Så dök han upp på Italienska Kulturinstitutet, för övrigt en mycket speciell byggnad. Dagen efter skulle Umberto Eco ta emot en hedersutmärkelse av Uppsala Universitet (den 37:e sådana för hans del). Samtalet började en kvart för sent på typiskt italienskt vis. Umberto Eco samtalade med sin svenske översättare Barbro Andersson. Tyvärr lyckades Andersson prata på om oväsentligheter och hennes röriga frågor fick hela samtalet att styckas upp. Eco var dock i fin form och hann leverera några punchlines på 45 minuter. Viss förvirring rådde om de skulle tala svenska, engelska eller italienska. Eco sade sig inte tro på simultana översättningar som är fallet i tex. EU-parlamentet. Det är en omänsklig uppgift för vår hjärnkapacitet. Eco har tidigare i sina arbeten behandlat just problematiken med översättningar.
”Om skönhet” heter Eco senaste bok som Andersson kallade för en essäsamling där Eco varvat text och klassiskt sköna bildkonstverk med texter. Men Eco rättade henne och menade att det är en coffeetablebok. ”Jag gifte mig för att få ge ut min senaste bok”, var en annan skön kommentar från den stilige men korpulente italienaren. Eco erkände att han tyckte att det var ganska tråkigt att skriva om skönhet. Det är ungefär detsamma varhelst man dyker ned i historien eller geografin, menade han. ”Fulhet däremot, det kan vara vad som helst. Det är mycket roligare att studera och skriva om fulhet”. Då får man leta i perifera sammanhang, titta i bakgrunden av gamla konstverk ” fortsatte Eco. Just fulhet är föremålet för hans nästa bok ”Ugliness” som finns på engelska.
Andersson var imponerad av att han hade en mobiltelefonen av nyaste utförande. Eco påstod att ingen har numret till honom. Han vill inte bli störd, istället använder han telefonen som en ordbehandlare.
För övrigt citerade Eco en författare som jag glömt namnet på som lär ha sagt ”writing is an act of love, writing for yourself is masturbation”.
På en fråga från en person i publiken sade sig Eco tro på att det finns en särskild europeisk kultur, eller kontinental tradition om man så vill. Dit räknade han inte England som spättat loss och har mer gemensamt med den amerikanska traditionen, som är något helt annat. Heidegger kan jag förstå, även om jag inte gillar honom, menade Eco.
Han hoppades också på en renässans för två- och flerspårklighet. Erasmusprogrammet gör att tusentals intellektuella européer gifter sig och lär sig nya språk. Den intellektuella eliten i Europa är kanske alla flerspråkliga om 30 år trodde Eco. ”Diffused bilingualism” är modellen för framtiden. Då vi alla talar var modersmål men där vi alla förstår varandra på ett ungefär. Som Eco själv sade sig diskutera med spanska och franska intellektuella. Eco avslöjade också att de första två kapitlena i ”Rosens namn” var fullproppade av historiska och kulturella referenser som skulle göra att fel sorts läsare inte orkade ta sig igenom dem och gav upp. Därefter lättar berättelsen och den deckarartade handlingen i historien framträder. Själv tillhörde jag tydligen fel sort eftersom jag gav upp efter 80 sidor. Men filmen med Sean Connery har jag hört ska vara bra.
Eco avslutade med att hävda att Italiens intellektuella inte hade några problem, det är bara politiken som har problem. Dagens efter avgick ju förresten Romano Prodis regering efter en tumultartad misstroendeomröstning i Senaten.