Kategoriarkiv: Okategoriserad

Det är något ruttet i Kosovo

Iallafall om man får tro Maciej Zarembas artikelserie om Kosovo. FN:s massiva insats har förvandlat området till en korruptionsekonomi utan dess like. Läs Del 1, Del 2, Del 3 och Del 4. den nuvarande FN-chefen Joakim Rücker bemöter Zarembas kritiska artiklar här. Som vanligt är Zaremba lysande i sin grävjournalistik. Samtidigt är det svårt att veta vad man ska tro om Kosovo. Zaremba struntar i att beskriva Kosovo på ett mer övergripande plan vilket gör att han fastnar för mycket i detaljer. Balkanpress tycker Zaremba är onyanserad och Carl Bildt tycker att Zaremba glömmer att ta upp det som faktiskt fungerar och har varit bra.

För min egen del jämför jag med Bosnien som också invaderades av FN-trupper (cirka 60 000) när det var som mest 1995-1997. FN-tjänstemännens närvaro gjorde att den Bosniska ekonomin fick andra incitatment och institutioner än andra länder. Efter kriget poppade det upp bensinstationer överallt men det var också det enda som var nytt och helt i landet. Sarajevo var åtminstone för ett par år sedan transitland för trafficking till Västeuropa mycket tack vare att det gick att muta sig fram överallt. Zarembas skildring av FN-korruptionen är upprörande men tyvärr förståelig.

Hynek Pallas; en överintellektuell jävel jag gillar

gse_multipart39872.jpg

Filmvetaren och filmkritikern Hynek Pallas är en sån där passionerad intellektuell typ som jag faller för. Till vardags recenserar han film i SvD och är doktorand i film men han skriver också långa, entusiastiska texter om film på sin blogg. Såklart är Hynek Pallas en Dylanolog av det mer extrema slaget. Läs hur besatt man kan bli. För den som undrar om Dylans relation till film skriver Hynek en uttömmande essä om Dylan på film och film av/med Dylan. I höst kommer Todd Haynes film om Dylan spelad av sju olika skådespelare. Titeln är ”I’m Not there”. Hyneks essä fungerar utmärkt som aptitretare för den som bara är halvnördigt förtjust i Dylan.

Följ bloggen och lyssna på Kulturfredag från den 1 juni där Hynek Pallas och filmkrönikans Helena von Zweibergk pratade om Triangelfilms konkurs och varför Svenska Filminstitutet borde starta en riktig filmtidning.

12 år senare i Bulgarien

ivailo3.jpg

Sommaren 1995 åkte jag som 14-åring tåg med min familj från Östersund till Varna i Bulgarien. Därefter fortsatte resan med taxi och buss till Istanbul och Grekland innan vi flög hem. Den gången bodde vi två nätter hos en familj i en hyreskasern i Varna. Jag breväxlade i två år med Ivailo, sonen i familjen som var lika gammal som mig. Vartannat år brukar vi skriva mail till varandra ungefär lika långa som vykort.
En veckas charter till Bulgarien 2007. Jag hade skrivit mail till Ivailo men inte fått svar. I packningsstressen några timmar innan planet skulle lyfta kom plötsligt ett sms och vi gjorde upp träff. Så står jag där framför en katedral och skäms över tonårstonen i vår gamla brevkorrespondens. Läs mer

Öppet brev till Per Gudmunsson på SvD

Hej!

Jag läser din blogg med stort intresse. Särskilt dina kritiska synpunkter om den islamistiska rörelsen som sällan tränger fram i mainstreammedia. Och som ännu inte konverterad frihetlig vänster var det med stor behållning jag läste din text om Göteborgskravallerna. Nåväl. Nu är du en del av SvD-ledarredaktion och som sådan hoppas jag du hjälper till att nyansera diskursen om Mellanöstern. 5 juni skriver SvD en synnerligen illa skriven ledare. Såväl språkligt som innehållsmässigt. Den förvirrade artikeln tycks vara ett inrikespolitiskt inlägg mot att socialdemokraterna ordnar en demonstration med rubriken ”Fred Nu!”, men i sin iver att vara arg på Mona och Socialdemokraterna skriver man en Ledaren full av felaktigheter och utan perspektiv. Perspektivlöshet anklagar Ledaren andra för när man själv beskriver verkligheten på marken lika enögt som Condoleazza Rice skulle ha gjort.

Snälla Per, säg att du inte håller med om beskrivningen i ledaren. Den antipragmatism SvD:s ger uttryck för är på sin höjd ideologisk renlärig men konsekvenserna av denna renlärighet är ju förödande. Några saker artikeln är så perspektivlösa att de bör redogöras för i klartext.

Här är några frågor till dig och SvD-ledarredaktion.

1. Artikeln insinuerar att Carl Bildt vill få till en mer normal biståndshantering. Är det bättre att ge bistånd indirekt via svåröverskådliga organisationer än att ge den direkt till den palestinska myndigheten som är vald i ett demokratiskt val?

2. Är det en bra lösning att inte ha diplomatiska kontakter med den Hamasledda palestinska regeringen, trots att det är den demokratiskt valda representanten för det palestinska folket?

3. Måste man inte förhandla med de som har makten hur obehagliga man än tycker att de är om man vill uppnå fred?

4. SvD skriver: ”Om den arabiska nationen fick bestämma skulle Israel inte finnas.” Vilken är den arabiska nationen? Arabvärlden, Palestina, eller någon annan? Hur kan man uttrycka sig så slarvigt. Den finns som bekant kristna araber. Bara för att göra det hela mer komplicerat. Vad menar SvD egentligen?

5. SvD väljer att kalla muren för skyddsbarriär trots att Haagtribunalen tex. har kommit fram till att den bör kallas just för mur. Varför kallar ledaren muren för skyddsbarriär?

6. Ledaren blandar bort korten med kritiken mot muren. Israel har rätt att försvara sig men man har byggt muren till stor del på ockuperad mark. Tycker inte SvD att det är rätt att kritisera Israel för det?

I samma tidning som denna ledare finns en bra artikel om förhållandena i de av Israel ockuperade Golanhöjderna. En balanserad och läsvärd skildring av cowboys, druser och ambivalensen inför att lämna tillbaka Syrien till Golan. Den pragmatism som israelerna i reportaget uttrycker är fjärran från SvD ledare. Det är en gåta för mig att båda dessa beskrivningar kan stå i samma tidning.

Kan du förklara hur det här hänger ihop Per?

Tacksam för svar

/Jonas Mosskin

PS: Läs även Jinges kommentar på SvD:s Ledare.

Vad händer på Mosskin.se?

Käre läsare!

Mitt första år på psykologlinjen i Stockholm är över. Det har varit ett år fyllt av gnet, entusiasm, tomhet och vardag. På bloggen har psykologi en självklar plats, men under sommaren kommer det bli mindre av psykologi och mer av kultur och litteratur. Jag hoppas du ska finna även det läsvärt.

Kapuscinski berättar om Herodotos

ryszard1153.jpg

Ryszard Kapuscinski har gjort det igen. Hans sista bok innan han avled i år blev ”På resa med Herodotos”. I den beskriver han sina första reportageresor till Indien, Kina och Afrika. Det är 1950-tal och Kapuscinski tragglar sig igenom Hemmingways ”Klockan klämtar för dig” i försöken att lära sig engelska. Han dimper ned i främmande kulturer och fattar ingenting. Några reportage blir det knappast. De första resorna är han en rörande tönt fjärran från den våghalsade typ han framstår som i andra böcker. Man känner sympati med en illa klädd polack i 50-talets Rom där han köper sin första västliga kostym i det hopplösa företaget att smälta in. Samma sympati kommer över mig när han röker hasch första gången i Sahara med två sudanesiska studenter. Eller när han står på New Delhis flygplats utan att veta nånting om nånting. En känsla jag såväl känner igen. Läs mer

Varför är Gynning chic blondin och Rosing slampa?

9789172637306.jpeg

Det frågar sig Åsa Linderborg i en artikel i Aftonbladet. Bägge två knullade offentligt i Big Brother. Bägge har silikonbröst, vikit ut sig, levt utsvävade liv, gett ut sina självbiografi etc. Men där Carolina Gynning sprider en air av glamour omkring sig och skildras ofta i positiva ordalag så blir Linda Rosing kallad slampa och slyna och beskylls för allehanda moraliska problem. Linderborgs artikel handlar om Gynnings och Rosings olika klassbakgrund. Gynning från Falstebro. Rosing från Västerås.

Jag råkar ha läst ”Ego girl” som handlar om Gynnings uppväxt och modelliv. Jag och Max försökte starta en bokcirkel i höstas där vi skulle läsa Bad Books. Gynnings bok var den första. Den andra var Neil Strauss raggningsguide ”The game”. Den sista blev Denise Rudbergs ”Jenny S”, efter det tröttnade vi. Det gick helt enkelt inte att ta sig igenom för dåliga böcker. Idén med Bad Books kändes fräsch först. Många vi snackade med blev intresserade, men när det kom till kritan var det ingen som hade tid att vara med. Av förståeliga skäl. Det samlade intrycket var att böckerna var precis så usla språkligt som man förväntade sig. The Game likaså, vilket förvånade mig en smula. ”Ego girl” är fascinerande på så sätt att Gynning ständigt lever för stunden och i nuet. Hon lär sig aldrig någon läxa. Hon går ständigt på samma mina; snygga men våldsamma killar som är dumma. Numera har ju Gynning blivit rumsren men frågan är om hon lärt sig något. Jag tvivlar.

Kritik av den negativa uppbyggligheten

9789185191192.gif

Så heter en bok av de två danska författarna Frederik Stjernfelt & Søren Ulrik Thomsen. Boken ges ut på det lilla förlaget Ruin och kan köpas på deras kontor på Heleborgsgatan 14, för bara 120 kr. Johan Svedejedal introducerar danskarna i en essä i DN. Kort kan man säga att essän och boken som jag gärna vill läsa handlar om hur den intellektuella parnassen har omfamnat ett postmodernt synsätt utan självdistans. Den distanserade och negativa intellektuella attityden har blivit den nya sanningen. Stjernefelt & Thomsen pekar på faror och brister med en slappt negativ inställning till allt och alla.

Hallå, det pågår en litteratur- och poesidebatt!

Efter en längre resa förvånas jag alltid över hur inskränkt den svenska offentliga debatten ter sig i tidningar och radio. Efter ett par veckor brukar jag ha vant mig vid lunken och uppslukas av pigavdrag och trängselskatt. Nyss hemkommen efter en vecka i Bulgarien och Istanbul drabbas jag av denna åkomma igen. Men den här gången blir jag faktiskt förtjust. Intellektuella pennfäktas som vore det sista striden innan domedagen. Jesper Högström och Johan Lundberg heter personerna som satte igång allt. Läs och begrunda. Det är rörande att striden tycks så viktig när det i själva verket handlar om vem som är coolast av några hundra författare, poeter och journalister. Men det finns intressanta inlägg i debatten om OEI, rövslickande och Malte Persson. Själv är jag alldeles för okunnig för att kunna komma med ett väg avvägt inlägg. Men när nu självaste Göran Greider rytit till och som vanligt lagt en arbetarklassfilt över allt vad kultur heter så steg energinivån ytterligare. Nittonde stolen sammanfattar de här diskussionerna på ett bra sätt för alla vi som har svårt att hänga med.

Vardagens oviktigheter

hermanlindqvist.jpg

provaskor.jpg

Herman Lindqvist och hans fru busade igår på Street. De ställde ut fem par skor på gatan, med buskapet ”varsågod, gratis!”. Tre par skor försvann under loppet av tjugo minuter. Det är spännande att observera vad som händer. Förra sommaren hade jag och brorsan ett sexpack öl kvar och en timme att slå ihjäl innan vi skulle åka från Östersund. Vi satt på gågatan och ställde ut sexpacket på gatan. Vad vi inte hade tänkt på var att ett gäng småkillar skulle kunna ta ölen. De höll på att ske, men till vår lättnad kom två medelåldernsmän förbi men runda fötter och plockade diskret upp sexpacket.