Den 24 januari gästade Carsten Jensen Kulturhuset i Stockholm. Det var samtidigt tioårs jubileum för Internationell Författarscen. 313 författarebesök från 55 länder har producenten Ingemar Fasth hunnit med. Jensen samtalade om sin roman ”Vi, de Drunknade” med författaren Sigrid Combüchen. Det blev ett fint möte där samtalet förflöt på ett behagligt vis. En scen, två stolar och ett engagerat samtal är allt som behövs.

Combüchen lyckades komma med intressanta frågor och egna reflektioner utan att för den skull stjäla showen. Jensens vårdade och långsamma danska (lite släpigt för att vi svenskar skulle hänga med) var en njutning att höra på. Danska kan vara så vackert ibland.

Här en DN-intervju med Jensen och här Svd:s recension av boken. Här är hela vårens program på Internationell Författarscen. Missa inte Ian Buruma.

Det är svårt att återge ett spännande samtal men här är mina fragmentariska anteckningar.

Jensens roman ”Vi, de drunkade” handlar om sjöfarten i det lilla danska samhället Marstal, under ett århundrande (1854-1945).

Combüchen och Jensen kom att tala en del om att vara sjöman är att upprätthålla maskulinitet. Sjöman är nästan synonymt med man = maskulinitet. En av mödrarna i boken vägrar låta sin son bli sjöman, vilket är nästan samma sak som att förvägra sonen att bli man.

Combüchen hade läst boken under två månader och tyckte romanen kändes organisk. Jensen tyckte det var snällt sagt, för honom var bokens tillblivelse en kaotisk process. Jensen tog också upp att ”litteraturen är en omväg” till sanning, samtal och kommunikation på många sätt. Han tog upp John Lennons träffande citat: ”Life is what happens to you while you’re busy making other plans.”

Den bortglömda sjöfarten i Danmark

I barndomsstaden Marstal, är det idag köpenhamnare som äger de fina husen, fortsatte Jensen. De hus en är tidsenligt renoverade och väl efterhållna. Jensen menade att Danmark har förträngt sin sjöfartshistoria. Combüchen påpekade också att sjömännen är frånvarande i dansk litteratur. Det fanns inga danska litterära föregångare till Jensens ”Vi, de druknade”. Han lät sig inspirereras av Knut Hamsun även om denne aldrig skrev om livet på sjön. Han citerade också PO Enqvist som sagt att de bästa författarna alltid kommer från provinsen. Jensen kände tacksamhetsskuld mot Marstal som stad.

Sjöfart och handel har varit ett fönster mot omvärlden för Danmark. Det som fört in nya influenser utifrån. En motpol till den traditionella agrarsamhället. Sjöfarten har både hög och låg status i Danmark. Tex. är det obligatoriskt för alla kungar att kunna styra ett skepp. Kronprins Frederik är utbildad i flottan. Hans lillebror Joachim som är nummer två i ordningen däremot kan bara köra traktor, skrockade Jensen.

Marstal

I Marstal rådde ett slags matriarkat när sjömännen var borta. Om man går på kyrkogården idag, så fattas de män. Männen druknade utomlands och begravdes aldrig. Jensen menade att det råder ett existentiellt hål i staden. Det finns en tomhet för barn och anhöriga när de inte har någon grav att gå till. Med min bok hoppas jag fylla igen några hål och ta med mig männen hem till Marstal igen, sade Jensen.
Under arbetet med romanen botaniserade Jensen på det lokala sjöfartsarkivet. Han fick bo och läsa brev. Många hörde av sig och bjöd hem honom för att visa privata brev och berätta släkthistorier. Han skrev boken under fem års tid och hade flera publika readings för folk i byn. Ryktet gick i stan om projektet vilket ledde till att många tog kontakt. En man sade såhär till Jensen: ”Jag har också en onkel som borde vara med i boken”. Det bor 3 000 invånare i den lilla staden idag. Den lokala bokhandeln har sålt 1200 exemplar av ”Vi, de drunknade”Under det år som gått sedan boken kommit ut i Danmark har åtskilliga bibliotekarier berättat att Jensens bok fått männen att vallfärda till biblioteken. Vi har aldrig sett så många män.

Känsloporr och magisk realism

Jag blev förskräckt när Combüchen berättade att boken har en scen där en kvinna ligger hjälplös i havet. Så blir hon räddad och räddaren av en slump tag tag i den gravida kvinnans förlösta barn! Det påminner mig om Mel Gibsons senaste film ”Apocalypto” som handlar om Mayaindianerna. Gibson slår på hela registret av känsloporr när hans fru föder barn samtidigt som hon simmandes försöker hålla sig vid liv i en brunn! Barnmorskor hade påtalat det omöjliga i en sådan händelse men Jensen förklarade att han tyckte det var för kul för att låta bli, i likhet med Gibson.

I en annan scen blir en man fastfrusen stående och dör. Jensen försäkrade att han konsulterat läkare och fått det okejat. Det är möjligt. Nåväl.

Hur som helst. En del recensenter har sett paralleller mellan magisk realism och språket i ”Vi de drunknade”. Både Combüchen och Jensen hade svårt att förstå de tankegångarna. En dansk litteraturvetare gjorde en parallellläsning av ”Vi de drunknade” och Gabriel Garcia Marquez roman ”Hundra år av ensamhet”. Jensen tyckte den typen av anmälningar var fantastisk som fiktion, men hopplös som litteraturvetenskap. Jag kan bara instämma.