Tisdag den 4 mars skrev 14 personer in ”kverulansparanoia” som sökord på Google och hamnade på min blogg. DN-artikeln ”Besatt av upprättelse” från i somras handlade om rättshaverister som blir våldsamma och begår brott. Psykiatern Göran Fransson talar i artikeln om kverulansparanoia och jag skrev ett inlägg om det. Varför denna plötsliga trafik? Det måste finnas en förklaring.
månadsarkiv: mars 2008
Några tankar om Jules och Jim och referat från en diskussion
Varje gång jag ser Jules och Jim så grips jag direkt av frihetskänslor och upprymd glädje. Jag sugs med i historien och smattret från berättaren blir till ljuv poesi. Filmen är ett konstnärligt mästerverk och som sådant låter det sig inte analyseras och dissekeras. Det kan rent av vara farligt. Clarence Crafoord återkom gång på gång till motståndet att tolka och dechiffrera karaktärerna i filmen, trots alla de många tecknen på allehanda psykiska problem. ”Jeanne Moreau, är ju så vacker”.
Trots att jag föresatt mig att försöka vrida och vända på filmens teman och initiera en diskussion om det homoerotiska i Jules och Jim, prata om tresamhet, Catherine och de andras narcissism och depressiva drag så blev det mest tafatta försök. Mitt påstående att Jules och Jim egentligen är oförlösta bögar föll också till marken. Ingen tycktes bli provocerad av det.
Jag kallade Clarence generation för naiv när det gällde synen på fri kärlek. Dagens unga är mer realistiskt naiva hävdade jag. ”Tror ni ja”, replikerade han till publikens förtjusning.
Crafoord var dock tveksam till möjligheterna att leva i fungerande tresamhetsrelationer. Det kommer alltid vara någon som är lidande. Det är svårt att rikta den kärlek och uppmärksamhet som krävs för att verklig intimitet ska uppstå mellan två människor, om man samtidigt har flera kärleksobjekt, menade han.
Vi talade även en del om att filmen fortfarande är provokativ och irriterande för en samtid som idealiserar kärnfamiljen och parrelationen. Vi kom även in på att filmens skildring av kvinnor har en släng av manlig mystifikation av kvinnan. Men jag tror att det är våra nutida glasögn som betraktar filmen så. Flera medelålders kvinnor jag träffat påpekat att filmen var en befrielse från de unkna borgerliga konventioner som alltjämt rådde på 1950-talet. Borgerskapets diskreta charm var inte alltid så charmigt. Catherine var för dem först och främst en symbol för en frigjord och öppen kvinna. Samtidigt är den frigörande kraften också destruktiv i Catherines gestalt men även i Jules och Jims figurer. Catherine kräver ständig uppmärksamhet och är rätt neurotiskt. Det var Crafoord och publiken överens om.
Crafoord tog även upp dagens romantisering av singellivet. Det finns lite insikt hos dagens unga om den närhet och intimitet som utvecklas i en långvarig kärleksrelation menade Crafoord.
Till sist frågade jag ”Vilka villkor vi kan urskilja för ett hållbart kärleksförhållande”? Hans svar var nästan buddistiskt. Vi behöver lära oss att kunna avstå från vår älskade och den omedelbara kärleken. Det är först när vi kan avstå från kärleken, som vi kan börja älska den andre och inte vår egen spegelbild. All inledande förälskelse är först och främst vår egenkärlek som vi projicerar på den andre. Den fasen måste vi komma över, slog Crafoord fast.
Tack till alla som deltog i diskussionen och tant pis till alla som inte fått biljett. Vi ses nästa gång.
Flm om filmterapi
Jacob Lundström skriver en läsvärd artikel om filmterapi i Flm #2. I artikeln intervjuas neuropsykologen Ursula S. Henningsson som jobbar med film i sitt terapeutiska arbete. Hon suckar åt de förenklade (amerikanska!) föreställningar om att man kan se ”Mandomsprovet” om man går i vuxengrubbeltankar. Enligt Henningsson är:
Filmen i sig är inget botemedel. Den kan fungera som en katalysator och starta ett samtal.
Det är verkligen sant. Det går inte att se en film och känna på ett visst sätt. Vi har olika föreställningsvärldar vilket gör att varje filmupplevelse är unik. Film är tacksamt på det sättet att det skapar en gemensam referensram för att föra en diskussion. Det gör filmen till ett bra instrument att använda i undervisningssyfte eller som psykfilmer. Henningsson berättar också vad som fick henne att inse filmens potential i behandlingarbete.
”Senare läste jag filmvetenskap och den första filmen vi såg på kursen var Bertoluccis Sista tangon i Paris. Ingen av mina unga klasskamrater tyckte om den, men under gruppanalysen berättade de samtidigt väldigt privata minnen som framkallats av filmen. Då förstod jag vilken enorm potential filmen har terapeutiskt verktyg.”
I sitt arbete arbetar Henningsson mycket med perceptionsstörningar och autistiska patienter. Hon har ofta samtal i större grupper. Hennes filmarkiv innehåller klipp från ett hundratal filmer med såväl skräck, action och relationer som tema.
Ett bra tillfälle att komma över senaste numret av Flm är imorgon då det är realeasefest på AG 925.
Barnpsykiatrins historia
Synnöve Clason har skrivit en Understreckare om barnpsykiatrins historia. Hon har läst ”Kulturgeschichte seelischer Störungen bei Kindern und Jugendlichen” av Gerhardt Nissen. Det är en nyutkommen bok som beskriver hur samhället har sett på eller snarare sett ner på psykiska handikapp. För den som liksom jag har rudimentära tyskakunskaper så ger essän en bra inblick i forna tiders psykvård. En berättelse om idioter, svagsinta och andra onormala.
För den som vill läsa något på svenska med mera tyngd rekommenderar jag Michel Foucaults klassiker ”Vansinnets historia”. Där skildrar han hur leprakolonierna på 1400-talet inte behövdes eftersom epidemierna klingade av i Digerdödens spår. De tomma institutionerna togs då i anspråk och började fyllas pånytt. Men inte av pestsmittade utan istället började man att förvara och spärra in idioter och byfånar. Det var en mer systematisk metod än att dumpa idioterna i grannstadens hamn som också var en vanligt förekommande metod.
Anna Kettner om att ha adhd och att vara politiker
SvD har haft en bra artikelserie om vuxna kvinnor med adhd. En av artiklarna handlar om politikern Anna Kettner som haft diagnosen adhd i tio år och som nu väljer att berätta om det. Studio Ett (29 februari) intervjuade Anna Kettner som är en ledande socialdemokratisk politiker sedan många år. Hon har bland annat varit trafiklandstingsråd i Stockholm 2002-2006. Det är modigt att hon berättar om det här. Jag tror det är viktigt att vi förmedlar olika bilder av vad det innebär att ha en olika diagnoser. Anna Kettner tog upp ett underbart ordspråk bland adhd-personer:
”måste du nödvändigtvis prata medan jag avbryter”
Kettner nämner vikten av att ha en förstående och uppmuntrande familj och socialt sammanhang. Hon lyfte fram att det är nödvändigt att lära sig att hantera adhd, annars går man under. Jag tycker det är bra om vi börjar tala mer om hur man hanterar olika handikapp istället för att tala om det enbart i negativa termer. Kettner sade att hon har en lång erfarenhet av att hantera vardagskaos, missförstånd och märkliga situationer. Det såg hon som en tillgång i politiken där det ofta handlar om att kompromissa och finna nya lösningar på gamla problem. I grunden handlar det om att tänka kreativt. Det finns alltid bra saker med våra svagheter och brister. Här kan psykologer med en kognitiv inriktning vara ett bra stöd för att lära människor att tänka i andra banor.