Det blev mildväder och snöfall vid starten. Alla hade vi vallat fel och hade noll fäste. Underlaget var snömos och spåren obefintliga. Det var tur att man var lyckligt ovetande vid starten. Starten var överväldigande så till den grad att jag glömde att sätta på min egen klocka förrän i kön i första backen. Efter en timme var vi uppe på myren och hade saxat som ett lämmeltåg uppför en lång slingrande backe. Drygt 150 höjdmeter. Det snöade och folk ställde sig redan vid sidan av spåret för att valla om. Vi andra åkte och hoppades att spåren skulle dyka upp, att temperaturen skulle falla eller att det skulle sluta snöa. Vid första kontrollen i Smågan efter 11 km var jag törstig och hungrig och åt min ena energybar. Då var klckan nästan tio och det hade gott över fyra timmar sedan jag åt frukost på bussen upp till Sälen.
När inga egentliga spår dykt upp efter två mil började jag ställa in mig på att staka nio mil. Det kändes hyfsat bra. Jag åkte om ganska många och gladde mig åt att mina höfter inte skulle ta slut i alla fall som de gjort i Harsa-loppet. I Mångsbodarna efter 24 km fick man äntligen blåbärssoppa. Jag drack så mycket jag orkade och fick tillbaka lite krafter.
Efter 30 km kom en del backar och allt fler stannade och vallade. Jag kletade på 4+ klister som var det enda jag hade och fick låna sprayvalla. Det hjälpte aningen men frös fast och ibland så tog skidorna tvärstopp. Eftersom det inte fanns några spår uppför var det bara att saxa och försöka spara krafter till slätåkningen.
Halvvägs i loppet var jag i Evertsberg. Trött och slut i armarna, och utan fäste igen. Kön var lång till vallaboden. Jag hade åkt i fem timmar. Efter Evertsberg visste jag att det var 7 km mestadels nedför och jag hade fått rådet av Jannes släktingar att inte valla om förrän efter backarna så att inte glidet försämras. Jag chansade på att få hjälp av någon klubbstation eller åkare. Efter nedförsåkningen och med 35 km kvar till må började backarna igen. Älvdalen IK blev min räddning. Två gubbar vallade om mina skidor. Kallvalle på mitt eget pålagda klister för att försöka få till rätt temperatur allt enligt gubbarna. Det servade några italienare som verkade ha kontrakterat dem. Jag fick buljong och giffel. Det var dessutom nyspårat av en bandvagn som jag tyvärr hann upp efter ett par kilometer.
I Oxberg efter 62 km stod Elsa, Jannes och Pappa och hejade på. Det var en fantastiskt skönt att någon hejade på mig. det var en kick. Jag hade åkt upp 1000 placeringar till 7478 enligt sms:en fick jag höra. Jag kände mig hyfsat fräsch. Det är bara och dra på nu så jag blir färdig, tänkte jag. Nu åker jag sista tre milen på vilja.
Min hejarklack mötte upp i Hökberg en mil senare. Nu var jag bara 19 km från mål. Jag åkte om fler och fler personer och hade en positiv trend. Jag var trött, men de flesta var ännu tröttare än jag. Det sporrade mig att åka på. 15 km från mål kom min andra riktiga dipp. Det var uppför och jag hade svårt att staka. Jag tryckte i mig en geltub energi.
Strax därefter började Anders från Fjärrsätra IK i Göteborgstrakten snacka med mig. Han hade ångest över att han släpat med sina polare på Vasaloppet när förutsättningarna var så dåliga.
16.17 var vi i Eldris, 9 km från mål. Jag föreslog att vi skulle kämpa på och försöka hinna före klockan blev fem och klara 9 timmar. Anders drog upp ett bra tempo. Vi passerade åkare efter åkare. Men efter ett par kilometer drog jag och Anders orkade inte hänga på. Jag frågade åskådare om tiden och tog hela tiden in tid. Sista kilometrarna stakade jag om gubbe efter gubbe.
En enda stor Jag gjorde det-känsla på upploppet. 9 mil på skidor. 9 h 1 min 26 sek, blev min tid. Jag missade nio timmar precis. Jag hade åkt upp mig till plats 7054. Vid första kontrollen i Smågan var jag på plats 8540.
Med medalj om halsen efteråt. Oraklet Sven Plex Pettersson har kallat Vasaloppet för nationaldag, äventyr och kulturarv. Stora ord men ändå någon stans sanna.
