Käre läsare!
Mitt första år på psykologlinjen i Stockholm är över. Det har varit ett år fyllt av gnet, entusiasm, tomhet och vardag. På bloggen har psykologi en självklar plats, men under sommaren kommer det bli mindre av psykologi och mer av kultur och litteratur. Jag hoppas du ska finna även det läsvärt.
Ryszard Kapuscinski har gjort det igen. Hans sista bok innan han avled i år blev ”På resa med Herodotos”. I den beskriver han sina första reportageresor till Indien, Kina och Afrika. Det är 1950-tal och Kapuscinski tragglar sig igenom Hemmingways ”Klockan klämtar för dig” i försöken att lära sig engelska. Han dimper ned i främmande kulturer och fattar ingenting. Några reportage blir det knappast. De första resorna är han en rörande tönt fjärran från den våghalsade typ han framstår som i andra böcker. Man känner sympati med en illa klädd polack i 50-talets Rom där han köper sin första västliga kostym i det hopplösa företaget att smälta in. Samma sympati kommer över mig när han röker hasch första gången i Sahara med två sudanesiska studenter. Eller när han står på New Delhis flygplats utan att veta nånting om nånting. En känsla jag såväl känner igen. Läs mer
Det frågar sig Åsa Linderborg i en artikel i Aftonbladet. Bägge två knullade offentligt i Big Brother. Bägge har silikonbröst, vikit ut sig, levt utsvävade liv, gett ut sina självbiografi etc. Men där Carolina Gynning sprider en air av glamour omkring sig och skildras ofta i positiva ordalag så blir Linda Rosing kallad slampa och slyna och beskylls för allehanda moraliska problem. Linderborgs artikel handlar om Gynnings och Rosings olika klassbakgrund. Gynning från Falstebro. Rosing från Västerås.
Jag råkar ha läst ”Ego girl” som handlar om Gynnings uppväxt och modelliv. Jag och Max försökte starta en bokcirkel i höstas där vi skulle läsa Bad Books. Gynnings bok var den första. Den andra var Neil Strauss raggningsguide ”The game”. Den sista blev Denise Rudbergs ”Jenny S”, efter det tröttnade vi. Det gick helt enkelt inte att ta sig igenom för dåliga böcker. Idén med Bad Books kändes fräsch först. Många vi snackade med blev intresserade, men när det kom till kritan var det ingen som hade tid att vara med. Av förståeliga skäl. Det samlade intrycket var att böckerna var precis så usla språkligt som man förväntade sig. The Game likaså, vilket förvånade mig en smula. ”Ego girl” är fascinerande på så sätt att Gynning ständigt lever för stunden och i nuet. Hon lär sig aldrig någon läxa. Hon går ständigt på samma mina; snygga men våldsamma killar som är dumma. Numera har ju Gynning blivit rumsren men frågan är om hon lärt sig något. Jag tvivlar.
Så heter en bok av de två danska författarna Frederik Stjernfelt & Søren Ulrik Thomsen. Boken ges ut på det lilla förlaget Ruin och kan köpas på deras kontor på Heleborgsgatan 14, för bara 120 kr. Johan Svedejedal introducerar danskarna i en essä i DN. Kort kan man säga att essän och boken som jag gärna vill läsa handlar om hur den intellektuella parnassen har omfamnat ett postmodernt synsätt utan självdistans. Den distanserade och negativa intellektuella attityden har blivit den nya sanningen. Stjernefelt & Thomsen pekar på faror och brister med en slappt negativ inställning till allt och alla.
Efter en längre resa förvånas jag alltid över hur inskränkt den svenska offentliga debatten ter sig i tidningar och radio. Efter ett par veckor brukar jag ha vant mig vid lunken och uppslukas av pigavdrag och trängselskatt. Nyss hemkommen efter en vecka i Bulgarien och Istanbul drabbas jag av denna åkomma igen. Men den här gången blir jag faktiskt förtjust. Intellektuella pennfäktas som vore det sista striden innan domedagen. Jesper Högström och Johan Lundberg heter personerna som satte igång allt. Läs och begrunda. Det är rörande att striden tycks så viktig när det i själva verket handlar om vem som är coolast av några hundra författare, poeter och journalister. Men det finns intressanta inlägg i debatten om OEI, rövslickande och Malte Persson. Själv är jag alldeles för okunnig för att kunna komma med ett väg avvägt inlägg. Men när nu självaste Göran Greider rytit till och som vanligt lagt en arbetarklassfilt över allt vad kultur heter så steg energinivån ytterligare. Nittonde stolen sammanfattar de här diskussionerna på ett bra sätt för alla vi som har svårt att hänga med.