För en tid sedan hade vi hemtenta i neuropsykologi. Som sista fråga fick vi formulera en egen fråga och svara på den. Min fråga handlade om hjärnans behov av mening. Det här svaret är långt ifrån färdigt så kom gärna med kritik eller fler exempel på betydelsen av mening.

När jag läser om hjärnan och oss människor och våra beteenden är det slående hur viktig mening är. Nästan alla experiment och tester illustrerar betydelsen av mening, kontext och sammanhang. Finns det ett mönster i hur vår hjärna organiserar saker kring mening? Hur ser i så fall detta mönster ut?
Åre 2007. Det är paus mellan första och andra åket i damernas slalom. Reportern frågar expertkommentatorn och forne storåkaren Pernilla Wiberg, hur det går till när man besiktigar banan innan start och sedan kommer ihåg den. ”Man bara gör det” svarar Pernilla Wiberg. Men det är ju så många portar och åklinjer att memorera, undrar reportern. ”Man har lärt sig att göra det här så många gånger så det är inget konstigt med det”.
I ett berömt experiment av Chase & Simon (Passer & Smith 2006) fick man observera ett pågående schackspel i fem sekunder för att sedan rekonstruera pjäsernas position därefter. Då visade man att professionella schackspelare hade ett överlägset minne för pjäsernas position om spelpjäsernas var placerade på ett spelriktigt sätt. Däremot mindes proffsen inte mycket bättre än nybörjare när spelpjäserna var slumpmässigt uppställda och alltså inte följde spelets lagar.

Det som tycks omöjligt för en åskådare är en självklarhet för åkaren. Men vad är det som gör att man minns hela banan i detalj? Självklart har åkaren ett tydligt motiv att lära sig hela banan utantill. Vanan att besiktiga slalombackar spelar säkert roll. För åkaren är varje port en pusselbit i ett större mönster. Det finns en logik i hur käpparna är utplacerade. Ett mönster som åkaren kan organisera de olika portarna efter. Jag skulle hävda att slalomåkaren använder samma principer som schackspelaren för att minnas. Principen är inte bara strikt logisk. Vår hjärna är inte i första hand logisk, utan snarare är just principen att organisera saker efter sammanhang, mening och kontext den överordnade principen. (Damasio 2004) Vår hjärna är för liten för att kunna lagra exakta avbildningar av allt vi gör och upplever (Damasio 2004, sid. 126). Vi minns inte exakta repliker från våra samtal. Inte heller exakta filmremsor med episoder ur våra liv. Damasio menar att vi lagrar saker i hjärnan som mentala representationer. Dessa representationer följer ett slags mönster som är inlärt. De mentala representationerna kommer till tack vare att nervkretsar reagerar med varandra i ett mönster och en plan. Damasio kallar detta för konvergenszoner. De mentala representationerna är inlärda mönster under barndomen och vuxenlivet som hjälper oss att förstå världen. Vilka mentala scheman vi har är förmodligen inlärda, men att vi skapar scheman tror jag i alla fall är en medfödd egenskap hos den mänskliga hjärnan.
Att dessa mentala representationer också har ett topografiskt mönster som är meningsbaserat har framkommit genom experiment av Tootell (Passer & Smith 2006). Om en apa får se ett kors eller en fyrkant så liknar aktiviteten i nervcellerna i apans hjärna ett kors eller en fyrkant. För mig är det ett tecken på hjärnans meningsskapande funktion att lagra en mental bild av ett fysiskt föremål i ett mönster som liknar föremålet.
I minnesforskning är ju chunking ett tydligt exempel på hur vi organiserar och strukturerar siffror och bokstäver till meningsbärande entiteter. Det är lättare att minnas kombinationer av siffror eller ord. Man har visat i forskning att det är enklast att minnas kombinationer av tre siffor åt gången. Passer & Smith tar även upp hur skådespelare gör för att minnas långa komplicerade texter. Genom att försätta sig i ett tillstånd som liknar rollen de ska spela försöker man ”känna sig” som rollpersonen. På så sätt lär man sig ett schema av hur personen talar och agerar. När väl det sitter kan man memorera replikerna i detalj och de fastnar mycket lättare. Först alltså sammanhanget och kontexten för vad man ska lära in. Sedan memorera fakta.

Bartlett var en av de kognitiva psykolgerna som lanserade begreppet schema. Vi har generaliserande idéer om hur världen är beskaffad och om hur människor beter sig i allmänhet. Dessa scheman ligger sedan till grund för hur vi strukturerar upplevelser och minnen. Intraub (Passer & Smith 2006) har gjort ett illustrerande experiment på detta tema. När folk får se en närbild på en leksakspanda som sitter på ett trappsteg, så tendera de flesta försökspersoner att rita pandan mycket mindre och med många fler trappsteg i bakgrunden, när de får i uppgift att återskapa bilden. Försökspersoner gör bilden mer informativ och strukturerad än själva bilden egentligen var.
Damasio tar också upp de mentala representationerna men ser det från ett annat håll. Han menar att känslorna gör våra erfarenheter starkare och bättre ur ett evolutionärt perspektiv (Damasio 2004, sid. 143). Genom evolutionen har känslorna varit ett sätt att koda in erfarenheter. Den överordnade principen har varit att se till att individen överlever. Meningsfulla beteenden och erfarenheter har kodats in och bevarats. Han talar också om hur hjärnan från födseln skapar fler och mer inarbetade mentala representationer ju äldre vi blir. Viktiga scheman förstärks och lärs in. På så sätt blir vi allt fastare i våra mentala scheman när vi blir vuxna. Ordspråket; det är svårt att lära gamla hundar att sitta har med andra ord en evoultionär komponent.
Vi kommer lättare ihåg saker utifrån en kontext. Det är lättare att komma ihåg sin barndom om man besöker sitt barndomshem. Plötsligt minns man vad man brukade leka, vad ens kompisar hette och vad man brukade äta till mellanmål osv. Ett konkret exempel på det var när jag var 11 år och jag och min kompis gick in på arbetsrummet till min pappa som är författare. Ett 50-tal stearinljus brann runt om i rummet. Kandelabrar i alla storlekar. Vad gör du, frågade vi. Jag försöker föreställer mig hur det är att vara i en judisk synagoga i sekelskiftets Tsar-ryssland svarade han.
Gestaltpsykologerna identifierade för länge sedan några visuella lagar för hur vi uppfattar saker och ting (Passer & Smith 2006). Bakom de olika gestaltlagarna döljer sig en högre princip. Det mänskliga ögat ser linjer som ligger nära varandra som om de hörde ihop. Halvfärdiga cirklar ser vi som fullständiga osv. Vår hjärna tolkar visuell objekt i meningsbärande enheter. Det liknar den organisering som vi gör vid t.ex. Gollins test. Då vi sett en sekvens av bilder på ett suddigt föremål eller djur så ser vi det lättare när vi tittar på bilden igen än. När vi identifierat bildens mening ser vi det mycket snabbare.
Jag hävdar att hjärnan har en grundläggande princip för hur vi lär in saker, skapar minnen och förstår världen. Den gemensamma principen är mening. Damasio talar ju om mentala representationer och att det är en medfödd förmåga (Damasio 2004, sid. 143). Men jag skulle vilja gå längre och hävda att den här medfödda förmågan arbetar efter principer av struktur, organisation, mening och kontext. Framtiden får utvisa om det finns sådana grundläggande principer.

REFERENSER

Damasio, Antonio R, Descartes misstag, Natur & Kultur, Danmark , 2004

Kolb, B., & Whishaw, I.Q. (2003). Fundamentals of human neuropsychology. 5th ed. Worth.

Passer, Michael W & Smith, Ronald E, The Science of mind and behavior, 3:e upplagan, McGraw Hill, 2006