Den 28 augusti visade Psykologer tittar på film Ingmar Bergmans klassiker Persona. Gäst var psykoanalytikern och författaren Iréne Matthis. Här nedan följer Matthis en redigerad version av vad Matthis tog upp i samtalet efter filmen.
Några tankar om Ingmar Bergmans film Persona.

Vad vill Ingmar Bergman? Göra en film uppenbarligen. Skildra relationen mellan två kvinnor? Fånga en beroendesituation? Kanske en mor-barn relation? Det är en tanke som kanske väcks till trevande liv hos filmbetraktaren i filmens inledningsskede, när ”barnet”, liggande på en bår och till förväxling lik en av kropparna på ett bårhus, plötsligt börjar röra sig under det vita lakanet. Barnet sträcker sig mot ett ansikte, projicerat som på en filmduk. Ansiktet tonar fram, bleknar, framträder åter. Det skiftar mellan två kvinnors ansikten, men det förstår man kanske först i efterhand, eller när man ser filmen för andra gången.

Eller vill Bergman skildra hur två individer till synes upplöses (som ansiktena i början) och går över i varandra. Den ena tar den andras plats, utbytbara – tydligt gestaltat i den enda scenen med en man. Elisabets make kommer till ön, där de två kvinnorna vistas i ensamhet: Elisabet – den berömda skådespelerskan, som plötsligt valt tystnaden och stumheten (spelad av Liv Ullman); samt Alma – sjuksköterskan som satts att vårda henne (spelad av Bibi Andersson). Mannen kommer för att träffa sin hustru Elisabet, men det är Alma som förs fram och får ta hustruns plats, trösta och älska med honom.

Eller är det klyvningen hos en och samma individ som åskådliggörs i filmen? Eller skildrar den ett psykiskt sammanbrott? Med var och en av dessa frågeställningar som utgångspunkt skulle man kunna närma sig filmen.

Men ingenting av detta upplever jag som själva kärnan i Ingmar Bergmans film. Det känns snarare som han vill fånga en mer svåråtkomlig mänsklig erfarenhet. En erfarenhet som de traditionellt psykologiska teorierna inte riktigt lyckas fånga in. Det betyder inte att man bör avstå från psykologiska tolkningar. Det jag menar är att om det är allt man gör, skulle tolkningen kunna bli för platt och mekanistisk. Ungefär som kan ske när en person har problem med sin chef på jobbet, eller på varje jobb han får, och samtidigt aldrig kan låta bli att ruminera, prata om det. En någotsånär allmänbildad person skulle lätt, enligt en traditionell tolkningsmodell, kunna ställa diagnos: Oidipuskomplex. Jaha!! Då vet vi det! Men själva den genomgripande emotionella upplevelsen har vi inte fångat i begreppet, om det på detta sätt används slarvigt. Snarare kan begreppen då tjäna till att fjärma individen från själva upplevelsen.

Denna film, säger Ingmar Bergman själv i intervjun i början, skall tas emot som man lyssnar på ett musikverk. Jag vet inte, men jag gissar att Lars Johan Werles musik här var viktig för Bergman. Det är Werle som skrivit musiken. När orden tar slut, som för Elisabet, får musiken ge röst åt det som inte kan sägas. Inga ord, en verbal tystnad, men något väcks i oss. Vår kroppsjäl (i ett ord) reagerar, bortom ett klart medvetet medvetande. Elisabets stumhet kan fungera som ohörd musik. Den väcker något i den människa som under en tid lyssnar på den och därmed kommer henne nära. I filmen blir det sjuksköterskan Alma, vilket kan översättas med själ, som får ge ord åt skådespelerskan Elisabets mask, vilket är en betydelse av filmens titel: Persona. Den unga pojken i början av filmen förmedlar något genom sina motoriska rörelser: han smeker med handen ansiktet, eller som vi senare förstår, ansiktena. I nästa skede sätter Alma ord på rörelsen. Som med all verbalisering blir det i början hackigt, stammande, oprecist. Hon pladdrar. Men genom de kroppsliga emotionerna som väcks och känslorna, som kan benämnas, sätts ord på erfarenheterna. Det är genom att sätta ord på det vi erfar (och det kan ske i tysthet), som vi får insikt om att där finns något som betyder något för någon.

Vad det betyder, dvs. när vi tolkar, kan för dig eller för mig innebära helt olika saker. Men där finns en grundläggande mening, en intention, som, liksom musiken, tränger igenom, bortom verbaliseringens skyddande skal, en verbalisering som vi i denna film finner är ett ganska otympligt och trubbigt verktyg för att ordsätta det outsägbara. På detta sätt uppfattar jag filmens kärna som ett försök att gå bortom en psykologisering i enkel mening.

Egentligen skulle man kunna säga att den går bortom själva filmens kategori. Filmen är ju trots allt ”gjord”; den är ett objekt, en påtaglighet – ungefär som noterna i ett partitur och papperet de är tryckta på. Det är med andra ord i framförandet, gestaltningen, som dynamiken ligger och i mottagarens tolkning av den. Denna dynamik kan vi sedan i en intellektuell bearbetning, en mentalisering i modern psykologisk terminologi, smycka ut i en verbaliserad tolkning. Det är ett slags ljugande. Det kan ha ett visst underhållningsvärde.

*    *    *
Hur skulle så några traditionellt psykologiska utsmyckningar kunna se ut? Låt mig kasta ut några idéer.

Två personer går så uppenbart in och ut i varandra – ansiktena i filmen som skiftar drömlikt från den ena till den andra; den psykiska smärtan som går från den ena till den andra; det är lätt att ibland även visuellt förväxla personerna med varandra – allt detta skulle kunna förstås och beskrivas i termer av överföring och motöverföring, två centrala och allmängiltiga begrepp i den psykoanalytiska teorin. Det handlar också om ”dubbelheten” eller ”klyvningen” som finns i en och samma individ, en individ som kämpar med och mot sig själv och kanske agerar ut sin konflikt med hjälp av omgivningen (överföring).

Alma, den unga, nyutexaminerade sjuksköterskan, anar redan från början att hon kanske inte har styrka nog för uppdraget att vårda, dvs. gå in i en relation till den berömda, men stumma skådespelerskan. Men hon gör det ändå. Är det modigt? Eller bara naivt? Båda delarna.

Så gör vi ofta. ”Vi” kan vara t.ex. psykoterapeuter (i terapirelationen), eller varför inte ett nyförälskat par (i ett kärleksförhållande). Vi går in i något som vi egentligen inte vet vad det skall leda till, men som förutsätter ett djupt personligt engagemang. Egentligen har vi aldrig styrka (försvar eller skydd) nog för att klara av det utan att beröras och drabbas – inte bara av glädje och tillfredsställelse, utan också av sorg och lidande. Det är likadant för varje patient eller analysand – eller för en filmmakare som Ingmar Bergman.

Psykiatrikern (spelad av Margareta Krook) säger i början av filmen till Elisabet:

”Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester – tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller.”

Elisabet verkar och kan inte vara, hon spelar. Men vem är hon? ”Vem är jag” frågar hysterikern. Svaret kommer, enligt Lacan, från ”den andre”. Vi är alla i grund och botten hysteriker, dvs. vi formas av omgivningens svar på vårt ”väsen” – vad det nu är. I alla fall har det skulpterats fram av vår historia, från moderslivet, genom barndom och uppväxt, till medelålder och åldrande. Det ”sipprar in”. Det är vad vi har att ta ansvar för. Elisabet har för en tid till synes överlåtit det ansvaret till en annan – Alma. Hon tvingas i sin tur att ställa sig samma fråga: ”Vem är jag?” snarare än den som vi är mer bekväma och vana vid att ställa: ”Vem är du?”

Detta kan låta filosofiskt – men jag menar att Ingmar Bergmans film i sin stämning är mer filosofisk än psykologisk, även om den framställer problematiken med hjälp av psykologiska medel. Den förmedlar något av vår mänskliga ofullkomlighet och ständiga beroende. Vi är ofullbordade. Vi ”är” inte, vi håller på att bli. Vi är i ständig tillblivelse …

Iréne Matthis