Idag fyller Mosskin.se fem år! Det känns både avlägset och nära på samma gång. Den gången var jag en otålig och brådmogen psykologstudent som var trött på det inbundna psykologiska samtalet som så sällan relaterade till samhället och allmänheten. Idag är jag färdig med studierna, jobbar som psykolog och lever familjeliv. Nuförtiden skriver jag lika ofta artiklar och krönikor i andra mer etablerade forum. Trots det är bloggen den som ligger mig närmast om hjärtat. Bloggen har under hela tiden varit en självklar kanal för mig att föra ett psykologiskt samtal. För mig är nätet och sociala medier ofta början på en dialog och en diskussion om psykologiska frågor, som jag därefter tar med mig till vänner, kollegor och arbetskamrater.

Sedan ett drygt åt har min aktivitet på många sätt förflyttats från bloggen till Twitter. Idag har jag samla känsla som jag hade när jag startade bloggen att jag var med och skapade ett samtal om psykologi. Då var det bloggen som var nybyggarland, men idag är det på många sätt Twitter som håller på att etablera ett samtal om psykologi där psykologer håller på att ta plats.

Det har under dessa fem år varit tydligt att media blivit alltmer intresserade och nyfikna på psykologer och psykologi. Jag får förfrågningar varje vecka om att uttala mig om alla möjiga frågor utifrån ett psykologiskt perspektiv. I den mån jag kan och har lust ställer jag upp, men jag försöker även hänvisa till andra kollegor som kanske är bättre lämpade på att svara. Min känsla är att samspelet mellan medier och psykologer håller på att bli tätare och mer initierat. I det ligger ett ansvar att förvalta och företräda en yrkeskår. Därför handlar min roll idag lika ofta om att förklara och berätta hur psykologer tänker och resonerar. Om Mosskin.se finns kvar under nästkommande fem år, tror jag att det kommer bli än mer diskussion om hur psykologiska frågor och psykologer i allmänhet samspelar på internet och i sociala medier. Ett yvigt samtal likt en dans med många olika stilar. Jag hoppas kunna vara med och påverka inriktningen på det utrymme som psykologer får i det offentliga samtalet. För min och andra psykologkollegors skull.

PS: Läs även mitt första inlägg på bloggen från 2007 där jag berättar om varför jag bloggar. Det är fortfarande sant.