Den norske radiojournalisten Kari Hesthamar reser till Motreal och träffar Leonard Cohen i dokumentären ”If it be your will”. Hon vill att han ska spela gamla låtar från 60-talet och berätta om sin romans med norskan Marianne. Cohen som blivit över 70 år vill inte riktigt minnas. Han spelar ödmjuk äldre man som gått vidare i livet. Telefonen ringer, han dotter kommer förbi med sina hundar. Cohen ska laga Sabbatmiddag för sina vänner och familj. Han öppnr en flaska vin. Under tiden klinkar han på gitarren och försöker minnas. Så spelar Hesthamar upp början av hennes förra program So long, Marianne (som vann Prix Europa 2006) där Marianne berättar om sitt möte med Leonard Cohen för 45 år sedan. Om hur Cohen stod i motljus i dörröppningen till en butik på den grekiska ön Hydra.

Och sakta börjar Cohen minnas. Ett hotell i Pireus. En taxifärd. En grekisk strand. Radiokumentären lever sitt eget liv. Den kommer inpå Cohen som berättar varför han drack så mycket när han turnerade på 1990-talet. Vad som fick honom att gå i kloster. Vad som drev honom att skriva och omständigheterna som gjorde att han började sjunga. Cohen talar om män och kvinnor med en självklarhet som känns avväpnande.

Cilla Naumann hörde också på programmet i lördags och blev lika fascinerad som jag. Missa inte repriserna 20/10 och 29/10 eller lyssna på nätet.

För mig har Cohen alltid funnits med genom mina föräldrar. Det var vuxen musik. Ett tag i tonåren var Cohen soundtrack till ändlösa tedrickarstunder då jag var djup tillsammans med andra. Någonstans där tröttnade jag och under många år stod jag inte ut om någon satte på hans sega ballader.

Så en vårdag på landet. Min mammas skivor. Den enda skivan som fanns var Cohens 80-tals skiva ”I’m your man”. Titelspåret ”First we take Manhattan than we take Berlin” pumpade på i stilsäkert 80-tals sound. Med ens var jag fast. Cohen hjälpte mig att gå tillbaka i tid och rum. Han förflyttade mig till ett nostalgiskt tillstånd där jag fick tid att fundera på vad som varit. Det gjorde jag i flera månader.

Det nya som jag upptäckte, var att Cohen är någon slags urtyp för en macho man. I positiv bemärkelse. En sådan där som kan säga ”I love you” på ett naturlig sätt. Jag beundrar hans manlighet och den ödmjukhet som han står för och som är tydlig i dokumentären. Cohen är en bra machoförebild. Det finns ganska få sådana tycker jag.

Och omslaget till ”I’m your man” är förresten oslagbart. Cohen står med gråsprängda tinningar i en kritstrecksrandig kostym med en vit t-shirt under, solbrillor, och äter en banan.