Etikettarkiv: staten

Staten och SKL strösslar rehabpengar till ”KBT”

skl_logo_2009_new

Förra veckan träffade jag några av Psykologförbundets företrädare och blev då upplyst om innebörden av Rehabgarantin som staten via SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) pytsar ut under 2009-2010.  Innebörden av de här pengarna är att man strösslar 1,5 miljarder under 2009-2010 till KBT-metoder till sjukskrivna smärtpatienter och ångest- och depressionspatienter. Så här skriver SKL på sin hemsida:

Den 12 december 2008 fattar SKL styrelse beslut om en fortsättning som innebär att landstingen har möjlighet att ta del av 560 miljoner kronor 2009 och 960 miljoner kronor 2010. Överenskommelsen innebär att en rehabiliteringsgaranti successivt kan börja att träda i kraft under 2008 för medicinska behandlingsmetoder där vetenskapligt stöd för effekten återvunnen arbetsförmåga kunnat visas. De stora diagnosgrupperna icke specificerad smärta i rygg, axlar och nacke, samt lindrig eller medelsvår ångest och depression omfattas.

Det låter ju bra kan man tycka. Problemet är att man har låst fast insatserna vid vissa specifika metoder med evidens som argument. Om man läser det finstilta dokumentet om hur detta ska genomföras framkommer dessutom ett chockerande resonemang:

För att få ersättning inom ramen för rehabiliteringsgarantin krävs att utredning och behandling individuellt eller i grupp genomförs av:
1. leg. psykolog med KBT inriktning
2. leg. psykolog med annan inriktning men som använder KBT metoder eller IPT
3. behandlare som har en adekvat grundutbildning som t.ex. sjuksköterska, socionom,
sjukgymnast, arbetsterapeut, läkare, pedagog med påbyggnadsutbildning i KBT eller
IPT i omfattning som motsvarar en steg 1-utbildning
4. behandlare som har en adekvat grundutbildning som t.ex. sjuksköterska, socionom,
sjukgymnast, arbetsterapeut, läkare med påbyggnadsutbildning i KBT med en omfatt-
ning av minst 7.5 högskolepoäng eller psykolog under utbildning. Dessa behandlare
ska ha kontinuerlig handledning, minst 2 gånger/månad, av handledarkompetent psy-
kolog och eller utbildad handledare i KBT Behandlingsmetoder ska vara uppfölj-
ningsbara.

Mig veterligen finns det ingen evidens att personer med 7,5 högskolepoäng i KBT kommer hjälpa de här patienterna. Politikerna har nu öppnat dammluckorna för att vem som helst kan utöva så kallade evidensbaserade metoder utan adekvat utbildning. Ingen skulle drömma om att använda pengar till läkarinsatser på detta sätt. Varför inte låta läkarsekretare göra bedömningarna på vårdcentralerna istället för läkarna för vanliga penicillinärenden.

Det här visar att politikerna inte förstått vad evidens och KBT egentligen betyder. De har lärt sig några nya ord och hoppas att det kommer ge resultat. Dessutom är det märkligt eftersom det finns studier på att t.ex. psykodynamiskt terapi visst hjälper mot depression. Det är inte svårt att räkna ut att en massa ”behandlare” kommer bedriva påstådda KBT-metoder. De med minst utbildning kommer vara billigast för kommunerna att anlita vilket vi har sätt i många fall tidigare. Kuratorer istället för psykologer på vårdcentraler, skolor etc.. Tyvärr kommer en massa människor inte få adekvat hjälp av en tillräckligt kunnig person. Det kommer dels urholka förtroendet för KBT-metoder samtidigt som psykologerna håller på att tappa inflytandet att bestämma själv över metoder, behandling och upplägg. Rehabgarantin visar att KBT-begreppet förvanskats och nu används av människor som inte vet vad det innebär. Återigen visar det hur svagt Psykologförbundet och psykologkåren är i förhållande till politiker och andra yrkesgrupper. Den blinda fokuseringen på metod som varit en av konsekvenserna av 200o-talets evidensdiskussion har lett in i en återvändsgränd för psykologer och hela psykologin. Det gynnar ingen.

PS: Se även Tores senaste inlägg om rehabgarantin.

Mellan Väggarna

mellantopp448.jpg

Det finns en mängd bra filmer på biorepertoaren just nu och som jag inte hunnit se. Tex. Hr Landshövdingen, Rachel Getting Married, De Ofrivilliga, En som jag däremot sett är Mellan Väggarna, en ny fransk film av Laurent Cantet (som gjorde Mot Södern) som hade premiär i fredags. Mellan Väggarna belönades med Guldpalmen för bästa film. Den handlar om en lärare och en klass i en av Paris mer utsatt förorter. Eleverna är en mångfaldsutredares våta dröm. De kommer alla från olika hörn och diggar olika typer av hiphopmusik. I centrum står klass 8:3 och deras lärare François Bégaudeau som också skrivit det boken och manuset till filmen. Hynek Pallas är väldigt entusiastisk i SvD, liksom Eva af Geijerstam i DN och båda ger filmen högsta betyg.

De flesta eleverna spelar sig själva i mötet med den franska statens förlängda arm: skolan. Filmen är bra men kanske hade jag höga förväntningar. Fotot och kameran rör sig snabbt i klassrummet och gör en vanlig tråkig fransklektion levande. Fast jag saknar magin och hettan.Det är en stark scen när klassens stökige Suleyman blir relegerad för sitt uppträdande. 12 elever hade blivit relegerad på ett år och om alla förtjäntat det lika lite som Suleyman så känns det ganska långt ifrån Sverige.

Mellan Väggarna är sevärd och på många sätt en uppföljare till Nicolas Philiberts film Att vara och ha (2002) som jag visade på Psykfilm förra hösten. Personligen gillade jag Att vara och ha mera. Där är det en liten byskola på landet i Centralmassivet som står i förgrunden. Den gamle magisterns stränghet och värme berörde mig mer och lärde mig något speciellt om hur det kan vara att gå i skolan, som ju verkligen inte alltid är på samma sätt för alla elever. Det är intressant att Frankrike gör filmer om skolan som blir till politiska debattinlägg. I Sverige försöker Björklund ensam röra om i grytan. Hans försök är mindre estetiska och hamnar längre från sanningen när han pratar skola än de här franska filmskaparna.

Läs även FLM:s tankar om Mellan Väggarna.

David Eberhard om trygghetsnarkomani

51847426_o_1.jpg

David Eberhard skrev en uppmärksammad debattartikel i DN för två år sedan. I den argumenterade han för att Sverige drabbats av trygghetshysteri. Ett slags nationellt trygghetssyndrom där staten och medborgarna gör allt för att vara så trygga som möjligt. Artikeln fick mycket ris och ros och ledde fram till att Eberhard skrev boken ”I trygghetsnarkomanernas land”, som utkom 2006. En längre intervju med Eberhard finns att läsa här.

Eberhards grundtes är att Sverige har hamnat i ett nationellt paniksyndrom. Eberhard som har lång erfarenhet av individer med panikångest jämför det med hur staten reagerar på vad som sker i omvärlden. Staten och medborgarna ständigt kräver mer trygghet och skydd mot allehanda faror. Tryggheten är falsk eftersom vi väljer att förbjuda och undvika farligheter istället för att lära oss riskvärdering. Vi mår sämre och känner oss otryggare trots att det aldrig varit säkrare att växa upp i Sverige. Vårt överbeskyddande samhälle såväl på individnivå som på nationell nivå har lett oss fel. Vi lever i en falsk trygghet där vi fokuserar på fel saker. Vi lär oss inte att hantera risker och osäkerhet menar Eberhard.