I februari arrangerade Spädbarnsfonden två seminarium i Umeå och Örebro med psykologerna Magne Raundalen och Atle Dyregrov. Raundalen var Dyregrovs mentor och lärare men sedan länge är de kollegor. De är två vithåriga män som återförenades för en dag. I decennier har de forskat och arbetat kliniskt med kriser och trauma hos barn och ungdomar som utgångspunkt. Genom ett tiotal böcker har de skaffat sig positioner som giganter inom sitt ämnesområde. De har haft uppdrag åt FN, WHO, Rädda Barnen och norska regeringen.
Den 12 februari tillbringade jag hela dagen på konferensen i Örebro. Några hundra socialsekreterare, sjuksköterskor, lärare, kuratorer, präster, psykologer och andra själavårdare hade samlats för att lyssna på Raundalen och Dyregrov. Dagen hade löst strukturerade former där de båda vännerna turades om att hålla låda och skämta på den andres bekostnad.
Bägge herrarna är gediget uppdaterade i all forskning som handlar om kris, trauma, barn och ungdomar. Samtidigt är de praktiker som hela tiden har arbetat kliniskt. Den här kombinationen ger ett oslagbart djup till deras anekdoter, utvikningar och personliga tyckande. Det finns inte en katastrof eller olycka i Norge som inte Raundalen & Dyregrov varit inblandad i. Under dagen svischade dussintals anekdoter förbi om barn, ungdomar och familjer som illustrerade deras föreläsning.
Raundalen & Dyregrov berättade att det finns lite forskning om sorg, desto mer om kriser och trauma. En av de saker de tog upp var att när ett barn/eller en förälder plötsligt dör är det lätt att det inte finns plats för överlevande barn att knyta an ordentligt till föräldern. Det är till och med så att barn stanar upp i sin tillväxt. Det har Masten & Obradovic (2006) visat i ”competence and resilience in development”, Annals of New York Academy of Sciences.
De menade vidare att för 25-30 år sedan kunde ett trauma som orsaka betydande psykiska problem som vuxen. Idag är kunskaperna om kriser och trauma mycket bättre vilket gör att bemötande i skolan är mycket bättre. Flera förluster gör dessutom människor särskilt sårbara.
Dyregrov hävdade att ”hensikten med att bli voxen är att beskytte barn”. Att betona föräldrarrollen så mycket känner jag mig skeptisk inför. Ett citat som jag fastnade för däremot var Bruce Perrys ”Det finns inget mera biologiskt än erfarenhet”. En annan bok som verkar intressant är ”The scientist in the crib” (2002) av Alison Gopnik, Andrew Meltzoff och Patricia Kuhl. Där presenteras den senaste forskningen om barn på ett lättillgängligt sätt.
Det är omöjligt att sammanfatta Raundalen och Dyregrovs arbete i ett blogginlägg. En sak som fick mig att haja till var när Dyregrov berättade om hur den nya tekniken gör de svårare att leverera dödsbud . Idag när mobiler och internet finns överallt kan en olycka och ett dödsbud nå fram till anhöriga långt innan polisen eller psykologen hinner hem till den drabbade. Rådet är fortfarande att åka till den anhörige för att ge ett dödsbud , men idag kan det ibland vara bättre att ringa. Innan den anhörige fått ett sms eller ett mms av någon bekant.
Dyregrov och Raundalen har startat ”Senter for Krisepsykologi” i Bergen. I sommar firar man 20 års jubileum med en konferens. Sammantaget var det en inspirerande dag där jag fick med mig nya tankar om kriser. Jag rekommenderar den intresserade att ta en titt på några av alla de böcker Dyregrov och Raundalen skrivit. De passar såväl psykologer som personal i förskola och skola men också för alla andra som är intresserade.
Böcker i urval av Dyregrov:
”Sorg hos barn: en handledning för vuxna”, (2007)
”Katastrofpsykologi”, (2002)
”Psykologisk debriefing”, (2002)
”Barn och trauma”, (1997)
och Raundalen
”Krispedagogik”, (2007)
”Empati och agression”, 1997