Etikettarkiv: lärare

Lärarvisning av filmen Broken på Medioteket, med mig som gäst

Bild

26 september visar Medioteket filmen Broken för lärare och skolpersonal. Efteråt är jag inbjuden som samtalsgäst för att diskutera filmen tillsammans med lärarna. Filmen går som Skolbio under hösten. Visningen börjar 17.00 på Medioteket, Trekantsv. 3, plan 5, Liljeholmen. Lättare förtäring från 16.30. Visningen är kostnadsfri. Anmälan till skolbio@stockholm.se eller tel 508 33 481. Anmälan är bindande, eventuell avanmälan måste ske minst sju dagar före varje tillfälle. Uteblir du utan avanmälan debiterar vi 330 kr. Saxar lite info om filmen från inbjudan:

Broken är ett mångfacetterat flickporträtt av 11-åriga Skunks väg ut i vuxenlivet. Filmen ger möjlighet till många reflektioner kring hur det är att lämna den trygga barndomen och upptäcka en mer problematisk vuxenvärld. Filmen ger en bild av det kaos som uppstår när man plötsligt ser världen med nya ögon. Introduktionen kommer att handla om alla de ingångar som finns i filmen till hur komplicerat och oförutsägbart livet är. Hur kan man som Skunk reagera på de orättvisor man ser? Hur kan man bevara den optimism och det öppna sinne som Skunk bär med sig som en motkraft trots de problematiska familjeförhållanden hon möter. Filmen speglar tre olika familjer och deras förhållningssätt till barn och barnuppfostran och ställer frågor kring hur de vuxnas problem påverkar barnen och deras möjligheter att hantera sina egna liv. Hur ser de olika familjerna ut bakom fasaden. Vad är det som får människor att gå över gränsen för vad man får göra. Hur känns det att bli sviken? 

Hos Skunk finns både ett mod och ett hopp om att kunna ställa allt tillrätta som en drivkraft, vilket gör att hon till slut kan se sig själv som vuxen. Hur kan vi överföra den drivkraften till våra barn? I samtalet efter filmen kommer psykologen Jonas Mosskin att delta med sina erfarenheter. Jonas Mosskin är psykolog, frilansskribent och driver flera populära samtalskoncept där allmänheten bjuds in att analysera kultur ur ett psykologiskt perspektiv. Filmen visas som skolbio under hösten.

Varmt välkommen till Medioteket!

En sen kommentar till De ofrivilliga

de_ofrivilliga_poster

Två gånger har jag fått vända i dörren för att Ruben Östlunds hyllade De ofrivilliga var utsåld. Men igår kom jag äntligen iväg. Östlund lyckas med perfekta dialoger och ett slags perifert foto (där man ofta bara får se den som blir pratad till) berätta fem historier på samma gång. Den gemensamma nämnaren är grupptryck i olika situationer och sammanhang. Bland lärarkollegiet, grabbänget, fjortisar, på ett kalas och på en främmande buss.

Jag slås av att Östlund visar på undvikandet och den passivitetens förödande konsekvenser. Vi människor tror gärna att icke handlandet är neutralt. I själva verket är det en lika aktiv handling som vilken som helst. Jag tänker på kvinnan som har sönder en gardinstång på bussens toalett och inte säger ”ursäkta, jag råkade snubbla”. Istället sitter hela bussen och väntar på ett erkännande som aldrig kommer. Till slut ger sig ett litet barn tillkänna. Att det ska vara så svårt att bara prata med varandra? Jag blir verkligen irriterad och känner igen mig.

Att påpeka missförhållanden handlar om civilkurage men också om anständighet. Det talas sällan om lojalitet idag men jag tror att lojalitet är något som genomsyrar dagens samhälle på ett obehagligt sätt. Vi ska vara lojala mot den egna gruppen eller saken, utan hänsyn till vilka konsekvenser det får. Eller till en vidare krets av människor.

ofrivilliga_3

En annan scen som jag slås av är när tonårsmamman skäller ut sin dotter som supit sig redlös. Efter en lång harang om att mamman bryr sig om henne, säger dottern; ”men du skäller ju bara på mig”. Precis, tänkte jag. Det är så lätt att skälla på folk och så svårt att mötas och förstå varandra. Alltför ofta hör man folk säga att det vill föra ett samtal eller dialog, när de egentligen menar ”tyst nu, och lyssna på mig”.

Hynek Pallas har förstås skrivit ett långt och läsvärt inlägg om Östlunds film och vad som gör den så bra utifrån en massa perspektiv. En månad för sent vill jag bara säga att det är skandal att Guldbaggejury inte belönade förra årets bästa svenska film; De ofrivilliga.

Mellan Väggarna

mellantopp448.jpg

Det finns en mängd bra filmer på biorepertoaren just nu och som jag inte hunnit se. Tex. Hr Landshövdingen, Rachel Getting Married, De Ofrivilliga, En som jag däremot sett är Mellan Väggarna, en ny fransk film av Laurent Cantet (som gjorde Mot Södern) som hade premiär i fredags. Mellan Väggarna belönades med Guldpalmen för bästa film. Den handlar om en lärare och en klass i en av Paris mer utsatt förorter. Eleverna är en mångfaldsutredares våta dröm. De kommer alla från olika hörn och diggar olika typer av hiphopmusik. I centrum står klass 8:3 och deras lärare François Bégaudeau som också skrivit det boken och manuset till filmen. Hynek Pallas är väldigt entusiastisk i SvD, liksom Eva af Geijerstam i DN och båda ger filmen högsta betyg.

De flesta eleverna spelar sig själva i mötet med den franska statens förlängda arm: skolan. Filmen är bra men kanske hade jag höga förväntningar. Fotot och kameran rör sig snabbt i klassrummet och gör en vanlig tråkig fransklektion levande. Fast jag saknar magin och hettan.Det är en stark scen när klassens stökige Suleyman blir relegerad för sitt uppträdande. 12 elever hade blivit relegerad på ett år och om alla förtjäntat det lika lite som Suleyman så känns det ganska långt ifrån Sverige.

Mellan Väggarna är sevärd och på många sätt en uppföljare till Nicolas Philiberts film Att vara och ha (2002) som jag visade på Psykfilm förra hösten. Personligen gillade jag Att vara och ha mera. Där är det en liten byskola på landet i Centralmassivet som står i förgrunden. Den gamle magisterns stränghet och värme berörde mig mer och lärde mig något speciellt om hur det kan vara att gå i skolan, som ju verkligen inte alltid är på samma sätt för alla elever. Det är intressant att Frankrike gör filmer om skolan som blir till politiska debattinlägg. I Sverige försöker Björklund ensam röra om i grytan. Hans försök är mindre estetiska och hamnar längre från sanningen när han pratar skola än de här franska filmskaparna.

Läs även FLM:s tankar om Mellan Väggarna.

Martin Ingvar ryter till om skolan och barns hjärnor

DN Debatt skriver hjärnforskaren och professorn på KI Martin Ingvar, om att svenska skolan struntar i att ta hänsyn till modern neurovetenskaplig forskning. Jag vill egentligen hålla med om mycket av det Ingvar säger, men. Det är ärligt talat svårt att förstå vad han menar. Och vilken hjärnforskningen som han hänvisar till. Vill man kritisera det rådande med hjälpa av att stödja sig på forskning bör man inte då presentera några vetenskapliga belägg för sin ståndpunkt? Hur ska annars offentligheten och lekmän kunna förstå vad det är man vet? Några citat:

En av de viktigaste felgreppen som nu haft lång tid på sig att utvecklas är idén om att pedagogiken inte har att göra med hur barns hjärnor fungerar. Barns hjärnor är som vuxnas, fast bättre.

Jag håller med. Såväl mindre skolbarn som tonåringarnas hjärnor är annorlunda. Men Ingvar förklarar inte på vilket sätt.

Att ha en bra läsförmåga är en helt central färdighet för att få de sociala nycklar som behövs i dag. Det är nyckeln till kunskap, nyckeln till matematikens begreppsvärld och nyckeln till att få flera språk utöver modersmålet. När man lär sig att läsa och skriva får man efter idog träning en automaticitet i sitt läsande som i sin tur avlastar tänkandet och minnet. Då kan man förstå en text. Då kan man tänka själv. Då kan man bli en kritisk väljare och allt annat som befordrar demokratins utveckling. I stället för att bygga på vetenskapen i området har Sverige nu på ett unikt sätt tagit bort läsmetodik ur lärarutbildningen. I dag är det möjligt att bli lärare för de minsta barnen utan att ha insikt om hur man lär barn att läsa. Läsfärdigheten sjunker nu på bred front i skolan och vi har ännu inte sett botten.

Bra talat.

I en ideologisk ratatouille har missriktade jämlikhetsmål varit styrande. Alltså skall alla ämnen vara lika mycket värda. Därför har det inte lönat sig för den enskilde eleven att läsa språk medan hjärnan är ung. Samtidigt som Sverige gick in i EU har en katastrofal nedgång av antalet elever med tredjespråk skett. Det har varit bättre att göra det i den komplettering av skolan som görs inom ramen för komvux av en förfärande stor del av medelklassens barn. Detta är ett resursslöseri som saknar motstycke i världen. Då har hjärnan redan har en ålder då den är mindre bra på att lära in nya färdigheter.

Instämmer. Ett exempel som Ingvar inte nämner är tex. de nya krav som högstadiet medför tror jag generellt sätt kommer 1-2 år för sent. Svenska barn blir understimulerade eftersom de är 13-14 år när de börjar med andra språk, och mer avancerade studier. Från 11 års ålder har de flesta barn nått ett stadium av konkret-operationellt tänkande.

Men mitt slutintryck är ändå att Ingvars argumentation är bristfällig och populistisk. Jag tycker att det krävs mer från psykologisk håll särskilt från en ämnesexpert som Ingvar om man vill föra ut sitt budskap till massorna. Att skrika högt hjälper inte.

Psykologer tittar på film visar ”Att vara och ha”

3oktweb1.jpg

Onsdag 3 oktober är det dags för Psykfilm igen.

Psykologer tittar på film presenterar ”Att vara och ha” (FRA, 2002) av Nicolas Philibert.

Det är en film som skildrar en av alla de små byskolor som fortfarande finns på landsbygden i Frankrike. Philibert följer i den här dramadokumentären en liten klass med barn från 4-10 år och deras lärare George. Han är en sträng men varm magister med stor passion för sitt yrke. ”Att vara och ha” vann många priser och fick svenska lärarkåren att vallfärda till biograferna. Men vad kan filmen säga oss ur ett psykologiskt perspektiv? Hur ser en bra pedagogik ut för att stödja barns utveckling?

Efter filmen blir det ett samtal med Bo Heffler, leg. psykolog och lektor i psykologi och erfaren lärare på Stockholm Universitet. Heffler har bland annat intresserat sig för barns kognitiva utveckling.

Filmvisningen börjar 19.30 och Street är öppet som vanligt 17-01.
Street har en trevlig bar och restaurang för den som vill äta.

Mer bakgrund till filmen på Psykfilm.

Vi ses!

PS: Gå med i Psykfilm på Facebook.