bland lärarkollegiet, grabbänget, fjortisar, på ett kalas och på en främmande buss.

Jag slås av att Östlund visar på undvikandet och den passivitetens förödande konsekvenser. Vi människor tror gärna att icke handlandet är neutralt. I själva verket är det en lika aktiv handling som vilken som helst. Jag tänker på kvinnan som har sönder en gardinstång på bussens toalett och inte säger ”ursäkta, jag råkade snubbla”. Istället sitter hela bussen och väntar på ett erkännande som aldrig kommer. Till slut ger sig ett litet barn tillkänna. Att det ska vara så svårt att bara prata med varandra? Jag blir verkligen irriterad och känner igen mig.

Att påpeka missförhållanden handlar om civilkurage men också om anständighet. Det talas sällan om lojalitet idag men jag tror att lojalitet är något som genomsyrar dagens samhälle på ett obehagligt sätt. Vi ska vara lojala mot den egna gruppen eller saken, utan hänsyn till vilka konsekvenser det får. Eller till en vidare krets av människor.

En annan scen som jag slås av är när tonårsmamman skäller ut sin dotter som supit sig redlös. Efter en lång harang om att mamman bryr sig om henne, säger dottern; ”men du skäller ju bara på mig”. Precis, tänkte jag. Det är så lätt att skälla på folk och så svårt att mötas och förstå varandra. Alltför ofta hör man folk säga att det vill föra ett samtal eller dialog, när de egentligen menar ”tyst nu, och lyssna på mig”.

Hynek Pallas har förstås skrivit ett långt och läsvärt inlägg om Östlunds film och vad som gör den så bra utifrån en massa perspektiv. En månad för sent vill jag bara säga att det är skandal att Guldbaggejury inte belönade förra årets bästa svenska film; De ofrivilliga.