I SvD skriver Roland Poirer Martinsson en ovanligt slapp krönika. Bara de tondöva politiserar konst är rubriken. Poirer Martinssons argumentation är ungefär att min svägerska som är granne med Dylan säger att han är småborgerlig. Konst innehåller flera nivåer. I första hand ett konstnärlig skapande. Därefter kan man välja att tillföra andra nivåer. Såsom politik, samtid, kultur, etc. I Studio Ett påstår Poirer Martinsson att Dylan är apolitisk. Och med ens begår han samma tankefel som den vänster han tidigare kritiserat. Dylan är inte bara politik, det är sant. Men Dylan har också politiska kommentarer i sina texter till sin samtid och har alltid haft. Han har inte haft en genomgripande politisk agenda, Men fan är han politisk ibland. Jag minns ett radioprogram för några år sedan där Dylans texter analyserades i förhållande till den årliga amerikanska presidenternas ”State of the union-tal”. En av teserna var att Dylan ständigt fört en kommenterande dialog med presidenterna. Presidenterna har kommit och gått men Dylan har bestått. Man ser och hör det man vill se. Det gäller även amerikanbaserade författare som Poirer Martinsson. Andra kommetarer till krönikan finns här och här. Nils Hansson sätter in Dylan i sitt sammanghang. Dvs. 45 år som artist.