Precis som många andra var jag en regnig söndag på Moderna Museet. Och ja, Karin Mamma Anderssons utställning är sevärd. Hennes landskapsmåleri är fantastiskt. Hon ritar norrländska skogar, björkar och tjärnar som fångar den storslagna melankolin som den norrländska naturen står för. Hennes färger känns Norrland.

Karin Mamma Andersson är sinnebilden av en postmodern konstnär. Hon blandar upp landskapen med perspektivförskjutningar, lager-på-lager. Man är både inomhus och i fjällen på samma gång. Jag skulle önska att hon lät landskapsmåleriet stå för sig själv. Det är bara ibland hon lyckas tillföra något nytt genom komplicera motivet. Oftast förstör det.

Andersson beskriver sitt konstnärskap och sin arbetsprocess i en tjugominutersfilm på utställningen. Hon är ovanligt självreflekterande och har en distans till sitt konstnärskap som känns ovanligt. I filmen beskriver hon hur hennes arbetsprocess ser ut. ”Jag börjar ofta med att måla av ett fotografi. Tex. ett skolfoto från Tartu, i Estland på 1970-talet. Sedan kanske jag målar över skolan, och några av barnen. Så har plötsligt målningen blivit något helt annat”. Det syns verkligen i Andersson målningar att hon jobbar på det sättet. Det är tidstypiskt för vår postmoderna tid att konstnärer arbetar så. I vår cut&paste-tid är det helt rätt. Samtidigt är jag kluven. Ibland handlar ju konst om att uttrycka en idé som man har och manifestera den. I en bok en pjäs eller ett konstverk. Man kan inte alltid processa fram bra konst och se vad som händer för då blir den många kommer innehållslös och ytlig. Andersson avslutade i filmen med att säga att hon stod i ett vägskäl. Å ena sidan är hon förälskad i landskapsmåleri. Å andra sidan är hon förtjust i abstrakt konst och skulle vilja utvekla det ännu mer. Det syns i utställningen. Jag röstar för landskapsmåleriet. Läs intervju och recension med Karin Mamma Andersson i DN. Det finns dessutom ett bildspel på DN:s hemsida från utställningen på Moderna. Och Stockholmsbloggen pratar också om Mamma.