Jacob Lundström skriver en läsvärd artikel om filmterapi i Flm #2. I artikeln intervjuas neuropsykologen Ursula S. Henningsson som jobbar med film i sitt terapeutiska arbete. Hon suckar åt de förenklade (amerikanska!) föreställningar om att man kan se ”Mandomsprovet” om man går i vuxengrubbeltankar. Enligt Henningsson är:

Filmen i sig är inget botemedel. Den kan fungera som en katalysator och starta ett samtal.

Det är verkligen sant. Det går inte att se en film och känna på ett visst sätt. Vi har olika föreställningsvärldar vilket gör att varje filmupplevelse är unik. Film är tacksamt på det sättet att det skapar en gemensam referensram för att föra en diskussion. Det gör filmen till ett bra instrument att använda i undervisningssyfte eller som psykfilmer. Henningsson berättar också vad som fick henne att inse filmens potential i behandlingarbete.

”Senare läste jag filmvetenskap och den första filmen vi såg på kursen var Bertoluccis Sista tangon i Paris. Ingen av mina unga klasskamrater tyckte om den, men under gruppanalysen berättade de samtidigt väldigt privata minnen som framkallats av filmen. Då förstod jag vilken enorm potential filmen har terapeutiskt verktyg.”

I sitt arbete arbetar Henningsson mycket med perceptionsstörningar och autistiska patienter. Hon har ofta samtal i större grupper. Hennes filmarkiv innehåller klipp från ett hundratal filmer med såväl skräck, action och relationer som tema.

Ett bra tillfälle att komma över senaste numret av Flm är imorgon då det är realeasefest på AG 925.